Kristofer goes Torsk på Tallin
Häromdagen gick jag och betalade för vänskap och kärlek. Hittills är jag mycket nöjd över min köpta vän och ni kan se hur snygg denne är på bilden ovan.
Kristofer funderar över ålder
När 30-åriga pojkar går ut och dricker öl kan de verkligen bete sig jättebarnsligt. O ja. Mark my words. Man blir helt plötsligt 20 år igen. En skillnad dock att notera är att som trettiotvåårig av manligt kön genomgår man då och då en metamorfos och blir plötsligt en annan varelse. Jo man vill se jättemogen och behärskad ut, sitta med ena benet lite världsvant över det andra (jag gör det jämt) sippande på ett glas vin eller whisky dryftandes intelligenta frågor. Man vill utstråla bilden att man har koll på läget. Det har man inte. Men man försöker förmedla bilden.
(Obs! Den bild av en trettiåring som jag försöker visa upp här är av en ogift kille utan barn. Säkerligen boendes i Stockholmsområdet. (Annars hade han ju varit gift) För familjefäder är saken så klart annorlunda)
En sak trettitaggare dock inte längre hänför sig åt (i alla fall inte de jag känner) är att dra på stan, fulla, skanderandes skotska fotbollsramsor. En sådan upplevelse fick jag ta del av för inte alls så längesen (läs: fredag) då det återigen blev dags för utgång. Nu har jag dock valt att plugga med folk som är tio år yngre än mig. Så då får jag ju stå för vad som kan tänkas hända. Eller som Henrik Schyffert så vältaligt en gång har uttryckt det: "Att bli vuxen är att ta ansvar för de konsekvenser ens handlande ger".
Denna händelse tyckte jag dock var lite pinsam (jag menar tänk om nån såg mig) och det här inlägget skulle jag gärna vilja avsluta med konklusionen att killar som har passerat trettisträcket är barnsliga på ett mer subtilt sätt, men genast kom minnet ifatt mig hur jag och en nära vän (som också är trettio) vaknade upp på Nybrokajen för några år sen (jag vet, mitt inne i stan) klockan nio en torsdagsmorgon efter att ha festat hårt natten innan på krogar nära intill. Så vem är jag att inte sjunga fotbollsramsor, full, på stan en fredagskväll?
Kristofer minns den 25 augusti
Idag firar jag mig själv över att det är exakt en månad sen jag anlände hit till Finland. För en månad sen stegade jag alltså av båten, ut på en gråmulen ödelagd Viking-Line terminal. Ensam (och lite bakfull) inför den stora vida världen (Finland alltså) såg jag med barnets ögon en ny värld...
Nu vart det här en jättefjantig text, ber om ursäkt för det, men poängen är att jag firar en månad i Finland idag.
Kvällens foto
Nu frångår jag min "dagens foto"-tradition lite och lägger in kvällens foto för den här kvällen. Jag tog bilden när jag var på väg hem från min stepp-klass ikväll. Den blev dock ganska dålig, jag kunde inte hålla handen still tydligen. Noteras kan att jag tar mina bilder med min mobiltelefon. Jag skulle verkligen vilja ha en bra kamera. Men det blev kanske lite konstnärligare att den blev lite suddig. Ni vet, lite Lars von Trier-dokumentärt sådär.. Så den får hänga under dokumentärt-etiketten oxå då jag går förbi här var och varannan kväll. Go'natt!
As good as it gets
Häromdagen pratade jag med en vän hemifrån gamla goa Svärje. Där hemma har dom tydligen nåt som kallas tevekväll. Tevekväll.. Nånstans långt, långt bak i mitt huvud skymtade ett minne av att ligga djupt, djuuupt avslappnad i en soffa (min hemma i Bagarmossen förslagsvis) med en fjärrkontroll snyggt undangömd under sig (så ingen annan ska kunna byta till icke önskvärd kanal) och bli allmänt inmatad av underhållning.
Det var så länge sen så att jag nästan kan förlåta Janne Josefsson för det han har gjort. Men det gör jag ju förstås inte.
Så numera när jag befinner mig i universitetsbibblan och skymtar en Hufvudstadsbladet, slänger jag mig genast över den med girighet lysande i ögonen. För där kan man ju läsa den svenska tevetablån. Sen går jag hem och har låtsastevekväll.
