Okej, lite mer nyanserat är det nog

Coping With 5 Common Sex Problems - US News and World Report

Ovan länkas till en intressant artikel, som jag fick skickad av en kommentator här på bloggen, behandlandes problemet icke fungerande sexliv. Artikeln statuerar: "Alla har rätt till ett tillfredsställande sexliv".

Artikelförfattarna dryftar problematiken med ett dåligt fungerande sexliv i parförhållanden. Fastän saken som behandlas i skriften egentligen är en annan än den jag skrev om för några dagar sen, angående rätten till sex, så är det intressant att bli varse att saker och ting inte endast är svart eller vitt. Problematiken, eller kanske snarare lusten eftersom sexbehov inte är så mycket teori, är mer djupgående än så.

Diplomatiskt uttryckt kan man se det som så att ingen har rätt till sex (såsom i "detta kräver jag"), men alla människor borde ha rätt till sex. Till och med tillfredsställande sådan.

Jag vet inte om ni egentligen blev klokare av det här. 

Så fint som det var sagt

Här hemma hos föräldrarna på närkeslätten avhandlades gårdagens julafton stillsamt och värdigt. Och med det menar jag: inga försvinnande fäder som helt plötsligt kommer tillbaks utklädda som jultomtar (mor och far tycker visst inte att jag har åldern inne längre), inga barn som springer omkring och är allmänt stökiga (människor under tio är trevliga i måttliga doser) och inga överförfriskade avlägsna släktingar. Alltså bara jag, mor och far. Och julgranen. (Och syster över skype från Belgien)

Vi uppskattar Karl-Bertil Jonsson här hemma på julafton. En saga som på intet sätt lägger sig på vänster eller höger sida av politiskt tyckande, men som förmedlar ett humanistiskt, över gränser skridande, budskap. Det som gör den här berättelsen, i mitt tycke, vacker, är att den är ocynisk och oberäknande. Varor man ser ganska lite av nuförtiden.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är från början en berättelse i Tage Danielssons "Sagor för barn över 18 år". 1975 gjordes en animerad film av berättelsen, tecknad av Per Åhlin, som även animerade bl.a Dunderklumpen och Alfons Åberg. Musiken är skriven av Gunnar Svensson, som hade ett nära samarbete med hasseåtage i närmre tjugo års tid. Nämnde musiker medverkade bl.a också i av Alfredsson och Danielsson skapade radioprogram Mosebacke monarki under namnet Helmer Bryd. Där anförde han jazzorkestern Eminent Five Quartet.

Det är för övrigt Arne Domnérus som blåser de varma och eftertänksamma tonerna i filmen.

Julestök

Nu är det julestök i var stuga. Här hemma har nyligen granen klätts. Granbelysningen som mina föräldrar står för har aldrig bytts ut under min livstid. Och än värre, den har aldrig bytts ut under min fars livstid heller. Den köptes tydligen in av mina farföräldrar innan pappa var född (!), fick jag mig berättats nyligen. Svindlande sanningar man får ta del av så här i helga stund.

Här ett lite roligt grantips: lyft upp valfri kattunge (vuxna katter är lite för trista för den här leken) och spegla den i en grankula. Kissen ser verkligen ofantligt rolig ut i den förvridna speglingen. Den här julsysselsättningen tyckte jag var hiskeligt underhållande när jag var yngre, och hade kattungar omkring mig.

Och för er som tycker det är fel att ha skoj på katters bekostnad kan jag berätta (vilket mången kattägare nog redan vet) att små söta missar överlag gör det mesta för att riva ner fint julpyntade granar.

Om att köpa sex

För en tid sen minns vi kanske debatten som utbröt av den anledningen att några politiker (från vänsterpartiet har jag för mig) ville göra det olagligt för svenska män (kvinnor också får man förmoda) att köpa sex utomlands, även om dessa personer köper sex i länder där ett sådant beteende är lagligt.

Dessa politiker ville alltså komma fram till en annan straffrättslig regel än den som står att finna 2 kap 2 § Brottsbalken. Där finns att läsa: "För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag och vid svensk domstol, om brottet begåtts 1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige(...)" Vidare sägs i tredje stycket samma lagrum: "Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom område som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen."

Men nu var det inte lagstiftningsteknik jag tänkte skriva om här. Ej heller om politiska visioner. När debatten brann som hetast i Sverige angående förslaget passade jag på att läsa vad allehanda bloggskribenter skrev om saken. En kommenterare på en av de mer tongivande bloggarna uttryckte sig, mycket grovt refererat, på så sätt att man borde ha förståelse för de män som mycket, mycket sällan fick vidröra, eller ens vara i närheten av något som kunde kallas kvinnligt (här nämndes inget om kvinnor som kanske kunde tänkas befinna sig i samma situation). Dessa är det mycket synd om och de borde därför ha möjligheten att kunna köpa sex.

Borde dom ha den möjligheten? För vad som ligger bakom en sån formulering är ju det för-givande-tagandet att man har rätt att få sex. Män som kvinnor. Det här är intressant på rent etisk grund.

För jag tycker inte att sex är en rättighet. Det händer mellan två människor som är tända på varandra. I grund och botten är det ju så, fast ibland får man, om man är singel, gå ut på krogen och jobba lite på saken (och även där handlar det ju om TVÅ människor som i slutändan blir tända på varandra, killar tro inget annat). Men det handlar ALDRIG om att nu ska jag gå ut på krogen och ta mig sex. Eller om jag är sambo: nu ska jag gå hem till tjejen och ta mig sex, för det har jag rätt till. En sådan rättighet har vi inte. Om man tror det så är man inne på en ganska olustig väg.

Aja, nu kanske jag gör en stor sak av det hela, för den här kommenteraren kanske uttryckte sig klumpigt. Jag har förståelse för människor som längtar efter närhet och sex. Men tanken att de därmed har rätt till det är fel. Tycker jag. Det här går också att applicera på många andra saker i livet, som man faktiskt inte har en rättighet till, men som är ganska skoj när det sker. Ibland händer det, och då är det ganska najs.

Erkänn...

att ni ser texten bättre med den här templaten

Nu ska vi tala om det här med åldersnoja

Förr om somrarna huserade en rockfestival på gräsmattorna vid Stockholms universitet. En sådan festivalsommar tyckte jag, då 30, och min vän David, då 28, att vi var lite sådär "friskt ungdomligt fräcka" och fick således för oss att klättra över staketet som inhägnade området. Så skedde och vi landade som viga kylskåp (med fyra onda knän och två ömma ryggar) på andra sidan. Väl där möttes vi av en vakt som tydligen hade stått alldeles bredvid utan att vi hade sett denne/fienden. Med torr och ganska uttråkad stämma delgav han informationen att det fanns en öppen ingång alldeles bredvid som vi ju med fördel kunde använda nästa gång.

Men när vi stod där uppe på staketet, redo att hoppa ner, ja då var vi ju: "vi skiter i allt, vi skiter i systemet." Att vår överklättring skedde bredvid Stockholms universitets kårhus gjorde ju saken bara ännu mer symbolisk. (Senare berättade någon för oss att vi helt enkelt hade kunnat gått igenom kårhuset och in på området. Det stod folk och roddade där inne)

Sen gick vi hem till David. För han hade spelat in senaste avsnittet av "På spåret".

Kära Helsingfors - en festskrift

Kära läsare (och jag är verkligen jätteglad över att det finns folk som läser min blogg), nu kan jag inte längre rättfärdiga den här bloggens undertitel. I morgon lämnar jag Helsingfors. Dock blir ni Helsingforsbor inte för alltid av med mig. Många statsbesök är redan inbokade för i vår.

Men det här betyder inte på nåt sätt att det är slut mellan oss. Snarare går vi här in i en ny era. En ny tid är att skönja. Och den här bloggen, som föddes ur min förvirring av att befinna mig i en ny stad, som från början var tänkt att reflektera mina intryck av grannlandet på andra sidan Östersjön men som allt mer kom att behandla massor av ämnen, kommer nu att fortsätta behandla just massor av ämnen. Hemifrån Sverige. Men där kommer alltid att finnas en grundton av Helsinki i mitt hjärta, var gång jag sätter mig framför Nytt inlägg-rutan.

Så därför, som en liten tribut, tänkte jag passa på att hålla ett tacktal: Klirr klirr (här reser jag mig alltså upp och tar fram och skrynklar upp minneslappen ur frackfickan)

(Obs, det här tacktalet är inte ironiskt, jag menar vartenda ord med värme)

Jag vill tacka personalen på apteekii på Mannerheimvägen för att ni alltid med stor nit och ännu större leenden har tagit itu med mig och mina ärenden var gång jag behövt er. Ni har funnits där och beledsagat mig längs edra oändliga hyllmetrar.

Jag vill tacka den utomordentligt glada och skojiga tjejen som jobbade bakom disken på universitetsgymmet en dag tidigt i höstas då jag förvirrat klev in. Du gjorde mig ännu mer förvirrad. Men glad.

Jag vill tacka tv-spelsbutiken som ligger bredvid K-market i Kampii. Ni har förstås aldrig lagt märke till mig, men många gånger har jag slunkit in till er för att kolla in lite nya spel på marknaden (ni vet dreglande).

