Jag är gammal nu. Men jag har haft ett liv bakom mig. Ibland kan jag sitta och bara stirra ut genom fönstret. Se på träden. Det sitter små knoppar på grenarna. Det börjar bli vår. I min lägenhet har jag en tavla. En rekonstruktion av en känd målning, Damen med slöjan tror jag den heter. Tavlan ser mig. Det känns skönt, tycker jag. Att nån ser mig.
Jag undrar ofta vem som kommer att bli den siste som ser mig i livet. Om jag måste gissa så skulle jag hålla på grannen under mig. Det är inte alls ofta vi ses men ibland möts vi när jag tar mig ner för trapphuset. Det kan ta två tre veckor mellan gångerna vilket innebär att jag kan gå omkring i min lägenhet i tre veckor, helt obemärkt, och sen falla av pinn. Det är en kvinna i fyrtioårsåldern, men hon kan lika gärna vara femtio, sånt är svårt att se. Faktum är att jag oftare ser hennes katt än henne.
Jag försöker se till att folk lägger märke till mig. Ibland kan jag ta med mig mycket små pengar till affären och när jag ska betala häller jag upp mynten långsamt i den där nya maskinen som räknar småmynt som konsum nu mera har, för att det ska hällas långsamt annars kan maskinen haka upp sig, har jag hört. Att det står en lång kö bakom mig som kokar av ilska tycker jag är småtrevligt. Jag blev ju i alla fall sedd. Jag är inte aningslös. Jag förstår att jag väcker irritation hos folk. Det bryr jag mig inte om. Jag är glad om jag väcker en känsla hos nån. Jag brukar se det som att jag på nåt sätt har förgyllt deras dag. Men det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen såg mig.
För några veckor sen såg jag en annons i tidningen. Det stod Statister mellan 20-80 år sökes för filminspelning. Ersättning utlovas. Jag ringde upp annonsören. Det var mycket riktigt ett filmbolag som skulle spela in långfilm och kvinnan i andra änden av telefonluren sa att jag var välkommen på tisdag klockan nio. För bra för att vara sant tänkte jag. Jag kommer att bli förevigad på vita duken. Det innebär att någon någon annanstans kan sitta och titta på filmen, tänka oj ser du han som är statist i den här scenen, vilken rolltolkning han gör och några veckor senare utbrista då han ser en dödsruna i tidningen: Men var det inte han som spelade så föredömligt i den där filmen.. Tanken på det gjorde mig glad.
Dagarna gick långsamt. Jag berättade för Gustav om det men han missförstod. Eller så ville han inte höra. Han trodde att jag skulle gå dit för att titta på nån känd filmskådespelerska. Kommer de att vara lättklädda, frågade han. Gustav lever i sin egen värld.
Gustav och jag har en överenskommelse. Ända sedan fru Magnusson, tre trappor upp, dog och det tog fem dagar innan någon upptäckte henne, ringer vi till varandra varje dag. Vi hittar på små ursäkter som att: Såg du han nya i Allsång på Skansen, han verkar vara en sån som tycker om pojkar. Eller: Jag har slarvat bort min tevetidning, kan du läsa upp tevetablån för mig. Vi ringer först en gång tidigt på morgonen. Om den andre inte svarar då så ringer man senare, vid sex på kvällen. Om den andre inte svarat då så ringer man räddnigstjänsten. En morgon då jag inte hade svarat när telefonen ringt (jag var lite trött på Gustav då), knackade det på dörren. Jag skulle behöva låna en slips, sa han när jag öppnat. Men Gustav, sa jag, du har ju inte använt slips på femtio år. Det var oförsiktigt av mig för jag såg hur något sårat blänkte till i hans ögon. Kan du tänka dig, sa han och stirrade på mig förnöjt, idag ska jag klä mig fint.
Skrev det här för något år sen. Hittade texten i min dator så jag lägger ut den. Dessutom kommer det en forts.. Ja, ifall det nu är någon som ännu har hittat till min blogg, vill säga. För övrigt undrar jag varför det regnar så mycket i Helsingfors.
2 kommentarer:
Hej!
Bra text! ...och vad roligt att du gillar Livet och Helsingfors.
Förr eller senare måste det statistiskt sett sluta regna också här. Senast i juli.
Eller som min pappa alltid brukar säga till folk med trytande tålamod: det är värst dom första tretti åren..
Va roligt att du tyckte texten var bra!
Skicka en kommentar