Morgonens mognadsbesked
Nuförtiden när lusten faller över mig att headbänga tar jag först av mig mina märkesglasögon.
Ordning och reda.
The Helsinki-style
Häromdagen insåg jag att jag behöver ett gymkort. Kortet är ämnat att användas vid besök på gymmet. Är det tänkt alltså. Således gick jag en dag in i Hälsans anläggning (Universitetets gym) där jag möttes av en vilt leende tjej. Efer att jag kungjort mitt ärende, hon hade för övrigt jättefina vita tänder, visade det sig att denna glada person var mycket villig att visa mig allt som fanns att visa i foajén, där vi för stunden befann oss. Jag tyckte verkligen det var jättegulligt att hon var så sjukt informativ men tillslut bildades det en liten kö bakom mig. Den glada finskan brydde sig inte alls om det och tänkte inte skynda upp med sin förevisning och efter en stund stod jag där med broschyrer upp till halsen. Alla på finska.
När jag väl skulle stiga ner mot själva anläggningens hjärta och tackade så mycket för hjälpen visade det sig att samtliga personer som nu befann sig i foajén hade blivit mer eller mindre ofrivilligt insatta i min skolning till att bli en äkta gym (-nast). Alla hälsade mig således lycka till och hoppades att jag skulle få ett bra liv och många friska barn.
Jag tyckte verkligen den här tjejen var jättegullig. Det gör mig glad att träffa människor som henne.
Jag läser Sanna Raymans ledare i SvD angående FRA-debatten, en mycket bra artikel, och höjer på ena ögonbrynet över ett replikskifte som tydligen, enligt artikeln, ska ha utspelat sig under den moderata riksdagsgruppens möte nyligen: jag citerar från artikeln:
Reinfeldt: Ni har två val med FRA, antingen pratar ni om det och då kommer frågan att leva till 2010, eller så pratar ni inte om det och då är frågan förhoppningsvis borta till 2010.
Riksdagsledamoten: Men det är det enda vi får frågor om, vad ska vi svara?
Reinfeldt: Ignorera frågorna bara, svara ingenting, och om ni verkligen måste svara, så svara något tekniskt.
Sedan läser jag läser jag Henrik Alexanderssons blogg där man till viss del får ta del av Magnus Betnérs tal från FRA-demonstrationen i Stockholm:
Kul att det är så många här. Från så många olika håll och olika organisationer. Ok, mest vänster. Men de andra är väl på jobbet...
Hahaha.. mycket roligt
Kaffe
Nu ska jag skriva om kaffedrickandets ädla konst. Min farfar drack kaffe på fat. Det innebär att man häller lite kaffe från koppen ut på kaffefatet. Man lägger en sockerbit på tungan och sedan sörplar man kaffet från fatet, silandes genom sockerbiten, som var dyr förr i tiden. Förr på landsbygden drack man ofta kaffe på det här sättet.
I Sverige dricker man gärna kaffe till frukost. Man dricker ofta kaffe på förmiddagen, efter lunchen, på eftermiddagen och efter middagen. I Sverige dricker man kaffe hela tiden.
Enligt god sed serveras kaffe i kopp med fat under och kaffeskeden till höger. Finkaffeservisen har ännu en assiett, lite större, som lämpligen placeras under kaffefatet. Det ultimata kaffekuvertet består således av fyra delar plus ett glas för isvatten.
Man kan idag ofta se gamla bilder på kaffedrickande damer med ett karaktäristiskt spretande lillfinger. Idag anses en sådan gest mest löjlig och ingen gör sig så fånig längre när denne dricker kaffe. (Förutom min italienske klasskompis när han dricker öl. Jo det är sant, han spretar på lillfingret när han pimplar)
Enligt god kaffeetikett håller man koppen i en hand, man dricker utan att sörpla och man har aldrig skeden kvar i koppen när man dricker. (noteras kan att inläggsförfattaren följer inte en enda av dessa punkter, men har å andra sidan varit nära att peta ut sitt ena öga under flertalet imundiganden)
Det finns några grundregler att ta till sig för att få en kopp kaffe att smaka som himmelriket:
- För att få fram aromen ska kaffet vara så färskt som möjligt. (Odla helst kaffebönorna själva, nedan länkar jag till sidan som visar er vägen)
- Kaffet ska förvaras i sin originalförpackning i burk med tättslutande lock. Torrt, svalt och lufttätt är nyckelorden här.