Jag vill tacka dig, killen med okänt namn, som jag för en stund trodde skulle böja sig ner och kyssa marken jag stod på, en kväll i bardistriktet i Kallio, när jag bjöd på en snus. Det var kul att få känna att man gjort en god gärning.

Jag vill tacka Peppe för en hiskeligt bra och läsvärd blogg. Läsning som har behövts då man har befunnit djupt nere i pluggavgrunden. (För er som inte har läst Livet och Helsingfors, gå genast in här. Nu fick du gratisreklam.)

Jag vill tacka den stora bokhandeln bakom Stockmann för att ni alltid har en dagsfärsk Svenska Dagbladet när jag behövt uppdatera mig om vad som händer där hemma (jo, internet ja, men det här är ju ett tacktal).

Jag vill tacka, dig kvinnliga personal på Mac People Store nära Norra Järnvägsgatan. Fastän jag aldrig såg skymten av dig när jag klev in i butiken, så fanns du alltid där när jag vände mig om för en fråga. Mycket proffsigt.

Jag vill tacka personalen i Georghallens simhall. Det är fjantigt med badbyxor.

Men till er mina regelbundna finska läsare (ni är ialla fall bortåt en tre stycken finnar som regelbundet går in här), var inte rädda att fortsätta läsa när nu bloggen fortsätter från Sverige. Det här är bara början.

Kiitos!

Mer David Lynch (för oss som inte lär oss)

Och efter att ha sett "Mulholland Drive" (det här är alltså en fortsättning på en tråd från föregående inlägg) lärde jag mig inte alls en läxa utan gick stolt och minnessvagt in på första bästa biograf när "Inland Empire", nästa film av Lynchan, hade premiär. Den är också rätt snubbig men framför allt är den oförklarlig. Mycket skum. Jag menar vad är det med dom där kaninerna i början.

Men Laura Dern gör ett snyggt skådespeleri. Det är lite som när man vill gå och se en ny tavla av samma konstnär, för att man prisar hans konstuttryck. Tematan som går igen från skapelse till skapelse. Ni vet Dale Cooper, Twin Peaks. (Och här hade det ju varit bra om jag hade hittat nåt att sluta denna min temajämförelse med, men det gjorde jag inte.)

En ganska annorlunda romankaraktär...

... som jag nu tänker ta mig till att berätta om, såhär efter att jag (dock nykter) har tagit mig hem från krogliv, finns att återfinna i Haruki Murakamis udda (ja, det är allt jag har att säga om boken eftersom jag tyckte den var smått seg) roman "Hard-boiled Wonderland and the End of the World". Nämligen bibliotekarien.

Bibliotekarien är en kvinna som huvudrollsinnehavaren (som faktiskt aldrig nämns vid namn) kontaktar angående ett akut boklån. Efter mucho övertalande gör hon en hemkörning till tjatpellen med önskvärd litteratur, och finner sig plötsligt, till sin förtjusning, bjuden på middag. Men nu äter hon inte bara, av vad som bjuds, som en häst. Hon äter som tjugofem hästar. Han, som är en hävert i köket, lagar till rätt efter rätt, till hennes förtjusning. Hon som är en hävert på att äta ( och tydligen har nåt fel på magen) äter och äter och passar samtidigt på att berömma honom skickligt, till hans förtjusning.

Senare i boken har de förstås mucho sex med varandra (samtidigt som de, jo, äter).

Och vad ville jag säga med det här, nu när klockan är halv fem på morron och ingen gryning kan skönjas? Jo, att det här måste ju vara varenda mans hemliga dröm till kvinna. Vi män gillar kvinnor med god aptit. Och vi gillar att få en aldrig sinande ström av beröm för vår matlagningskonst.

Kvinnor, notera detta.

Om ni vill läsa några riktigt bra böcker av Haruki Murakami vill jag gärna rekommendera "The Wind-up Bird Chronicle", som påminner väldigt mycket om David Lynch-filmer i sitt utförande (För övrigt kan nämnas att Lynch film "Mulholland Drive" är den enda rulle som har gjort mig totalt vettskrämd i ca tre veckors tid, jag kunde helt enkelt inte lita på folk längre efter att ha sett den, men nu kom vi in på ett sidospår som säkerligen kan bli ett bra blogg-inlägg nån annan natt) och "Kafka on the Shore", där en karaktär kan prata med katter (vilket jag tyckte var intressant, eftersom jag alltid har undrat vad katter tycker om ett och annat, nej jag skojar inte, jo lite'rå).

På det hela taget skriver japanen mästerligt bra böcker som hela tiden triggar ens fantasi. Men det krävs av en själv att man har just fantasi. Annars kan det gå åt skogen.

Här är en bra länk där ni kan läsa mer om Murakamis böcker.

Det här var fel

Ok, det här måste jag tänka på i fortsättningen:

Inte sitta på Wikipedia, timmarna innan jag ska ut och festa, och läsa ingående om Charles Mansons förehavanden. Sånt kan verkligen dra ner på feststämningen.

lite om varför ni just nu sitter och läser mitt tredje raka inlägg för dagen

Jaa, jag skriver inlägg som en galning idag, och anledningen till det är flera. Dels har jag inget att plugga denna helg då jag skrev en stor tenta i torsdags (vet inte riktigt varför jag tyckte den var stor), och tycker det känns behagligt skumt att vara så här ledig för några dar. För det andra har jag återupptagit min vänskap med webbläsaren firefox (vilket, efter denna informatioin, gör det lättare för er med statcounter att räkna ut när jag besöker era sidor, förut använde jag opera), som har en helt ypperlig add-on för oss bloggare, nämligen Zemanta.

Detta program gör skrivandet av nya inlägg ofantligt lustfyllt då man får saker serverade som på ett fat: Nya länkar, förslag på andra sidor som skriver om samma sak, bilder, etiketter osv. Det är bara att trycka på en knapp så läggs allt till i inlägget (istället för att som förut leta upp sidor som man vill länka till). Mycket bekvämt och tidsbesparande.

Så, för er som använder firefox, ladda genast ner detta tillägg. Absolut att rekommendera.

Men nu verkar det dock som att jag snart ska ut på upptåg igen. Skottarna åker snart hem och jag känner mig nostalgisk över vår tid som har varit.

Om varför jag och min kompis Taurenen gillade att slakta monster i våras

För ett tag sen kunde man ju läsa om en tonåring som med sina kompisar hade suttit och spelat World of Warcraft under så lång tid så att han slutligen tuppade av och fick föras till sjukhus. Fadern som, enligt media, inte agerade förrän det var försent gick ut och skyllde saken på Blizzard, och fördelade således ansvaret på nån annan än sig själv.

Nu kan jag här inflika att jag själv, 33 år gammal, tillsammans med en kompis över skype, ägnade otaliga timmar i detta spels värld i våras. Jag och min polers tyckte helt enkelt det här var ett roligt och ett lite nytt sätt att umgås på, han Tauren warrior, jag Orc hunter (vilket förde med sig den fördelen för mig att jag hade ett husdjur), genom att gå ut och klubba monster. Det här spelet är väldigt beroendeframkallande genom dess snillrika belöningssystem (stigande i level och uppgradering av utrustning bl.a.) och jag sitter ofta även idag och funderar på att om jag bara hade mer tid (ni vet jag pluggar ju stenhårt) så skulle jag mer än gärna ta upp spelandet igen. Visst har spelet en viss dragningskraft.

Den erfarenhet jag också gjorde när jag gameade var att många jag träffade och gjorde uppdrag tillsammans med i spelet var just killar i 30-års åldern. Ett vanligt scenario var att just när vi skulle till att ta storbossen så klev deras fru in genom dörren där hemma, och de var tvungna att sluta.

Men nu blev en kort historia ganska lång. Det jag egentligen ville säga med det här inlägget var att föräldrar som anar att deras tonåringar lägger ner alldeles för mycket tid på det här spelet borde kolla in det här:

Parental control

Bilden ovan är förresten på mig orcen till höger, och min kompis, taurenen till vänster, tagen som en screenpicture när vi spelade (till höger om min snubbe kan ni också se mitt husdjur). Hiskeligt kul att jag hade sparat den här bilden på datorn.

Som den Beatles- diggare jag faktiskt är..

.. driver jag min tes att om gruppen hade fortsatt sitt samarbete även in på gamla dar (och ersatt John Lennon med en ny medlem) hade de absolut sällat sig till skaran gubbrockare och därav inte ansetts så hippa som de fortfarande anses vara idag (vilket jag är bland de första att anse, en annan sak är att de gjort musik som ingen annan grupp innan och efter dem har nått upp till, vilket är en låt vara subjektiv anmärkning från min sida).

Omvänt kan man säga att om Elvis hade lagt av i tid så...

Beatles och lite om folk som gärna gör covers.

Just nu sitter jag och lyssnar jag på en cover av Beatles ur-grymma låt "While My Guitar Gently Weeps", här framförd av Todd Rundgren. Det märkliga med den här covern är att den låter precis som originalet. Är inte hela meningen, som musiker, med att ta till sig en musikerkollegas verk att då lägga sin egna kärleksfulla tolkning till konstverket? Att göra den här versionen lite till sin egen? Va, va, va?

