Beatles och lite om folk som gärna gör covers.

Just nu sitter jag och lyssnar jag på en cover av Beatles ur-grymma låt "While My Guitar Gently Weeps", här framförd av Todd Rundgren. Det märkliga med den här covern är att den låter precis som originalet. Är inte hela meningen, som musiker, med att ta till sig en musikerkollegas verk att då lägga sin egna kärleksfulla tolkning till konstverket? Att göra den här versionen lite till sin egen? Va, va, va?

Jaa, sånt här sitter jag och funderar över sen nattkrök. Det som ger tolkningen en hel del credits är ett makalöst gitarrsolo på slutet.

Originalet, framförd av The Beatles, finns att avlyssna på deras "vita album. Den skrevs av George Harrison och framfördes faktiskt först med en akustisk gitarr och orgel. En demoversion finns på skivan Anthology 3. På den officiella versionen, på det vita albumet (Snurrigt? Vänta bara tills jag kommer till det blåa albumet) spelade Eric Clapton, som var homie, med George Harrison, sologitarren med sin Gibson Les Paul. (Jo, här är det viktigt att namedroppa gitarrmärken)

Enligt Harrison uppenbarade sig inspirationen till låten genom läsning av "I Ching" (nån gammal kinesisk visdomsbok, ni som har koll på gruppens förehavanden under galna sextital höjer nog inte på ögonbrynet över detta). Allmänt hög åkte han hem från Indien till sina föräldrars hus i England och bestämde sig för att skriva en låt från de första bokstäver han såg i den första bok han öppnade. Orden han fann blev "gently weeps". Genast, och ivrig som få, satte han igång att skriva.

Kompositionen möttes med litet till nada intresse från övriga beatlar. Men gruppen spelade in den ett flertal gånger, först såsom nämndes ovan, senare i en elektrisk version. Här försökte sig Harrison på ett baklänges-gitarrsolo (jaha?) men när heller inte det funkade tog man till hjälp utifrån. I form av Eric Clapton.

En annan faktiskt lite oväntad grupp som har gjort en cover på låten är Wu-Tang Clan.

En annan låt från vita albumet (eller "The White Album" som man ju säger "over there") som har en intressant bakgrundshistoria (om man nu tyckte första bakgrundshistorien var intressant, vill säga) är "Helter Skelter", skriven av Paul McCartney. Här ville Paul skapa ett så skramligt och smutsigt ljud som möjligt. Det lite tråkiga med den här sköna låten är att den blev tolkad av tokfransen Charles Manson som bas för att starta ett raskrig.

Gruppen gjorde många omtagningar av låten inför inspelningen av den vita plattan. Tillslut, efter den artonde omtagningen samma dag, blev Ringo trött på skiten, slängde iväg trumpinnarna och i ren frustration skrek "I've got blisters on my fingers!", vilket finns med, i cd-versionen av skivan, när låten slutar.

Related Posts by Categories

Widget by Hoctro | Jack Book