Om varför jag och min kompis Taurenen gillade att slakta monster i våras

För ett tag sen kunde man ju läsa om en tonåring som med sina kompisar hade suttit och spelat World of Warcraft under så lång tid så att han slutligen tuppade av och fick föras till sjukhus. Fadern som, enligt media, inte agerade förrän det var försent gick ut och skyllde saken på Blizzard, och fördelade således ansvaret på nån annan än sig själv.

Nu kan jag här inflika att jag själv, 33 år gammal, tillsammans med en kompis över skype, ägnade otaliga timmar i detta spels värld i våras. Jag och min polers tyckte helt enkelt det här var ett roligt och ett lite nytt sätt att umgås på, han Tauren warrior, jag Orc hunter (vilket förde med sig den fördelen för mig att jag hade ett husdjur), genom att gå ut och klubba monster. Det här spelet är väldigt beroendeframkallande genom dess snillrika belöningssystem (stigande i level och uppgradering av utrustning bl.a.) och jag sitter ofta även idag och funderar på att om jag bara hade mer tid (ni vet jag pluggar ju stenhårt) så skulle jag mer än gärna ta upp spelandet igen. Visst har spelet en viss dragningskraft.

Den erfarenhet jag också gjorde när jag gameade var att många jag träffade och gjorde uppdrag tillsammans med i spelet var just killar i 30-års åldern. Ett vanligt scenario var att just när vi skulle till att ta storbossen så klev deras fru in genom dörren där hemma, och de var tvungna att sluta.

Men nu blev en kort historia ganska lång. Det jag egentligen ville säga med det här inlägget var att föräldrar som anar att deras tonåringar lägger ner alldeles för mycket tid på det här spelet borde kolla in det här:

Parental control

Bilden ovan är förresten på mig orcen till höger, och min kompis, taurenen till vänster, tagen som en screenpicture när vi spelade (till höger om min snubbe kan ni också se mitt husdjur). Hiskeligt kul att jag hade sparat den här bilden på datorn.

Related Posts by Categories

Widget by Hoctro | Jack Book