Jaa, sånt här sitter jag och funderar över sen nattkrök. Det som ger tolkningen en hel del credits är ett makalöst gitarrsolo på slutet.

Originalet, framförd av The Beatles, finns att avlyssna på deras "vita album. Den skrevs av George Harrison och framfördes faktiskt först med en akustisk gitarr och orgel. En demoversion finns på skivan Anthology 3. På den officiella versionen, på det vita albumet (Snurrigt? Vänta bara tills jag kommer till det blåa albumet) spelade Eric Clapton, som var homie, med George Harrison, sologitarren med sin Gibson Les Paul. (Jo, här är det viktigt att namedroppa gitarrmärken)

Enligt Harrison uppenbarade sig inspirationen till låten genom läsning av "I Ching" (nån gammal kinesisk visdomsbok, ni som har koll på gruppens förehavanden under galna sextital höjer nog inte på ögonbrynet över detta). Allmänt hög åkte han hem från Indien till sina föräldrars hus i England och bestämde sig för att skriva en låt från de första bokstäver han såg i den första bok han öppnade. Orden han fann blev "gently weeps". Genast, och ivrig som få, satte han igång att skriva.

Kompositionen möttes med litet till nada intresse från övriga beatlar. Men gruppen spelade in den ett flertal gånger, först såsom nämndes ovan, senare i en elektrisk version. Här försökte sig Harrison på ett baklänges-gitarrsolo (jaha?) men när heller inte det funkade tog man till hjälp utifrån. I form av Eric Clapton.

En annan faktiskt lite oväntad grupp som har gjort en cover på låten är Wu-Tang Clan.

En annan låt från vita albumet (eller "The White Album" som man ju säger "over there") som har en intressant bakgrundshistoria (om man nu tyckte första bakgrundshistorien var intressant, vill säga) är "Helter Skelter", skriven av Paul McCartney. Här ville Paul skapa ett så skramligt och smutsigt ljud som möjligt. Det lite tråkiga med den här sköna låten är att den blev tolkad av tokfransen Charles Manson som bas för att starta ett raskrig.

Gruppen gjorde många omtagningar av låten inför inspelningen av den vita plattan. Tillslut, efter den artonde omtagningen samma dag, blev Ringo trött på skiten, slängde iväg trumpinnarna och i ren frustration skrek "I've got blisters on my fingers!", vilket finns med, i cd-versionen av skivan, när låten slutar.

Toalettstädfilosofier

Men nu till lite oseriösheter igen..

Att ställa sig och skura badrummet innan man ska ut på krogen är ett säkert tecken på att man är singel.

ang. Mänskliga Rättigheter

Kubas utrikesminister Felipe Perez Roque försvarar landets curicculum vitae avseende mänskliga rättigheter. Självklart, säger han, finns där småsaker som inte har rätats ut, men på det hela taget tycker han landet kan vara stolt över hur det har behandlat sina medborgare.

Kuba är en av de underskrivande parterna av UDHR, som nu alltså firar 60-års jubileum. Så här skriver den kubanske bloggaren Babalu i sin blogg den 10 december:

The Cuban regime has begun its celebration of Human Rights Day the only it way it knows how, by violating every right in the 60 year old United Nations declaration.

The celebrations began on Monday, with a wave of arrests and threats against Cuban Human Rights activists aimed at preventing Cubans from commemorating the 60th anniversary of the UN's declaration of Human Rights.

According to The Directorio Democrático, Frank Amado Ruiz Moreno was stopped in Santa Clara's bus terminal on his way to Havana. After being detained at State Security Headquarters in that city, he was taken home to Placetas and threatened with arrest if he left that city before December 11.

In Santiago de Cuba, Idalmis Perez Reinosa and Donaisa Correoso Pozo, members of the Rosa Parks civil movement were being held by State Security in Placetas.

Yesterday, also in Placetas, State Security Jorge Luis Garci'a Perez “Antúnez” was detained on a streetcorner close to his home.

Less than one hour later, the activists of the Coalición Central Opositora Idania Yánez Contreras, Alcides Rivera Rodríguez y Yesmi Elena Mena Zurbano were stopped in the city of Santa Clara on the part of agents of the political police and it is not known where they have been taken.

Dagoberto Valdé, director of the independent magazine ““Convivencia” reported that members of the magazine had been threatened.

Meanwhile in Havana, Human Rights activist Dr Darsi Ferrer reported that he had been harrassed by several visits from State Security. State Security is well acquainted with the brave Dr. Ferrer who a year ago held a demonstration commemorating Human Rights Day at a Havana park where he, his wife and a handful of demonstrators were roughed up by regime thugs in front of the internacional press.

Dr. Ferrer said that State Security reminded him that he has a brother in a Cuban Jail and that his choice in whether to go out to demonstrate today, as he had planned, could have either positive or negative consequences for his incarcerated brother.

För att markera dagen marcherade uppåt 30 fruar till politiska fångar fredligt nerför en gata i Havanna, detta ett sätt att kräva frisläppandet av deras män, rättsaktivister dömda till långa straff.

Högt uppsatta i Kuba menar att landet respekterar mänskliga rättigheter mer än många andra länder gör, påpekandes dess rätt till gratis utbildning och rätt till gratis hälsovård.

"Here in Havana you will not find a single child at a traffic light washing windshields," säger Perez Roque.

Det kan man dock göra i Spanien, närmare bestämt på infarterna till Malaga (min egen anmärkning här)

Samtidigt, i Kina, firar man internationella dagen för mänskliga rättigheter med tidningar och television hyllandes vad de kallar en nonstop progress i arbetet för att förbättra yttrandefrihet och individuella rättigheter. Samma dag samlades en proteststyrka på ca 40 personer utanför utrikesministeriet. Efter trettio minuter av skanderingar för fria val och krävande av nedbrytning av korruptionen i landet blev protestanterna bortförda, av polisen, med hjälp av bussar.

The Associated Press: Foreign minister defends Cuba's rights record

Uppvaknande på stan

För en stund sen stod jag och dreglade utanför skyltfönstret till en MacStore-butik. När jag dreglat klart och ska gå därifrån ser jag en benlös man sittandes med en pappersmugg i händerna med några euro i.

Det här gjorde att jag skämdes lite.

Egentligen har jag nog befunnit mig i Thailand hela hösten

Varenda gång (och nu menar jag varenda gång) jag går in på Apteekki på Mannerheimgatan står alltid hela personalstyrkan som i klunga och ler mycket (och nu menar jag mycket) välkomnande mot mig. Det känns som om jag har bokat rum där (eller som att jag håller på att besöka en sån där opiumhåla i Kina där man lägger sig på nån madrass i en väldigt skumraskig lokal, med nån slags pipa bredvid sig, och kineser med flätor kostirrar på en, och hade förmodligen mördat mig på studs om dom inte hade varit i sitt opiumrus. Jag vet egentligen ingenting om såna ställen, det hoppas jag ni förstår, men jag har läst Tintin)

Och vilken vara jag än frågar om blir jag förevisad med största kunnande. Fast det bara rör sig om en tandborste.

Det här känns mycket märkligt, och varenda gång går jag ut därifrån med ett saligt leende på läpparna.

Läsning om internationella organisationer

Här kommer en redogörelse för intressant läsning jag ägnade mig åt igår kväll.

Art. 4(1) i FN Stadgan proklamerar, angående ansökan om medlemsskap i FN:

Membership in the United Nations is open to all other peace-loving states which accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgement of the Organization, are able and willing to carry out these obligations.

Det artikeln alltså först säger är att endast stater får bli medlemmar. Medlemsskap är inte öppet för exempelvis andra internationella organisationer. Vad som definierar en stat är förstås en helt annan femma, och FN Stadgan ger oss ingen definition, vilket gör att man får titta vidare helt generellt inom ämnet internationell rätt. Medan det är klart att de flesta entiteter vilka har ett effektivt styre, ett territorium och befolkning, och kapacitet att inträda i internationella relationer kan kvalificeras som stater, blir saken en annan angående erkännande från andra stater.

Det Artikeln för det andra säger är att den sökande staten måste vara fredsbevarande (min egen översättning från peace-loving). För det tredje måste aspirerande FN-medlemmar acceptera Stadgans obligatorier, och för det fjärde måste aspiranterna ha förmågan och viljan att kunna hantera bestämmelserna i Stadgan.

Sedan kommer det politiska i form av “… in the judgement of the Organization”. Teoretiskt är det alltså möjligt att en stat som uppfyller alla fyra ovanstående rekvisit fortfarande blir förvägrad, på grund av att en majoritet inom FN säger nej.

Här har ICJ uttalat sig med påpekandet att rekvisiten som nämns i art. 4 är uttömmande, i den meningen att stater inte kan förvägras medlemsskap av andra anledningar än de som nämns i artikeln. Dock kom domstolen fram till att art. 4 är mycket bred i sig själv och förbjuder därav inte att man tar i beaktande andra faktorer som är möjligt rimliga, och i god anda, för dess ändamål. Här bör man ha i beaktande att medlemsstater som röstar såsom medlemsstater är skyldiga att göra så i good faith (som jag ovan översatte till god anda, vilket kanske inte är helt korrekt), vilket följer av Art. 2(2).

