Gustav och jag var barndomskamrater i en svunnen tid. Då bodde vi på Söder. Där erövrade vi världen. Tillsammans. Han var kort, hade stora glasögon, blont hår och en röst som han inte kunde styra över långt upp i tonåren. Jag trodde inte längre han levde men en dag när jag satt på tunnelbanan upptäckte jag mig själv med att stirra in i någons nacke. Det gick inte att ta miste på vem det var. Jag gick fram, tog tag i hans ärm och sa: Gustav. Han vände sig emot mig. Han såg skrämd ut. Gustav, det är jag, sa jag. Han tittade skrämt på mig och nu började han få tårar i ögonen. Gustav det är jag, sa jag igen och log.

Jag brukar gå promenader. En gång om dagen. Jag går alltid samma stråk, för jag tror att upprepning är bra. Min dagliga promenad väcker minnen till liv. Längs med mitt promenadstråk finns en liten damm med träd och natur runtomkring. Där finns också en brygga med en liten bänk. Jag brukar sätta mig där och vila. Jag älskade en flicka en gång. Det var ett annat liv, en annan plats. Första gången jag upptäckte bryggan med bänken, det var en solig vinterdag vill jag minnas, allt var ståtligt och stillsamt, gick det som en frisk vind genom mig. Jag blev paralyserad av den. Jag satte mig på bänken, för mina gamla ben är trötta. Jag var hänförd, allt kom tillbaka. Efter en stund upptäckte jag att jag grät. Trams, tänkte jag, sitta här och gråta. Men jag var så lycklig.

Det har snöat inatt. Jag sätter mig på köksstolen och tittar ut genom fönstret. Jag går upp tidigt, som alla gamla människor gör, och vid den här tiden på året har det inte hunnit ljusna ute innan jag placerar mig på stolen vid fönstret. Men mörkret lyses upp av vitt på marken, vitt på grenarna, vitt som faller och inte ett enda ljud, inte en enda kockogök till granne som stör mig såhär tidigt på morgonen. Jag sitter och tittar ut och tänker att om man bara orkade så skulle man gå ut och sätta upp en sån där nätgrej med mat till fåglarna. Jag har köpt några såna. Sen skulle det fanimej hända saker utanför fönstret, tänker jag. Men sen tänker jag inte mer på det för en gammal, gubbig, men ack så välkänd, silhuett gör plötsligt intrång i min utsikt, käppar sig trotsigt fram på trottoaren, ut över gatan, och in bland björkarna på andra sidan, skyndandes bort mot torget. Vad i helvete har tagit åt gubbfan, tänker jag och stirrar en stund på fotspåren Gustav lämnat efter sig i snön.

Related Posts by Categories

Widget by Hoctro | Jack Book