- Vattnet ska vara nytappat och kallt. Låt inte vattnet koka. Temperaturen skall aldrig överstiga 96 grader Celcius.
- En proportionsgrundregel är att använda ca 60 gram kaffe till en liter vatten. Jag använder mycket mycket mer.
- Servera kaffet så fort som möjligt för att kunna uppleva den goda smaken. Kaffe som har fått stå blir snart bittert i smaken.
källa:www.kaffeinformation.se
Jag använder mig personligen av en bistrobryggare när jag tillagar mitt morgonkaffe. Enligt "de som vet" anses bistrobryggaren vara det förnämligaste sättet att brygga kaffe på. Enligt mig - som inte vet lika mycket - blir kaffet mycket gott och aromrikt - det är viktigt att använda sig av ett grovmalet kaffe - om man tar till sig några enkla regler i morgondimman:
- Värm vatten på spisen och lyft upp kastrullen vid kokpunkten. VIKTIGT!
- Dosera kaffe efter smak och/eller morgondödhet. Själv föredrar jag mitt kaffe så starkt att det faktiskt kan ställa sig upp och dansa lite på bordet. Alternativt brotta ner mig.
- Häll vattnet över kaffet och rör runt med en sked.
- Sätt på rockmusik, alternativt dra av ett riff på Guitar Hero.
- Vänta 4 min, sätt i pressen och pressa långsamt.
- Häll inte kaffet över morgonfilen. Det kan verkligen förstöra din dag.
"Vår fiendes vän är vår fiende.. bla bla bla.."
..vad trött jag blir. Vad är det för fel på vissa? Här är länken.
Nu bär det av mot Elmos där jag ska avnjuta en öl med mina vänner som är schweiziska, skottska, tyska och mycket roliga. På ett bra sätt.
Gustav och jag var barndomskamrater i en svunnen tid. Då bodde vi på Söder. Där erövrade vi världen. Tillsammans. Han var kort, hade stora glasögon, blont hår och en röst som han inte kunde styra över långt upp i tonåren. Jag trodde inte längre han levde men en dag när jag satt på tunnelbanan upptäckte jag mig själv med att stirra in i någons nacke. Det gick inte att ta miste på vem det var. Jag gick fram, tog tag i hans ärm och sa: Gustav. Han vände sig emot mig. Han såg skrämd ut. Gustav, det är jag, sa jag. Han tittade skrämt på mig och nu började han få tårar i ögonen. Gustav det är jag, sa jag igen och log.
Jag brukar gå promenader. En gång om dagen. Jag går alltid samma stråk, för jag tror att upprepning är bra. Min dagliga promenad väcker minnen till liv. Längs med mitt promenadstråk finns en liten damm med träd och natur runtomkring. Där finns också en brygga med en liten bänk. Jag brukar sätta mig där och vila. Jag älskade en flicka en gång. Det var ett annat liv, en annan plats. Första gången jag upptäckte bryggan med bänken, det var en solig vinterdag vill jag minnas, allt var ståtligt och stillsamt, gick det som en frisk vind genom mig. Jag blev paralyserad av den. Jag satte mig på bänken, för mina gamla ben är trötta. Jag var hänförd, allt kom tillbaka. Efter en stund upptäckte jag att jag grät. Trams, tänkte jag, sitta här och gråta. Men jag var så lycklig.
Kristofer Jämför
Igår var jag ute på stan. Eller snarare inne i en av alla dessa gallerior som finns i Helsinki. (Eller är det bara en enda stor galleria. Saken gör mig osäker) När jag så avancerade framåt mot en rulltrappa som skulle föra mig längre ner i Kampi gjorde jag det onämnbara: jag stannade helt sonika upp innan jag skulle kliva på. Syndens rodnad hann inte visa sig på mina kinder förrän någon klev rakt in i min rygg. Det var en äldre man som till min stora häpnad var förstående inför mitt sjuka tilltag. Han log mycket trevligt som för att säga: Det här kan hända den bästa. Jag älskar dig ändå broder.
I Stockholm hade jag förmodligen blivit gängspöad.