Art. 4(2) förklarar proceduren för ansökningar från nya medlemsstater. Kort sagt: säkerhetsrådet rekommenderar, generalförsamlingen bestämmer. Dock kom även denna fråga upp inför ICJ, i form av fallet Competence of the General Assembly for the Admission of a State to the United Nations, 1950. Huvudproblemet var hur man skulle tolka betydelsen av ordet “rekommendation”. Generalförsamlingens argumentation var att, eftersom Säkerhetsrådet endast givits makt att rekommendera (i motsats till att ge ett bindande beslut), så borde det innebära att Generalförsamlingen kan godkänna en ansökan om medlemsskap trots att Säkerhetsrådet har gett en negativ rekommendation.

Det här sade dock domstolen nej till, med motargumentet: om Säkerhetsrådet inte rekommenderar en stat för medlemsskap, ja då finns ju inte någon rekommendation, och då inte heller någon basis för Generalförsamlingen att agera på.

Ett mycket logiskt resonemang från domstolen, tycker vi när vi ser saken så här i backspegeln.

Källa: An Introduction to International Institutional Law, Jan Klabbers

Nu vill jag mest kolla på teve

För övrigt har en viss hemlängtan uppenbarat sig hos mig. En ny säsong av På spåret har nämligen startat där hemma. 

Jo visst har en viss torftig vuxenhet smygit sig in även hos mig när jag nuförtiden väljer pålitliga Oldsberg och idel sympatiska medresenärer framför andra kvällsaktiviteter. Kan påpekas att på sommaren följer jag maniskt (lite åt det psykopatiska hållet) Morden i Midsummer (för han är ju så trevlig, den där kommissarie Barnaby).    

Intressant om Indien

Via Utrikesbloggen läser jag en analys av Alvaro Vargas Llosa i The New Republic om varför Indien ännu inte kan räknas bland moderniserade nationer.

Han skriver att för att fortsätta utvecklas måste Indien göra upp med det kollektivistiska identitetstänkande som präglar politiken. Denna fokusering på identitet göder terrorismen, i ett land som är splittrat både religiöst och etnistkt. Det som behövs för att komma ikapp moderna liberala demokratier är en förändring i folks attityder. Indiens demokratiska utveckling förekom dess ekonimiska liberalisering, men för många indier är utveckling fortfarande ett svårfångat mål. Många invånare i landet definierar sin identitet religiöst eller etniskt, alltså i kollektivistiska termer. Det är detta som håller tillbaks landet från att hänga med moderna, liberala demokratier där rättigheter är baserade på individuellt plan.

..Saker som tål att tänkas till över. Läs gärna hela texten som jag har länkat till ovan.  

Jag har pausat i pluggandet och gjort en spellista

Här kommer en Spotify-spellista. Tema jazz o soul. Om ni gillar den sortens musik så bygg gärna vidare på den!

http://open.spotify.com/user/koftap/playlist/7eHWjSvF1uDzK4bYrkey1O

Den finska modellen

Eftersom hela Sverige nu befinner sig i ett enda stort Debatt med Jan Josefsson-program angående Ipred-lagförslaget, och lagförslaget hittills är ganska förvirrat, så har man förstås sneglat över Östersjön (där, som ni ju vet, bl.a jag befinner mig) med förhoppning om att finna modellen.

I Finland har en Ipred-lag funnits sedan 2006. Trots detta är upp- och nedladdningen av upphovsrättsskyddat material fortfarande utbrett, enligt artikeln, som stöder sig på finländska undersökningar. En slags avskräckande effekt har alltså uteblivit. På samma sätt som lagförslaget har föreslagits i Sverige så kan alltså en upphovsrättsinnehavare gå till domstol för att få ut uppgifter om vem som står bakom en viss IP-adress. Upphovsrättsinnehavaren har också bevisbördan om den situationen skulle uppstå att IP-adressinnehavaren nekar till att betala skadestånd och fallet skulle gå vidare till domstol. Så går det till i Finland. 

Trots detta visar undersökningar, enligt Svenskan, att fildelning fortfarande är utbrett på andra sidan Östersjön. En rapport från Rättspolitiska Forskningsinstitutet i Finland visar att 69 procent av alla 15-åringar i landet fortfarande fildelar upphovsrättsskyddat material. (En sån rapport säger förstås ingenting om att fildelning fortfarande skulle vara utbrett i landet, i alla fall inte så som den har rapporterats i artikeln. Däremot säger den att fildelning fortfarande skulle vara utbrett bland 15-åringar i Finland.)

Venla Salmi, forskare på ovannämnda institut ser dock problem med den finska Ipred-lagen: Lagen säger att om man gör skada genom att fildela stora mängder material så kan bli ersättningsskyldig. Men var drar man gränsen? Om man bara laddar ner några låter är det väldigt oklart vad som gäller(...) 

Och visst, en otydlig lagtext gör ju att man inte riktigt förstår vad som gäller. Man beter sig lite chansartat och tänker att här håller jag mig nog inom lagrummet. Så var ska man dra gränsen? Kära svenska lagstiftare, Var? Otydliga lagtexter gagnar ingen och även svenska lagförslaget innehåller ju en sådan kompromiss. Att kunna kompromissa är i sig en hedervärd sak (som framför allt svenskar är ganska duktiga på), men man får ju göra det så att folk förstår (vilket kanske endast de fildelande 15-åringarna gör, de förstår nog ibland mer än vad vi vuxenvärlden tror, eller så skiter de stolt i det).

Med Curtis Mayfield's baryton i mitt öra - vi öppnar också lucka #3

Erkännandesvis ägnar jag mig åt kvalitativt umgänge med min Spotify just nu. Har dukat fram ost, tappat upp lite rött från boxen och framför mig har jag mitt kära datorprogram viskandes smäcker soul i mitt öra.

Bara inte datorjävelskapet brakar ihop nu. Då kommer mitt hjärta börja blöda.

Men nu till nåt helt annat. Jag tänkte nämligen presentera lucka #3 i min kalender:

A Prayer for Owen Meany av John Irving. För en tid sedan fick jag för mig att bli tematisk i min läsning, innebärandes att jag skulle läsa alla böcker av en författare i taget. Lite för att hitta författarens teman och problematik (jo här kan man ju tänka sig att jag egentligen borde ha blivit litteraturvetare eller varför inte bibliotekarie, men bry er inte om mina livsval nu). Så gjorde jag alltså med John Irving, vilket blev intressant. Sammanfattat kan jag med fog säga att här har vi att göra med en man som funderar mycket över religion och frånvarande, om inte okända, fäder. Och så brottning förstås.

Den här boken handlar om en mycket udda person som är mycket religiös, Owen. Owen har en bästa vän, bokens berättare, som gärna vill finna sin frånvarande, och för honom, okända far.

Jag kan faktiskt rekommendera allt som John Irving har skrivit. Nja, förutom "Welterviktsäktenskapet" (den tänker jag inte ens länka här). Den var faktiskt skitdålig. Men dom andra. Och framför allt The Water-Method Man.  

Spotify - som för mig rätt ner i åttitalet

Jo, jag måste erkänna att det här med Spotify är rätt roligt. Jag har gjort några listor och även hittat några gamla Kiss-låtar som jag gillade när jag var tolv.

Visste ni förresten att Kiss har gjort en låt som heter "Burn Bitch Burn". Det är ju verkligen fasansfullt roligt (jag sitter och kluckar av skratt nu när jag skriver detta). Kanske inte så konstigt ändå att gruppen blev bannad av allas föräldrar inklusive min då hårdpermanentade, gigantisktplastörhänge-beklädde mor (för att inte tala om hur min då 18-åriga syster såg ut, ja gud så dom såg ut egentligen). 

Jaha, hur fungerar det här nu då?

I morse när jag vaknade upp och slog på datorn så låg den där. I inboxen alltså, väntandes: min  inbjudan till Spotify. Så nu är jag också glad användare (om än lite sen). Men nu är min fråga: hur fungerar det här egentligen? Är det meningen att jag ska sitta och göra listor nu hela dagarna?

Indien vs. Pakistan - vi öppnar också lucka #2

Bronwen Maddox skriver i Timesonline att om Indien väljer att lägga sin kraft på att förstärka sin närvaro i Kashmir som ett svar på attackerna i Bombay, kommer Pakistan troligen att göra likadant. Detta skulle innebära för Pakistans del att mindre kraft kommer att läggas på bekämpningen av talibanerna vid dess västra gräns. Pakistan förstår mycket väl att för Västländerna är dess gräns mot Afghanistan av största betydelse i kriget mot terrorismen.  Islamabads önskan är dock inte i första hand en Nato-definierad seger, utan ett liv i fred längs med den Afghanska gränsen. 

Pakistan befinner sig dock nu i en svår situation på grund av Indiens upptäckt av terroristernas samband till pakistanska organisationer. Detta faktum gör ju att många indier lägger skulden på Pakistan. Andra länder bör tala om för Pakistan att dess tolerans för terrorism inte är acceptabel, tycker officiellt anställda i Indien. Pakistanierna, å sin sida, har varit snabba med att påpeka att det finns mycket av varan terrorism i deras eget land, och att det finns all anledning att bekämpa den.

