Bombay


Suketu Mehta, professor i journalistik vid New York University och författare till boken Maximum City: Bombay Lost and Foundskriver i NY Times:

Mumbai is all about dhandha, or transaction. From the street food vendor squatting on a sidewalk, fiercely guarding his little business, to the tycoons and their dreams of acquiring Hollywood, this city understands money and has no guilt about the getting and spending of it. I once asked a Muslim man living in a shack without indoor plumbing what kept him in the city. “Mumbai is a golden songbird,” he said. It flies quick and sly, and you’ll have to work hard to catch it, but if you do, a fabulous fortune will open up for you. The executives who congregated in the Taj Mahal hotel were chasing this golden songbird. The terrorists want to kill the songbird.

Just as cinema is a mass dream of the audience, Mumbai is a mass dream of the peoples of South Asia. Bollywood movies are the most popular form of entertainment across the subcontinent. Through them, every Pakistani and Bangladeshi is familiar with the wedding-cake architecture of the Taj and the arc of the Gateway of India, symbols of the city that gives the industry its name. It is no wonder that one of the first things the Taliban did upon entering Kabul was to shut down the Bollywood video rental stores. The Taliban also banned, wouldn’t you know it, the keeping of songbirds.


Trevliga sminkade män och oanade dancemoves

En rolig sak som hände igår var att jag helt plötsligt befann mig på bögklubb. När stället stängde och jag stod utanför pratandes med en vän kommer en kille fram och frågar om jag haft trevligt och utan att vänta på svar på första frågan undra om jag vill ha sex (helt rätt på, utan minsta tvekan). Det ville jag ju inte och fann mig nödgad att berätta att jag helt enkelt var hetero. Då såg han lite förvånad ut och berättade att han minsann hade sett mig dansa tidigare, vilket föranledde mig att undra om jag på fyllan dansar loss på ett bögigt sätt.

Men den här killen verkade inte ha bråttom iväg, för där vi stod kvar samtalandes och plötsligt fann jag mig själv stå och fråga ut killen om skillnaderna mellan Stockholms respektive Helsingfors bögscen (här tyckte han att Stockholm hade ett mycket liberalt klimat, men att Helsingfors var på gång). Jag stod och researchade, helt enkelt. Ni vet, på ett sånt där sätt man bara kan göra när klockan är fyra på morron och man, fortfarande i ett grymt party-mood och allmänt bästa vän med alla människor, absolut måste gå vidare till nåt nytt ställe bara för att, fortfarande väldigt festlig i hågen, inse att det nog inte går och att det nu istället ska bäras iväg till MacceDonken och sen hem och somna som en klubbad säl. 

Kristofer har kul

Jag har en ny hobby, tydligen, vilken går ut på att jag helt enkelt ändrar utseende på min blogg när andan faller på. Om sanningen ska fram så uppskattar jag denna sysselsättning en hel del, och jag gör det alltså mest för min egen njutnings skull.

Jaa, såhär kul kan man ha på en lördagskväll.

Hillary Clinton goes utrikesminister

Barack Obama gör i dagarna officiellt känt att Hillary Clinton blir hans utrikesminister, skriver Staffan Heimerson i sin kolumn i Utrikesbloggen idag. Vissa erinrar sig genast ett uttalande av president Lyndon B Johnson från 1964, då han överraskande hade valt en av sina meningsmotståndare till medlem i sin regering:

”Det är bättre”, svarade Johnson, ”att ha honom inne i tältet och pissa ut än utanför tältet och pissa in.”

Samma skäl är gott nog för att hålla Clintondynastin innanför tältet, menar Heimerson.

I samma kolumn citerar han en kvinnlig kolumnist, från icke angiven tidning, (som skonas från att bli beskylld för att vara sexistisk på grund av att hon är kvinna) som uttalar sig om Hillary Clinton:

1. Hon kommer inte att, som George W Bush gjort, låta vice presidenten sköta utrikespolitiken.

2. Barack Obama kan leva ut sin dröm att liksom Abraham Lincoln fylla sitt lag med sina rivaler – och utan att behöva ta till Sarah Palin som sin handelsminister.

3. Hillary Clinton har redan ett så stort lager byxdräkter att det räcker för henne att gå genom sex månaders fredsförhandlingar i Mellanöstern utan att behöva åka hem för klädbyte.