Nu ska man ju inte hålla på att jämföra Helsingfors- Stockholm sinsemellan och generalisera. Det finns många trevliga Stockholmare (jag vet, jag känner massor) och jag är säker på att det finns stressade och mindre artiga Helsingforsbor. Men saken slår mig att jag faktiskt bemötts mestadels positivt här. (hittills) Med samma artighet som mannen i rulltrappan förmedlade.
Så nästa gång jag skriver ska jag ta upp något mycket positivt om Stockholm. Dock inte om stockholmare och rulltrappor.
Det här var makalöst bra!
Anna Lindh
Idag är det fem år sen Anna Lindh dog. Tiden går fort. Jag befann mig i mitt studentrum på Lappis när nyheten kablades ut. Sveriges utrikesminister hade blivit knivhuggen. På NK. Mitt på dagen. Det var inte en rolig nyhet.
När Olof Palme mördades var jag alldeles för liten för att förstå innebörden av det som hade hänt. När nyheten släpptes att Anna Lindh hade avlidit, knivskadorna var för svåra.. ja då var det tungt.
Det är viktigt att minnas.
Det jag skrev i mitt tidigare inlägg kan nog helt klart modifieras en hel del. Det jag säger är att det var lite korttänkt av mig.
Man ska nog inte tro det är av helt ädelmodiga skäl som Ryssarna går in i Georgien. Att undvika att ha Nato som the girl next door och olja.. Ja det ligger en hel del andra saker bakom som inte är av samma tjusiga valör som att rädda oskyldiga kvinnor och barn.. Tråkigt nog kommer sådant alltid i första hand i den internationella politiken.
Nu kommer kärringskrället igen
När jag var ute o sprang (bort mig) för några dar sen såg jag en mycket, mycket liten kaninunge. jag tyckte den var sjukt gullig. När jag går i mataffärer (och andra ställen som inte är min lägenhet) kan jag komma på mig själv med att tycka det är jättecharmigt när ett barn pratar. Som i ultrarapid liksom, tänker jag fnissigt. Jag vet inte vad som har hänt. Så här tantig var jag inte för några år sen.
Skriverier
Jag är gammal nu. Men jag har haft ett liv bakom mig. Ibland kan jag sitta och bara stirra ut genom fönstret. Se på träden. Det sitter små knoppar på grenarna. Det börjar bli vår. I min lägenhet har jag en tavla. En rekonstruktion av en känd målning, Damen med slöjan tror jag den heter. Tavlan ser mig. Det känns skönt, tycker jag. Att nån ser mig.
Jag undrar ofta vem som kommer att bli den siste som ser mig i livet. Om jag måste gissa så skulle jag hålla på grannen under mig. Det är inte alls ofta vi ses men ibland möts vi när jag tar mig ner för trapphuset. Det kan ta två tre veckor mellan gångerna vilket innebär att jag kan gå omkring i min lägenhet i tre veckor, helt obemärkt, och sen falla av pinn. Det är en kvinna i fyrtioårsåldern, men hon kan lika gärna vara femtio, sånt är svårt att se. Faktum är att jag oftare ser hennes katt än henne.
Jag försöker se till att folk lägger märke till mig. Ibland kan jag ta med mig mycket små pengar till affären och när jag ska betala häller jag upp mynten långsamt i den där nya maskinen som räknar småmynt som konsum nu mera har, för att det ska hällas långsamt annars kan maskinen haka upp sig, har jag hört. Att det står en lång kö bakom mig som kokar av ilska tycker jag är småtrevligt. Jag blev ju i alla fall sedd. Jag är inte aningslös. Jag förstår att jag väcker irritation hos folk. Det bryr jag mig inte om. Jag är glad om jag väcker en känsla hos nån. Jag brukar se det som att jag på nåt sätt har förgyllt deras dag. Men det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen såg mig.
För några veckor sen såg jag en annons i tidningen. Det stod Statister mellan 20-80 år sökes för filminspelning. Ersättning utlovas. Jag ringde upp annonsören. Det var mycket riktigt ett filmbolag som skulle spela in långfilm och kvinnan i andra änden av telefonluren sa att jag var välkommen på tisdag klockan nio. För bra för att vara sant tänkte jag. Jag kommer att bli förevigad på vita duken. Det innebär att någon någon annanstans kan sitta och titta på filmen, tänka oj ser du han som är statist i den här scenen, vilken rolltolkning han gör och några veckor senare utbrista då han ser en dödsruna i tidningen: Men var det inte han som spelade så föredömligt i den där filmen.. Tanken på det gjorde mig glad.