Maddox skriver vidare att även Barack Obama har uppmärksammat Kashmirfrågans förmåga att distrahera både Indien och Pakistan från terrorismbekämpning. Indien, som tycker att Kashmir är ett problem på bilateral basis, välkomnar dock inte hjälp utifrån här.

Maddox slutsammanfattning är att visst har Indien rätt att sätta press på Pakistan, men bara om det görs med respekt för hur skadad den senare nu är och hur dess behov av stabilitet ger det andra slags prioriteringar än vad Väst har. En sak som skulle hjälpa är att komma närmare en överenskommelse i Kashmirfrågan. Om vi inte finner en lösning här så kommer vi se mer av terrorism.

Det här tycker jag var en mycket bra och tänkvärd text över terrorattackens för- och efterverkningar. 

Förresten, lucköppning #2: Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer. Också den en ruggigt bra bok som faktiskt tar upp Förintelsen. På ett ganska originellt sätt.    

Lågkonjunkturen

Johan Ingerö driver idag en intressant tes hämtad ur Dagens Industri, vilka refererar från engelska The Guardian:

Lågkonjunkturen beror på gubbarna i AC/DC. Så här skriver Dagens Industri:

"Strax efter att bandet bildades i Sydney 1973 drabbades världen av oljekrisen. När Storbritannien 1980 kämpade mot inflation och hög arbetslöshet släppte AC/DC skivan Back In Black. 1990 rusade de australiensiska räntorna mot 20 procent och landet kastades in i lågkonjunktur - samtidigt gjorde AC/DC bejublad comeback med The Razor's Edge."

Lucköppning #1 - eller, ja jag provar lite

Jag såg att vissa snillrika bloggare driver adventskalender på sina bloggar. Temat brukar vara nåt som ligger dem varmt om hjärtat. Såsom skönlitteratur. (Det skulle faktiskt bli ganska tråkigt med en adventskalender som innehöll juridisk litteratur, så jävla häftigt är det ju inte) 

Så nu tänkte jag att jag också skulle prova på. Men om jag känner mig själv rätt, vilket jag i vissa fåfänga stunder tror jag gör, så kommer jag nog bara att driva lucköppning några gånger, sen förmodligen skita i det. Kanske bara en gång. (Fast en är ju bättre än ingen, dock sämre än två)

Men, och eftersom jag verkligen är inne i ett kreativt blogg-flow idag (tredje inlägget för dagen) och alltså är på väg att göra hattrick, så provar vi:

Lucka#1: (Just det, glömde säga, min kommer handla om skönlitteratur)

Midnattsbarnen av Salman Rushdie. En magisk bok. Faktiskt så bra att det tog mig flera månader att klara av att påbörja en ny bok, för det fanns liksom inget som kom upp i samma nivå, liksom. Jag fattar inte hur gubbstrutten kan skriva som han gör. Det är så.. svettigt.. Det bara osar svett och könsdrift här.. på det där rockiga och bra sättet, ja ni vet. Man får den där känslan av att: "okej, det här röjde fetdynga, men kan vi inte bara ligga nu".

Julbocken i Gävle

Vår ständiga följetong Julbocken i Gävle invigdes igår på Slottstorget och är nu inne på sin 43:e säsong. I år utan mordbränningsimpregnering. Dock kan man läsa i Svenskan att den har börjat blogga(!) På svenska och på engelska.

Konflikten mellan hinduer och muslimer

I DN kan man läsa om rötterna till konflikten mellan hinduer och muslimer, med anledning av de senaste dagarnas händelser i Bombay. 

Man får gå tillbaks till 1947 när den brittiska kolonialmakten avvecklades efter andra världskriget och regionen delades i två stater: Pakistan, som blev uttalat muslimskt, och Indien vars ledning ville skapa en sekulär stat som förhöll sig neutral till religionerna. Från Indien valde då miljontals muslimer att flytta till Pakistan, men de flesta blev ändå kvar. I ett fall gick det inte att uppnå enighet i hur territoriet skulle delas, nämligen Kashmir. Än idag är Kashmir en ständig källa till konflikt.

En bok som tar upp detta ämne (och i övrigt är mycket läsvärd) är Midnattsbarnen av Salman Rushdie.

På 80-talet skedde en radikalisering bland Indiens muslimer. I botten låg den olösta konflikten i Kashmir, där den muslimska befolkningen vägrade erkänna Indiens överhöghet.

Radikaliseringen bland Indiens muslimer fick en motreaktion i hindunationalismen, vars mest extrema element är inspirerade av Hitler och fascismen och vill stöpa om Indien till en uttalat hinduisk stat. Mellan 1998 och 2004 regerades Indien av hindunationalistiska BJP, vilket ledde till försämrade relationer med Pakistan.

80 procent av Indiens befolkning är hinduer. Hinduism är en mångfacetterad religion med ett myller av gudar. För den som har intresse att lära mer om hinduismen kan  jag rekommendera boken Guru av Zac Oýeah. Islam kom till Indien första gången på 700-talet och är idag den närst största religionen i landet. Idag finns 125 miljoner muslimer i Indien, vilket betyder att landet har en av världens största muslimska befolkningar. Många muslimer lever dock under fattiga förhållanden och diskrimineras i arbetslivet och av rättsväsendet.

Under 2000-talet har en rad terrordåd i Indien utförts av muslimska grupper. Terrordåden har även riktats mot en oskyldig befolkning. Det som från början var en frihetskamp i Kashmir har nu alltmer kommit att domineras av militanta islamister.  

Bombay

Suketu Mehta, professor i journalistik vid New York University och författare till boken “Maximum City: Bombay Lost and Found”skriver i NY Times:

Mumbai is all about dhandha, or transaction. From the street food vendor squatting on a sidewalk, fiercely guarding his little business, to the tycoons and their dreams of acquiring Hollywood, this city understands money and has no guilt about the getting and spending of it. I once asked a Muslim man living in a shack without indoor plumbing what kept him in the city. “Mumbai is a golden songbird,” he said. It flies quick and sly, and you’ll have to work hard to catch it, but if you do, a fabulous fortune will open up for you. The executives who congregated in the Taj Mahal hotel were chasing this golden songbird. The terrorists want to kill the songbird.

Just as cinema is a mass dream of the audience, Mumbai is a mass dream of the peoples of South Asia. Bollywood movies are the most popular form of entertainment across the subcontinent. Through them, every Pakistani and Bangladeshi is familiar with the wedding-cake architecture of the Taj and the arc of the Gateway of India, symbols of the city that gives the industry its name. It is no wonder that one of the first things the Taliban did upon entering Kabul was to shut down the Bollywood video rental stores. The Taliban also banned, wouldn’t you know it, the keeping of songbirds.

Trevliga sminkade män och oanade dancemoves

En rolig sak som hände igår var att jag helt plötsligt befann mig på bögklubb. När stället stängde och jag stod utanför pratandes med en vän kommer en kille fram och frågar om jag haft trevligt och utan att vänta på svar på första frågan undra om jag vill ha sex (helt rätt på, utan minsta tvekan). Det ville jag ju inte och fann mig nödgad att berätta att jag helt enkelt var hetero. Då såg han lite förvånad ut och berättade att han minsann hade sett mig dansa tidigare, vilket föranledde mig att undra om jag på fyllan dansar loss på ett bögigt sätt.

Men den här killen verkade inte ha bråttom iväg, för där vi stod kvar samtalandes och plötsligt fann jag mig själv stå och fråga ut killen om skillnaderna mellan Stockholms respektive Helsingfors bögscen (här tyckte han att Stockholm hade ett mycket liberalt klimat, men att Helsingfors var på gång). Jag stod och researchade, helt enkelt. Ni vet, på ett sånt där sätt man bara kan göra när klockan är fyra på morron och man, fortfarande i ett grymt party-mood och allmänt bästa vän med alla människor, absolut måste gå vidare till nåt nytt ställe bara för att, fortfarande väldigt festlig i hågen, inse att det nog inte går och att det nu istället ska bäras iväg till MacceDonken och sen hem och somna som en klubbad säl. 

Kristofer har kul

Jag har en ny hobby, tydligen, vilken går ut på att jag helt enkelt ändrar utseende på min blogg när andan faller på. Om sanningen ska fram så uppskattar jag denna sysselsättning en hel del, och jag gör det alltså mest för min egen njutnings skull.

Jaa, såhär kul kan man ha på en lördagskväll.

Hillary Clinton goes utrikesminister

Barack Obama gör i dagarna officiellt känt att Hillary Clinton blir hans utrikesminister, skriver Staffan Heimerson i sin kolumn i Utrikesbloggen idag. Vissa erinrar sig genast ett uttalande av president Lyndon B Johnson från 1964, då han överraskande hade valt en av sina meningsmotståndare till medlem i sin regering:

”Det är bättre”, svarade Johnson, ”att ha honom inne i tältet och pissa ut än utanför tältet och pissa in.”