4. Hon kanske rent av gör ett fantastiskt jobb.

Det här var ju lite sexistiskt, tycker jag nog.

 U Maung Thura, en burmesisk komiker, har i dagarna dömts till 45 års fängelse av en hemlig domstol i Burma. Hans brott består i att ha organiserat hjälp till offren för en cyklon som dödat mer än 130 000 burmeser och för att ha kritiserat Burmas militärjunta.

Så här sa han i en intervju från den 19 maj i år:

"These are my people, I want to save my own people. But the government doesn’t like our work. It is not interested in helping people. It just wants to tell the world and the rest of the country that everything is under control and that it has already saved its people.

Källa: The New York Times

Skottarna


Skottarna, i alla fall dom jag känner, erkänner inte II:an efter Queen Elisabeth II, vilket ju faktiskt låter rimligt att dom inte borde göra.

Det finns även annat som de inte heller erkänner.

Felrapporterat

Det nya utseendet på bloggen blev riktigt snyggt. Om man använder sig av Opera eller Firefox som webbläsare.

I Internet Explorer hänger mittkolumnen (alltså det ni tittar på just nu) ner under vänsterkolumnen. I Safari vet jag inte hur det ser ut.

Vi (alltså jag) arbetar med problemet. 

Åkes Flickor

En annan sak som är väldigt roligt är att Åkes Flickor har en bra hemsida på nätet, med en blogg

Åkes Flickor är alltså en showgrupp bestående av sex tjejer (varav en nyligen gav mig en chokladadventskalender och svensk glögg, may the force be with her) som har showat på Mosebacke i två säsonger. Jag har varit och tittat på deras senaste show i alla fall fem gånger. Men så är de ju snygga också. 

Ni som har svenska kanaler, vilket ju inte alla har i Finland, kan också se dom på fredagskvällar i programmet "Fredag hela veckan". 





För er som inte bor i Helsingfors kan jag berätta att det är snöstorm här. Jag har varit ute och promenerat. Eller snarare ramlat omkring. Kom precis in. 

Men nu ska jag berätta om nåt helt annat:

Oliver Wendell Holmes, Jr. hette en domare i USA. Han tjänstgjorde i USA:s högsta domstol mellan åren 1902-1932. Holmes är en av de mest citerade domarna vid den amerikanska högsta domstolen och speciellt känt är hans majoritetsutlåtande i fallet "Schenck v. United States". där han myntade begreppet "clear and present danger". 

1927 avgjordes i nämnda domstol fallet Buck v. Bell vilket domslut upprättade författningen om tvångssterilisiering i USA. Vad man gjorde var att ge stöd för rashygien. Kallas också för eugenik, vilket kommer av grekiskans eugenes vilket betyder av god ras, eller börd.

Såhär skrev Holmes i ovan nämnda falls domslut:

It is better for all the world, if instead of waiting to execute degenerate offspring for crime, or to let them starve for their imbecility, society can prevent those who are manifestly unfit from continuing their kind.

Det här var nånting som låg i tidens anda. Tvångssteriliseringar var vanliga företeelser i ett antal länder från 1930-talet fram till 1970-talet. Lagstiftningen infördes tidigt i USA. Sverige fick den 1934 (Finland 1935).

Tvångssterilisering förekom alltså i Sverige mellan åren 1934 till 1976. Syftet var delvis rashygien och en parallell fanns till lagstiftningen om abort på rasbiologisk grund som kom 1938, som stöddes av Gunnar och Alva Myrdal.

Från lagens tillkomst fram till 1976, då lagen avskaffades, steriliserades sammanlagt 63 000 människor. Den övervägande delen av dessa var kvinnor.

Varför skriver jag nu om såna här hemska saker? (För det är ju just vad det är) I helgen då jag har suttit och studerat komparativ kriminologi och straffrätt snuddade min kurslitteratur vid ämnet och efter att ha bläddrat lite kring det insåg jag att detta ju är svensk nutidshistoria. Och ganska viktig sådan att icke glömma. Ibland måste man vara  allvarlig också.

En svensk film som berör ämnet är Den Nya Människan, som kom ut 2007. 

Dagens musik


 I had a chainsaw and cut a nun’s head off. You don’t see that shit at all anymore, which is kind of sad.

