Igår var jag ute på stan. Eller snarare inne i en av alla dessa gallerior som finns i Helsinki. (Eller är det bara en enda stor galleria. Saken gör mig osäker) När jag så avancerade framåt mot en rulltrappa som skulle föra mig längre ner i Kampi gjorde jag det onämnbara: jag stannade helt sonika upp innan jag skulle kliva på. Syndens rodnad hann inte visa sig på mina kinder förrän någon klev rakt in i min rygg. Det var en äldre man som till min stora häpnad var förstående inför mitt sjuka tilltag. Han log mycket trevligt som för att säga: Det här kan hända den bästa. Jag älskar dig ändå broder.
I Stockholm hade jag förmodligen blivit gängspöad.
Nu ska man ju inte hålla på att jämföra Helsingfors- Stockholm sinsemellan och generalisera. Det finns många trevliga Stockholmare (jag vet, jag känner massor) och jag är säker på att det finns stressade och mindre artiga Helsingforsbor. Men saken slår mig att jag faktiskt bemötts mestadels positivt här. (hittills) Med samma artighet som mannen i rulltrappan förmedlade.
Så nästa gång jag skriver ska jag ta upp något mycket positivt om Stockholm. Dock inte om stockholmare och rulltrappor.
2 kommentarer:
Hahaha! Fast det är värre då folk stannar precis då de stigit av rulltrappan och ett helt led av passagerare krockar.
Haha, Ja det hade förstås varit värre det.
Skicka en kommentar