Samma skäl är gott nog för att hålla Clintondynastin innanför tältet, menar Heimerson.

I samma kolumn citerar han en kvinnlig kolumnist, från icke angiven tidning, (som skonas från att bli beskylld för att vara sexistisk på grund av att hon är kvinna) som uttalar sig om Hillary Clinton:

1. Hon kommer inte att, som George W Bush gjort, låta vice presidenten sköta utrikespolitiken.

2. Barack Obama kan leva ut sin dröm att liksom Abraham Lincoln fylla sitt lag med sina rivaler – och utan att behöva ta till Sarah Palin som sin handelsminister.

3. Hillary Clinton har redan ett så stort lager byxdräkter att det räcker för henne att gå genom sex månaders fredsförhandlingar i Mellanöstern utan att behöva åka hem för klädbyte.

4. Hon kanske rent av gör ett fantastiskt jobb.

Det här var ju lite sexistiskt, tycker jag nog.

 U Maung Thura, en burmesisk komiker, har i dagarna dömts till 45 års fängelse av en hemlig domstol i Burma. Hans brott består i att ha organiserat hjälp till offren för en cyklon som dödat mer än 130 000 burmeser och för att ha kritiserat Burmas militärjunta.

Så här sa han i en intervju från den 19 maj i år:

"These are my people, I want to save my own people. But the government doesn’t like our work. It is not interested in helping people. It just wants to tell the world and the rest of the country that everything is under control and that it has already saved its people.”

Källa: The New York Times

Skottarna

Skottarna, i alla fall dom jag känner, erkänner inte II:an efter Queen Elisabeth II, vilket ju faktiskt låter rimligt att dom inte borde göra.

Det finns även annat som de inte heller erkänner.

Felrapporterat

Det nya utseendet på bloggen blev riktigt snyggt. Om man använder sig av Opera eller Firefox som webbläsare.

I Internet Explorer hänger mittkolumnen (alltså det ni tittar på just nu) ner under vänsterkolumnen. I Safari vet jag inte hur det ser ut.

Vi (alltså jag) arbetar med problemet. 

Åkes Flickor

En annan sak som är väldigt roligt är att Åkes Flickor har en bra hemsida på nätet, med en blogg. 

Åkes Flickor är alltså en showgrupp bestående av sex tjejer (varav en nyligen gav mig en chokladadventskalender och svensk glögg, may the force be with her) som har showat på Mosebacke i två säsonger. Jag har varit och tittat på deras senaste show i alla fall fem gånger. Men så är de ju snygga också. 

Ni som har svenska kanaler, vilket ju inte alla har i Finland, kan också se dom på fredagskvällar i programmet "Fredag hela veckan". 

För er som inte bor i Helsingfors kan jag berätta att det är snöstorm här. Jag har varit ute och promenerat. Eller snarare ramlat omkring. Kom precis in. 

Men nu ska jag berätta om nåt helt annat:

Oliver Wendell Holmes, Jr. hette en domare i USA. Han tjänstgjorde i USA:s högsta domstol mellan åren 1902-1932. Holmes är en av de mest citerade domarna vid den amerikanska högsta domstolen och speciellt känt är hans majoritetsutlåtande i fallet "Schenck v. United States". där han myntade begreppet "clear and present danger". 

1927 avgjordes i nämnda domstol fallet Buck v. Bell vilket domslut upprättade författningen om tvångssterilisiering i USA. Vad man gjorde var att ge stöd för rashygien. Kallas också för eugenik, vilket kommer av grekiskans eugenes vilket betyder av god ras, eller börd.

Såhär skrev Holmes i ovan nämnda falls domslut:

It is better for all the world, if instead of waiting to execute degenerate offspring for crime, or to let them starve for their imbecility, society can prevent those who are manifestly unfit from continuing their kind.

Det här var nånting som låg i tidens anda. Tvångssteriliseringar var vanliga företeelser i ett antal länder från 1930-talet fram till 1970-talet. Lagstiftningen infördes tidigt i USA. Sverige fick den 1934 (Finland 1935).

Tvångssterilisering förekom alltså i Sverige mellan åren 1934 till 1976. Syftet var delvis rashygien och en parallell fanns till lagstiftningen om abort på rasbiologisk grund som kom 1938, som stöddes av Gunnar och Alva Myrdal.

Från lagens tillkomst fram till 1976, då lagen avskaffades, steriliserades sammanlagt 63 000 människor. Den övervägande delen av dessa var kvinnor.

Varför skriver jag nu om såna här hemska saker? (För det är ju just vad det är) I helgen då jag har suttit och studerat komparativ kriminologi och straffrätt snuddade min kurslitteratur vid ämnet och efter att ha bläddrat lite kring det insåg jag att detta ju är svensk nutidshistoria. Och ganska viktig sådan att icke glömma. Ibland måste man vara  allvarlig också.

En svensk film som berör ämnet är Den Nya Människan, som kom ut 2007. 

Dagens musik

 I had a chainsaw and cut a nun’s head off. You don’t see that shit at all anymore, which is kind of sad.

Citerat ur Rolling Stone

Vince Neil, sångare i Mötley Crüe, förfasar sig lite över dagens rockband

Ipred

Nu har jag suttit och läst många bloggars inlägg i debatten om ipred-lagen. Jag har även kollat in Beatrice Asks uttalande på aftonbladet.se

Så här säger justitieministern i artikeln, som många bloggare redan läst och kommenterat:

Jag har bett departementet att titta på möjligheten att lagen bara ska gälla i framtiden. Att man inte ska kunna ta ut uppgifter om sådant som har skett innan lagen har trätt i kraft, vilket man normalt kan göra i den här typen av ärenden.

Vadå, kan man normalt göra det i den här typen av ärenden? Jo, det kan man ju faktiskt. 

Men är det inte så att Beatrice Ask uttryckte sig jävligt klumpigt här egentligen? Det är redan idag olagligt att fildela upphovsrättsskyddat material man inte har rättigheter till. Vad Ipred-lagen är tänkt att uppnå är att göra det möjligt för rättighetsinnehavarna att efter domstolsbeslut få ut vem man ska rikta anspråk mot. Alltså ett slags informationsföreläggande.

Därefter hanterar man intrånget antingen civilrättsligt eller staffrättsligt. Turerna kring detta handlande är en sak i sig, och jag har inte satt mig in i den problematiken, som säkerligen är en problematik i sig. Men här uppstår ju det lilla abert att retroaktivitet är grundlagsstridigt straffrättsligt (RF 2:10) men inte civilrättsligt. Och det är väl det som Ask vill få fram. Ingen retroaktivitet, även civilrättsligt

Men handlar det egentligen om någon retroaktivitet här eftersom handlingen, illegal fildelning, redan i sig är stridande mot gällande rätt?

I svensk straffrätt, och i många andra straffrättssystem, finns en mycket viktig och grundläggande, ja en av de mest grundläggande, princip om att om jag till exempel får för mig att slå nån på käften så måste det finnas lagtext som säger att: hörru du, så där får du inte göra, för att jag ens ska kunna stå åtalad för handlingen. Det måste ha funnits en möjlighet för mig innan jag nitar personen att ha läst att jag inte får göra så. Det är detta som är rättssäkerhet. Att man vet innan vad man får göra och inte får göra.

Om nu lagstiftaren skulle få för sig att lägga fram en ny lag som verkar retroaktivt och alltså helt plötsligt ha sin fulla rätt att sätta dit personer för en handling som när den gjordes var helt inom lagens ramar, så skulle ju det skapa mycket stor osäkerhet. Folk skulle varken veta fram eller bak längre. Det jag gjorde för en stund sen, som då var helt lagligt, jaha, kan dom sätta dit mig för den handlingen nu? Rättsäkerheten skulle sättas ur spel.

Men när det gäller illegal fildelning vet vi ju både fram och bak. Varenda kotte vet ju att ett sådant handlande, i detta nu, strider mot gällande rätt. Och den som inte vet det vet att han kan ta reda på det.

Om man följt mitt resonemang ovan så blir det också inkorrekt att göra en jämförelse mellan fildelningen som pågår idag och vänstertrafiken som pågick innan det lagstiftades om högertrafik, såsom Anna Troberg gör i sin blogg, som jag för övrigt tycker är mycket bra läsning. Det var helt enkelt inte olagligt att köra på vänster sida innan man bestämde sig för ändring. (det är för övrigt inte olagligt idag heller, men väldigt opraktiskt)

Dock, när jag läser det här i svenskan blir jag lite bestört. Jo, det stämmer ju att grundlagen förbjuder retroaktivitet staffrättsligt (RF 2:10) och det borde man även följa civilrättsligt för att skapa förutsebarhet och transparens. Och det är ju det som Beatrice Ask försöker säga i svenskans artikel.

Men det borde ju vara en självklarhet. Fast det inte står i RF.

Så åter till min fråga: handlar det egentligen om någon retroaktivitet här? Jo, det gör det ju faktiskt. Eftersom de här "informationsföreläggandena" ska handläggas rent civilrättsligt.

Om det är nån som tycker jag har missat nåt i det här resonemanget så har jag full förståelse för det. Jag är inte fullt så insatt som jag kanske borde vara. Hör gärna av er om det är nåt ni vill påpeka. 

