Läsning om internationella organisationer

Här kommer en redogörelse för intressant läsning jag ägnade mig åt igår kväll.

Art. 4(1) i FN Stadgan proklamerar, angående ansökan om medlemsskap i FN:

Membership in the United Nations is open to all other peace-loving states which accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgement of the Organization, are able and willing to carry out these obligations.

Det artikeln alltså först säger är att endast stater får bli medlemmar. Medlemsskap är inte öppet för exempelvis andra internationella organisationer. Vad som definierar en stat är förstås en helt annan femma, och FN Stadgan ger oss ingen definition, vilket gör att man får titta vidare helt generellt inom ämnet internationell rätt. Medan det är klart att de flesta entiteter vilka har ett effektivt styre, ett territorium och befolkning, och kapacitet att inträda i internationella relationer kan kvalificeras som stater, blir saken en annan angående erkännande från andra stater.

Det Artikeln för det andra säger är att den sökande staten måste vara fredsbevarande (min egen översättning från peace-loving). För det tredje måste aspirerande FN-medlemmar acceptera Stadgans obligatorier, och för det fjärde måste aspiranterna ha förmågan och viljan att kunna hantera bestämmelserna i Stadgan.

Sedan kommer det politiska i form av “… in the judgement of the Organization”. Teoretiskt är det alltså möjligt att en stat som uppfyller alla fyra ovanstående rekvisit fortfarande blir förvägrad, på grund av att en majoritet inom FN säger nej.

Här har ICJ uttalat sig med påpekandet att rekvisiten som nämns i art. 4 är uttömmande, i den meningen att stater inte kan förvägras medlemsskap av andra anledningar än de som nämns i artikeln. Dock kom domstolen fram till att art. 4 är mycket bred i sig själv och förbjuder därav inte att man tar i beaktande andra faktorer som är möjligt rimliga, och i god anda, för dess ändamål. Här bör man ha i beaktande att medlemsstater som röstar såsom medlemsstater är skyldiga att göra så i good faith (som jag ovan översatte till god anda, vilket kanske inte är helt korrekt), vilket följer av Art. 2(2).

Art. 4(2) förklarar proceduren för ansökningar från nya medlemsstater. Kort sagt: säkerhetsrådet rekommenderar, generalförsamlingen bestämmer. Dock kom även denna fråga upp inför ICJ, i form av fallet Competence of the General Assembly for the Admission of a State to the United Nations, 1950. Huvudproblemet var hur man skulle tolka betydelsen av ordet “rekommendation”. Generalförsamlingens argumentation var att, eftersom Säkerhetsrådet endast givits makt att rekommendera (i motsats till att ge ett bindande beslut), så borde det innebära att Generalförsamlingen kan godkänna en ansökan om medlemsskap trots att Säkerhetsrådet har gett en negativ rekommendation.

Det här sade dock domstolen nej till, med motargumentet: om Säkerhetsrådet inte rekommenderar en stat för medlemsskap, ja då finns ju inte någon rekommendation, och då inte heller någon basis för Generalförsamlingen att agera på.

Ett mycket logiskt resonemang från domstolen, tycker vi när vi ser saken så här i backspegeln.

Källa: An Introduction to International Institutional Law, Jan Klabbers

Related Posts by Categories

Widget by Hoctro | Jack Book