Dagarna gick långsamt. Jag berättade för Gustav om det men han missförstod. Eller så ville han inte höra. Han trodde att jag skulle gå dit för att titta på nån känd filmskådespelerska. Kommer de att vara lättklädda, frågade han. Gustav lever i sin egen värld.
Gustav och jag har en överenskommelse. Ända sedan fru Magnusson, tre trappor upp, dog och det tog fem dagar innan någon upptäckte henne, ringer vi till varandra varje dag. Vi hittar på små ursäkter som att: Såg du han nya i Allsång på Skansen, han verkar vara en sån som tycker om pojkar. Eller: Jag har slarvat bort min tevetidning, kan du läsa upp tevetablån för mig. Vi ringer först en gång tidigt på morgonen. Om den andre inte svarar då så ringer man senare, vid sex på kvällen. Om den andre inte svarat då så ringer man räddnigstjänsten. En morgon då jag inte hade svarat när telefonen ringt (jag var lite trött på Gustav då), knackade det på dörren. Jag skulle behöva låna en slips, sa han när jag öppnat. Men Gustav, sa jag, du har ju inte använt slips på femtio år. Det var oförsiktigt av mig för jag såg hur något sårat blänkte till i hans ögon. Kan du tänka dig, sa han och stirrade på mig förnöjt, idag ska jag klä mig fint.
Skrev det här för något år sen. Hittade texten i min dator så jag lägger ut den. Dessutom kommer det en forts.. Ja, ifall det nu är någon som ännu har hittat till min blogg, vill säga. För övrigt undrar jag varför det regnar så mycket i Helsingfors.
Angående försenade lärare
Under orienteringsveckan som anordnades för oss utbytesstudenter påpekade den person som så att säga orienterade betydelsen av att komma i tid här i Finland. I sverige är ett sådant beteende också att förorda om man t ex vill ha en anställning som sträcker sig längre än till prövotidens slut. Eller om man vill ha sina vänner kvar. Så jag antog att tydligheten mest var menad för sydeuropéer och belgare, som vi ju alla vet är jättesena. Jämt. Men när jag imorse stressandes som en galning slängde mig in i sal 674 och satte mig bredvid en kolugn italienare, som förövrigt påpekade stolt med karaktäristisk italiano-brytning att han alltid kom i tid, skulle det visa sig att jag minsann skulle få sitta och samspråka med denna italienare i ytterligare en halvtimme innan nån föreläsare behagade infinna sig.
Det kändes lite tröttsamt att jag hade stressat så för ingenting. Men samtidigt är jag lugn med att även finnarna kan kan bete sig lite avslappnat ibland. Fattas bara att dom börjar ta siesta med.
T9-sms
Eftersom jag har haft ont i halsen idag, det fastnar liksom över och bakom svalget och svider som sjutton på ett rent djävulskt och ondskefullt sätt, så har jag tappat all min energi och inte alls orkat svarat på min skotske kompis sms idag angående att träffas på Emo (eller Elmo, kommer inte riktigt ihåg namnet, så energilös är jag) och kolla på rally. jag tycker också det är lite jobbigt att hela tiden vara tvungen att lära min mobil engelska ord som man tycker att den redan borde vara inmatad med då mobiler ju uppfanns innan.. nu är jag så trött att jag inte orkar slutföra den här meningen. Det är fruktansvärt med den här halssvedan.. Och jaja, vi killar är blödiga när det gäller snuva. Det tar på våra Hercules-krafter.
Helsingfors, söndagkväll den sjätte september
Efter att ha suttit och läst bloggar all day long, söndagsseg som jag är, märkte jag till min förvåning att jag själv har påbörjat en blogg en gång i tiden. (Lång mening) Nu när jag ska hänga i Helsingfors under ett års tid kan det ju vara roligt att skriva ner sina upplevelser från staden i landet med massvis med sjöar.
Finnar är trevliga, men blyga. Stockholmare är fånigt trendkänsliga. Det är inte Helsingforsbor. Det märkte jag när jag lite tidigare idag blev omåttligt sugen på rå fisk vilket gjorde att jag hungrig, nästan lite åt det svimningsbenägna hållet, gick ut på jakt efter sushi. Jag hittade ett ställe. Det hade stängt på söndagar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