Sedan vill jag gärna klargöra att detta på intet sätt är ett ställningstagande i ipred-debatten utan endast ett försök att, i alla fall för egen del, bena ut begreppen lite. 

Avdelningen för oss som går igång på vad sjuttiotalet hade att erbjuda

Häromdagen kom jag av outgrundlig anledning att tänka på det gamla hårdrocks-bandet Nazareth. Jag vet inte varför jag får såna tankar, de bara poppar upp. Men hur som haver kom jag fram till att de faktiskt är från Skottland.

Skottlandsvänlig som jag på äldre dar blitt varskodde jag genast min närmre bekantskapskrets om upptäckten, vilket var en hit för då visade det sig nämligen att en skotsk väns pappa bodde granne MED TRUMMISEN!! 

Snacka om att jag har träffat en känd boardercollie!

Noteras bör att trummisen säkerligen inte ser ut som på bilden bredvid. Noteras kan även göras att jag inte har en aning om vem som är trummis av dessa herrar.

Men det ska vi snart ta reda på:

Nazareth bildades 1968 i Dunfermile, Skottland (Här är det viktigt att inte lägga till UK eller Storbritannien. Sånt gör ingen skotte glad). De fick sitt stora genombrott 1973 med skivan Razamanaz, som faktiskt producerades av en viss Roger Glover. Jo, basisten i Deep Purple. Under mitten av 70-talet gjorde de sig väldigt berömda som arenarockare med coverballaden Love Hurts.

Bandets grunduppsättning var Dan McCafferty på sång, Manny Charlton på gitarr, Pete Agnew på bas och Darrel Sweet på trummor. Sedan dess har ett antal medlemsbyten gjorts, vilket ju inte är helt oväntat för oss som har koll på rockband från de brittiska öarna och det oerhört komplexa grenverk av byten som gjordes fram och tillbaka dem emellan under glada sjuttital. Allmän osämja, allmänt drogande och Ritchie Blackmore ser jag som tre bidragande faktorer till detta.

Nazareth rönte, som sagt, stora framgångar under brinnande sjuttital men gav även ut flera populära album under nittitalet. Då hade de förstås nått statusen gubbrockare och få människor under fyrtio år visste längre vilka de var.

1999 dog dock trummisen Darrel Sweet av en hjärtinfarkt och ersattes då av Pete Agnews äldste son Lee Agnew.

Efter att vi med allvar en stund har kontemplemterat ovanstående mening kan vi ju nu också vara rörande överens om att ingen på bilden ovan har bott granne med min kompis pappa.

En lite intressant trivia är att två gånger har man försökt sno sångaren Dan McCafferty till andra band. Även här var ju förstås Ritchie Blackmore inblandad. Den räven. Man ville gärna se McCafferty som sångare i Deep Purple, efter att Ian Gillan hoppat av. I sista stund fick man upp ögonen för David Coverdale. Andra försöket var när AC/DC's sångare Bon Scott gått bort. Malcolm & Angus sökte efter ny sångare och var i kontakt med Dan för att förmå honom att ta över micken.

Båda dessa försök stoppades, bl.a med hot om mycket avancerat våld från de övriga skottarna i bandet.

Och än idag rockar Nazareth loss, på en arena nära dig (vilket du med stor sannolikhet inte har en aning om om du är under de fyrti) och har alldeles nyligen släppt en ny platta: The Newz (vilken även den skivtiteln innehåller bokstaven z).     

Hundra år av ensamhet

Jag märker att jag har haft skrivkramp under en lång period. I samband med mycket annat att göra. 

Men för den som undrar vad jag egentligen håller på med så läser jag en grym bok för tillfället (vid sidan av mina studier såklart): 

One Hundred Years of Solitude av Gabriel García Márguez

Lost & Found

Japp, tidigt, tidigt imorse befann jag mig på Lost & Founds nedervåning. Det var en riktigt rolig upplevelse.

Fast är det vanligt att tjejer här slänger i sig vodka, botten upp, och direkt därpå dricker ett stooort glas vatten (i och för sig såg det jättekul ut, lite så där rakt på sak med vad man vill ha ut av spriten)? Har nämligen aldrig sett en kvinna i en bar i Sverige göra så. 

Indiana Jones och den hemliga galleria-gången

Japp, har precis, eller rättare sagt efter två månader här i Helsingfors, upptäckt att det finns en gång mellan Kampii och Forum. Dock kunde jag inte hitta den hemliga gången från Forum-gallerian, utan fick först gå yttervägen till Kampii, där passagen uppenbarade sig. Då gick jag hela gången till Forum och sen tillbaks igen. Och sen gick jag hem. Mycket nöjd.

Lite som Indiana Jones

För övrigt har en klasskompis bedyrat för mig att det går att gå inomhus HELA VÄGEN från Kampii till Universitetet. Hon har lovat att ta med mig på den promenaden nån dag, men ser numera väldigt upptagen ut varje gång jag möter henne. Jojo.

Kristofer handlar resolut

Igår, under lektionen, när alla reste sig unisont för en kafferast, blev jag avslöjad med handen i syltburken, kan man säga.

Helt plötsligt fann jag mig gluttandes på en bakdel tillhörandes en person av motsatta könet. (Ja, ja, sånt gör vi alla, kvinnor som män) Och precis som jag stod där, mitt i gluttnings-akten, så vänder sig tjejen om och tittar på mig. PRECIS SOM OM HON HADE ETT SJÄTTE SINNE. Vad jag gör då är att genast fokusera blicken på en punkt snett bredvid henne, samtidigt som jag försöker se MYCKET, mycket likgiltig ut. Och för att ytterligare poängtera mitt absoluta icke-intresse för henne* så tittar jag framåt och sen vänder jag tillbaks blicken mot samma punkt bredvid henne igen. Samtidigt som jag försöker se EXTREMT likgiltig ut.

Jo, jo Hemliga Arne var i farten, som ni hör.

Jag betedde mig alltså precis så som tjejer ofta kan bete sig när dom blir påkomna med sina spanings-sessions, i alla fall relativt unga tjejer, och såhär i efterhand känner jag mig rentav lite tjejig i min lösning av problemet (jo, problemet här var ju alltså att hon tydligen var i besittning av ett sjätte sinne).

Fast tjejig på ett lite macho sätt. Om ni förstår.. 

*Eller rättare sagt hennes sjärt. Hon blev ju objektifierad här.

Kulturkrockar och gråa hårstrån

Nu har det varit val i Finland. Jag vet tyvärr inte vad det står på valbroschyrerna och affischerna som har setts överallt. Och är heller inte så insatt i de olika politiska partierna här.

Kanske jag skulle ta och intressera mig lite för den finska politiska debatten. Men så kommer jag genast på vad en finlands-svensk person sa till mig, för inte så länge sen:

"Ni svenskar ska debattera och prata om allting.. här i Finland håller vi tyst lite mer"

Vad han egentligen sa var: "Ni svenskar är 'enna bögar hela bunten"

En annan sak som förbryllade mig till vansinnets brant igår, var vad egentligen klockan var. Min mobiltelefon och min dator visade helt plötsligt olika tider och klurig som jag är misstänkte jag genast att det rörde sig om vintertidombyte. Men vilken klocka skulle jag lite på. Jag ringde genast lilla Mamsen för konsultation (Mammor har svar på allt, som vi ju vet).

Kan påpekas att jag blir lika förbryllad hemma i Sverige, varje gång detta händer. (Inte att jag ringer mamma alltså, utan att vi människor har valt att två gånger om året gå in och förändra tidens gång)

Men nu har tydligen klockan vridits tillbaks, vilket inte gör det ett dugg lättare för mig att räkna ut om solen kommer att ha gått upp innan jag går upp imorgon. Vilket ju förstås beror på när jag går upp. Ja, invecklat sånt där.. 

Avdelningen för oss som går igång på snygga skivomslag bläddrar vidare i skivbacken

Jaa. När vi ändå är inne på skivomslag så tycker jag ju förstås att det här konvolutet är hur coolt som helst. Låtlistan:

1. Africa" (alternate take) (Coltrane) 16:08
2. Greensleeves" (alternate take) (trad.) 10:53
3. Song of the Underground Railroad" (trad.) 6:44

Låten "Song of the Underground Railroad" är för övrigt en slags version av en annan melodi, ursprungligen härstammandes från 1800-talets slaveri-era i USA.

Underground railroad var ett slags nätverk för de svarta slavarna, i USA, för att de skulle kunna fly till stater där de ansågs vara fria, och även till Kanada, med dess abolitionister som kämpade för att göra slaveriet olagligt. 

Jaa, här har vi genast lärt oss nåt nytt genom att meditera över ett skivomslag. I varje fall lärde jag mig nåt nytt.

Källa: Wikipedia

Godmorgon världen

I Svenskans nätupplaga läser jag att Blondin-Bella ska börja blogga igen. Efter två veckors time-out.

Det här gör mig jättenyfiken. Vem är hon egentligen? Hon är lite av ett samma sorts mysterium som Lindsay Lohan är för mig: Vem är hon egentligen? 