Citerat ur Rolling Stone

Vince Neil, sångare i Mötley Crüe, förfasar sig lite över dagens rockband

Ipred

Nu har jag suttit och läst många bloggars inlägg i debatten om ipred-lagen. Jag har även kollat in Beatrice Asks uttalande på aftonbladet.se

Så här säger justitieministern i artikeln, som många bloggare redan läst och kommenterat:

Jag har bett departementet att titta på möjligheten att lagen bara ska gälla i framtiden. Att man inte ska kunna ta ut uppgifter om sådant som har skett innan lagen har trätt i kraft, vilket man normalt kan göra i den här typen av ärenden.

Vadå, kan man normalt göra det i den här typen av ärenden? Jo, det kan man ju faktiskt. 

Men är det inte så att Beatrice Ask uttryckte sig jävligt klumpigt här egentligen? Det är redan idag olagligt att fildela upphovsrättsskyddat material man inte har rättigheter till. Vad Ipred-lagen är tänkt att uppnå är att göra det möjligt för rättighetsinnehavarna att efter domstolsbeslut få ut vem man ska rikta anspråk mot. Alltså ett slags informationsföreläggande.

Därefter hanterar man intrånget antingen civilrättsligt eller staffrättsligt. Turerna kring detta handlande är en sak i sig, och jag har inte satt mig in i den problematiken, som säkerligen är en problematik i sig. Men här uppstår ju det lilla abert att retroaktivitet är grundlagsstridigt straffrättsligt (RF 2:10) men inte civilrättsligt. Och det är väl det som Ask vill få fram. Ingen retroaktivitet, även civilrättsligt

Men handlar det egentligen om någon retroaktivitet här eftersom handlingen, illegal fildelning, redan i sig är stridande mot gällande rätt?

I svensk straffrätt, och i många andra straffrättssystem, finns en mycket viktig och grundläggande, ja en av de mest grundläggande, princip om att om jag till exempel får för mig att slå nån på käften så måste det finnas lagtext som säger att: hörru du, så där får du inte göra, för att jag ens ska kunna stå åtalad för handlingen. Det måste ha funnits en möjlighet för mig innan jag nitar personen att ha läst att jag inte får göra så. Det är detta som är rättssäkerhet. Att man vet innan vad man får göra och inte får göra.

Om nu lagstiftaren skulle få för sig att lägga fram en ny lag som verkar retroaktivt och alltså helt plötsligt ha sin fulla rätt att sätta dit personer för en handling som när den gjordes var helt inom lagens ramar, så skulle ju det skapa mycket stor osäkerhet. Folk skulle varken veta fram eller bak längre. Det jag gjorde för en stund sen, som då var helt lagligt, jaha, kan dom sätta dit mig för den handlingen nu? Rättsäkerheten skulle sättas ur spel.

Men när det gäller illegal fildelning vet vi ju både fram och bak. Varenda kotte vet ju att ett sådant handlande, i detta nu, strider mot gällande rätt. Och den som inte vet det vet att han kan ta reda på det.

Om man följt mitt resonemang ovan så blir det också inkorrekt att göra en jämförelse mellan fildelningen som pågår idag och vänstertrafiken som pågick innan det lagstiftades om högertrafik, såsom Anna Troberg gör i sin blogg, som jag för övrigt tycker är mycket bra läsning. Det var helt enkelt inte olagligt att köra på vänster sida innan man bestämde sig för ändring. (det är för övrigt inte olagligt idag heller, men väldigt opraktiskt)

Dock, när jag läser det r i svenskan blir jag lite bestört. Jo, det stämmer ju att grundlagen förbjuder retroaktivitet staffrättsligt (RF 2:10) och det borde man även följa civilrättsligt för att skapa förutsebarhet och transparens. Och det är ju det som Beatrice Ask försöker säga i svenskans artikel.

Men det borde ju vara en självklarhet. Fast det inte står i RF.

Så åter till min fråga: handlar det egentligen om någon retroaktivitet här? Jo, det gör det ju faktiskt. Eftersom de här "informationsföreläggandena" ska handläggas rent civilrättsligt.

Om det är nån som tycker jag har missat nåt i det här resonemanget så har jag full förståelse för det. Jag är inte fullt så insatt som jag kanske borde vara. Hör gärna av er om det är nåt ni vill påpeka. 