Men Blondin-Bella skriver ju i alla fall på en blogg (det gör inte miss Lohan, vad jag vet)

Sedan skulle jag väldigt gärna vilja vara på en tunnelbaneresas avstånd till Kungsholmen när jag läser om den nyöppnade krogen S:t Eriksgatan 1.

Här är maten "genomtänkt och alldeles förträfflig". Det verkar vara både en restaurang och vinbar och de flesta vinerna säljs glasvis i rejäla skvättar. Artikelförfattaren förklarar att hade inte ägarparet hetat Anders och Barbro "hade man omedelbart känt sig förflyttad till en avsides gata i ett parisiskt kvarter." 

Nu är inte jag särskilt förtjust i Paris. Men det här stället måste jag pröva när jag kommer hem nästa gång.

Japp..

..dags för ett nytt utseende.

Svensk Kulturskatt #5 - Birgitta Andersson tycker det är riktigt kul att vara luder

Hasse & Tages revy Gula Hund hade premiär på China den 5 juni 1964. Det var en traditionell nummerrevy, som dock innehöll för tiden ovanliga ämnen och stilgrepp. Bl.a slog här Gösta Ekman igenom som snubblare i slapsticknumret "Mahatma Ekman", och Hasse Alfredsson improviserade varje kväll som Malte, Valfrid Lindemans son.

När revyn skulle visas i TV gjorde man en speciell studioinspelning av föreställningen. Förebilden för TV-versionen var, lite överraskande, Alfred Hitchcocks film Repet från 1948. Hasse & Tage ville, precis som man gjort i den filmen, filma allt i en enda, obruten tagning. Nu blev det inte så i slutändan, men man använde sig av endast en kamera och på så sätt uppnådde man en påtaglig närvarokänsla.

I Gula Hund fanns en sketch som kallades "Hos doktorn" där Birgitta Andersson spelar en orolig kvinna som kommer till doktorn med sin man, spelad av Gösta Ekman. Kvinnan berättar att hennes man har förlorat förståndet och nu bara går runt och säger "pitt" hela tiden. Doktorn, spelad av Tage Danielsson, moraliserar först över det barnsliga i tilltaget men kommer snart fram till att det är riktigt roligt att säga "pitt". Snart har även hustrun smittats av manin. Det hela avslutas med att Gösta Ekman får hela publiken att ropa "pitt" i korus. 

Det här var 1966. Innan TV-föreställningen skulle sändas gick både Aftonbladet och Expressen ut med en varning till tevetittarna. Expressen skrev, för säkerhets skull, det farliga ordet i versaler: "- Ordet är - PITT". Reportern på tidningen uttryckte ändå en förhoppning att det inte skulle gå "med TV-publiken som med ensemblen, mot slutet fångad i glädjen att säga ordet."

Ilskna samtal inkom till TV:s programupplysning. De som inte kom fram till TV.s telefonväxel ringde istället till tidningarna för att vädra sitt missnöje. Enligt Svenska Dagbladet var det inte enbart pittsketchen som upprört. Ett annat inslag som skapade stark indignation var sketchen där Birgitta Andersson och Hasse Alfredsson köpslår om kärlek.

Även sketchen Folkspillran med nationalsången i zigensk tappning upprörde många. På grund av denna folkstorm fick den planerade reprissändningen flyttas från eftermiddag till sen kväll för att hindra barnen från att se programmet.

Sedan bröt debatten ut i Sveriges riksdag. Så här uttryckte sig talare Carl Eric Hedin, Kärrboda, Nyköping:

"Vi upplever i dag företeelser som utgör en verklig fara för vår kultur. Man kan tala om inflation också på detta område, med brutalitet, råhet, osedlighet och brist på stil som följd. Symtomen härpå kommer till uttryck på många olika sätt, t.ex. i en alltjämt tilltagande ungdomsbrottslighet eller i en mycket hög skilsmässofrekvens och inte minst i litteratur och film. Den ena osmakliga boken och filmen avlöser den andra. Särskilt allvarligt tycker jag det är när också TV faller för frestelsen att ge avkall på kravet om stil och kvalitet i sina underhållningsprogram. Det är allvarligt, då TV-rutan i snart sagt varje hem har intresserade åskådare och åhörare bland barn och ungdom. Såsom herr Nelander påpekade, har föräldrarna ofta ganska små möjligheter att avgöra vad som är lämpligt för barnen. De kan inte alltid avhålla barnen från att se programinslag som man redan från början vet är olämpliga. Och även underhållningsprogram som man har anledning räkna med bör vara godtagbara och av god klass har i praktiken visat sig ha enstaka inslag av sällsynt osmaklig art. Det är en mycket allmän uppfattning att det alltför ofta förekommer underhållningsprogram eller delar av sådana program som är i hög grad olämpliga för minderåriga och som saknar stil och god kvalitet."

Det som sägs idag, sades även då, med andra ord. 

Jag har läst "Nästan Död Man" av Åke Edwardson

För många år sedan började jag läsa Åke Edwardsons kriminalromansvit om Erik Winter och hans kollegor vid en rotel i Göteborg. Jag hann med en tre- fyra böcker. Sedan prioriterades annan läsning. Men mitt minne säger mig att jag fann denna läsning mycket god.

När jag hälsade på i Stockholm, för ännu inte så länge sen, gick jag genast in på Pocketshop och lyfte bokstavligen upp första bästa bok jag såg ståendes på nyhetsbordet. Boken visade sig vara den näst sista romanen i Erik Winter-sviten. Ibland går jag på snygga omslag när jag väljer bok med magen. Det gläder mig att min magkänsla vet vad jag vill ha.

"Nästan Död Man" utspelas, som de övriga böckerna i serien, i Göteborg. Hösten är kommen men värmen från sommaren ligger fortfarande kvar. Som en påminnelse från en annan tid. Mörka kvällar föder mörka tankar hos huvudpersonerna. Boken utspelas i inte så liten utsträckning i människors vardaglighet. Alldaglighet. Eller natt. För det är mörkt om kvällarna. Och mörkret föder mörker inombords. Romanen handlar om mord. Ond bråd död. Men här vill författaren gå längre. Hitta roten till ondskan. Hitta det lilla barnet inuti monstret. Och det är just det som gör Åke Edwardsons berättelser så gripande. Ett sökande efter att förstå. Att humanisera.

Efter att ha tillbringat en mycket solig söndag på en uteservering i Stockholm med mina närmaste vänner satte jag mig på tåget hem mot mina föräldrar. När jag åker tåg och mörkret precis lagt sig utanför fönsterrutan infinner sig ofta en sorts konstig känsla hos mig. Landskapet forsar förbi där utanför. Men man ser det inte längre. Fast man vet att man rör sig framåt. Mot nåt nytt. Eller i mitt fall tillbaka mot en barndom. Den känsla som infinner sig är Ödslighet. Och Ångest. Man känner sig lite ensam. Precis den känslan förmedlar den här läsningen. Under hela resans gång.

Ett ångestladdat, mörkt Göteborg. Med karaktärer som inte är hjältar. Personteckningar upptagna med sina tankar, sin längtan, sin destruktivitet, sina tillkortakommanden. Och sitt hopp om att få ställa saker till rätta.

Åke Edwardson kan med få ord, och samtidigt ett mycket vackert språk, fånga ett känsloläge som gör hela läsningen lite lätt obehaglig, men som samtidigt gjorde det omöjligt för mig att sluta läsa tills där inte fanns mer att läsa. 

Bra jazz

Pharaoh's dance är en bra blogg som behandlar jazzmusik. En annan riktigt cool jazzblogg är denna.

Själv är jag lycklig ägare av Miles Davis "Live Evil" på vinyl. Skivomslaget är bland det grymmare av skivomslag i min vinyl-samling. Skivan är också bra, kan påpekas.

Annars vad gäller jazz vill jag verkligen slå ett slag för John Coltrane nu när höstmörkret vilar tungt över oss. 

Jag ber att få återkomma med bra musiktips. 

Vad som snart kommer att komma

Medan jag väntar på att min dator defragmenteras klart lyssnar jag på Arne  Domnérus i ipoden och har tilltagande ångest över att jag inte sitter och tentapluggar.

Men "Dompan" är ganska skön att lyssna på och snart kommer här läggas upp inlägg som behandlar bra musik. 

Svensk kulturskatt #4

Inte så bra

Igår kollade jag in det första avsnittet av den nya HBO-serien "True Blood". Introt är ett av de snyggare (Sopranos-introt ligger också mycket högt på min intro-rankning) jag sett, det borde prisbelönas:

Men sedan börjar själva avsnittet/handlingen. Känns ju lite småbanalt må jag säga med halvkrystat skådespeleri och framför allt bevarandet av de vanliga vampyr-klyschorna. Det hade ju blivit mycket intressantare om nån vampyr (varför inte vampyren Bill) hade berättat för nån (varför inte den unga tjejen som har gått och kärat ner sig i vampyr-Bill) att det inte alls ligger till på det viset att silversmycken bränner i vampyrköttet som varje trogen Anne Rice-läsare redan har fått sig inpräntat. Utmana fördomarna lite, liksom. Men här har nån verkat vilja göra det lätt för sig.