Sedan vill jag gärna klargöra att detta på intet sätt är ett ställningstagande i ipred-debatten utan endast ett försök att, i alla fall för egen del, bena ut begreppen lite. 

Avdelningen för oss som går igång på vad sjuttiotalet hade att erbjuda


Häromdagen kom jag av outgrundlig anledning att tänka på det gamla hårdrocks-bandet Nazareth. Jag vet inte varför jag får såna tankar, de bara poppar upp. Men hur som haver kom jag fram till att de faktiskt är från Skottland.

Skottlandsvänlig som jag på äldre dar blitt varskodde jag genast min närmre bekantskapskrets om upptäckten, vilket var en hit för då visade det sig nämligen att en skotsk väns pappa bodde granne MED TRUMMISEN!! 

Snacka om att jag har träffat en känd boardercollie!

Noteras bör att trummisen säkerligen inte ser ut som på bilden bredvid. Noteras kan även göras att jag inte har en aning om vem som är trummis av dessa herrar.

Men det ska vi snart ta reda på:

Nazareth bildades 1968 i Dunfermile, Skottland (Här är det viktigt att inte lägga till UK eller Storbritannien. Sånt gör ingen skotte glad). De fick sitt stora genombrott 1973 med skivan Razamanaz, som faktiskt producerades av en viss Roger Glover. Jo, basisten i Deep Purple. Under mitten av 70-talet gjorde de sig väldigt berömda som arenarockare med coverballaden Love Hurts.

Bandets grunduppsättning var Dan McCafferty på sång, Manny Charlton på gitarr, Pete Agnew på bas och Darrel Sweet på trummor. Sedan dess har ett antal medlemsbyten gjorts, vilket ju inte är helt oväntat för oss som har koll på rockband från de brittiska öarna och det oerhört komplexa grenverk av byten som gjordes fram och tillbaka dem emellan under glada sjuttital. Allmän osämja, allmänt drogande och Ritchie Blackmore ser jag som tre bidragande faktorer till detta.

Nazareth rönte, som sagt, stora framgångar under brinnande sjuttital men gav även ut flera populära album under nittitalet. Då hade de förstås nått statusen gubbrockare och få människor under fyrtio år visste längre vilka de var.

1999 dog dock trummisen Darrel Sweet av en hjärtinfarkt och ersattes då av Pete Agnews äldste son Lee Agnew.

Efter att vi med allvar en stund har kontemplemterat ovanstående mening kan vi ju nu också vara rörande överens om att ingen på bilden ovan har bott granne med min kompis pappa.

En lite intressant trivia är att två gånger har man försökt sno sångaren Dan McCafferty till andra band. Även här var ju förstås Ritchie Blackmore inblandad. Den räven. Man ville gärna se McCafferty som sångare i Deep Purple, efter att Ian Gillan hoppat av. I sista stund fick man upp ögonen för David Coverdale. Andra försöket var när AC/DC's sångare Bon Scott gått bort. Malcolm & Angus sökte efter ny sångare och var i kontakt med Dan för att förmå honom att ta över micken.

Båda dessa försök stoppades, bl.a med hot om mycket avancerat våld från de övriga skottarna i bandet.

Och än idag rockar Nazareth loss, på en arena nära dig (vilket du med stor sannolikhet inte har en aning om om du är under de fyrti) och har alldeles nyligen släppt en ny platta: The Newz (vilken även den skivtiteln innehåller bokstaven z).     

Hundra år av ensamhet


Jag märker att jag har haft skrivkramp under en lång period. I samband med mycket annat att göra. 

Men för den som undrar vad jag egentligen håller på med så läser jag en grym bok för tillfället (vid sidan av mina studier såklart): 

One Hundred Years of Solitude av Gabriel García Márguez

Lost & Found

Japp, tidigt, tidigt imorse befann jag mig på Lost & Founds nedervåning. Det var en riktigt rolig upplevelse.

Fast är det vanligt att tjejer här slänger i sig vodka, botten upp, och direkt därpå dricker ett stooort glas vatten (i och för sig såg det jättekul ut, lite så där rakt på sak med vad man vill ha ut av spriten)? Har nämligen aldrig sett en kvinna i en bar i Sverige göra så.