Här kommer en Spotify-spellista. Tema jazz o soul. Om ni gillar den sortens musik så bygg gärna vidare på den!
http://open.spotify.com/user/koftap/playlist/7eHWjSvF1uDzK4bYrkey1O
Eftersom hela Sverige nu befinner sig i ett enda stort Debatt med Jan Josefsson-program angående Ipred-lagförslaget, och lagförslaget hittills är ganska förvirrat, så har man förstås sneglat över Östersjön (där, som ni ju vet, bl.a jag befinner mig) med förhoppning om att finna modellen.
I Finland har en Ipred-lag funnits sedan 2006. Trots detta är upp- och nedladdningen av upphovsrättsskyddat material fortfarande utbrett, enligt artikeln, som stöder sig på finländska undersökningar. En slags avskräckande effekt har alltså uteblivit. På samma sätt som lagförslaget har föreslagits i Sverige så kan alltså en upphovsrättsinnehavare gå till domstol för att få ut uppgifter om vem som står bakom en viss IP-adress. Upphovsrättsinnehavaren har också bevisbördan om den situationen skulle uppstå att IP-adressinnehavaren nekar till att betala skadestånd och fallet skulle gå vidare till domstol. Så går det till i Finland.
Trots detta visar undersökningar, enligt Svenskan, att fildelning fortfarande är utbrett på andra sidan Östersjön. En rapport från Rättspolitiska Forskningsinstitutet i Finland visar att 69 procent av alla 15-åringar i landet fortfarande fildelar upphovsrättsskyddat material. (En sån rapport säger förstås ingenting om att fildelning fortfarande skulle vara utbrett i landet, i alla fall inte så som den har rapporterats i artikeln. Däremot säger den att fildelning fortfarande skulle vara utbrett bland 15-åringar i Finland.)
Venla Salmi, forskare på ovannämnda institut ser dock problem med den finska Ipred-lagen: Lagen säger att om man gör skada genom att fildela stora mängder material så kan bli ersättningsskyldig. Men var drar man gränsen? Om man bara laddar ner några låter är det väldigt oklart vad som gäller(...)
Och visst, en otydlig lagtext gör ju att man inte riktigt förstår vad som gäller. Man beter sig lite chansartat och tänker att här håller jag mig nog inom lagrummet. Så var ska man dra gränsen? Kära svenska lagstiftare, Var? Otydliga lagtexter gagnar ingen och även svenska lagförslaget innehåller ju en sådan kompromiss. Att kunna kompromissa är i sig en hedervärd sak (som framför allt svenskar är ganska duktiga på), men man får ju göra det så att folk förstår (vilket kanske endast de fildelande 15-åringarna gör, de förstår nog ibland mer än vad vi vuxenvärlden tror, eller så skiter de stolt i det).
Erkännandesvis ägnar jag mig åt kvalitativt umgänge med min Spotify just nu. Har dukat fram ost, tappat upp lite rött från boxen och framför mig har jag mitt kära datorprogram viskandes smäcker soul i mitt öra.
Bara inte datorjävelskapet brakar ihop nu. Då kommer mitt hjärta börja blöda.
Men nu till nåt helt annat. Jag tänkte nämligen presentera lucka #3 i min kalender:
A Prayer for Owen Meany av John Irving. För en tid sedan fick jag för mig att bli tematisk i min läsning, innebärandes att jag skulle läsa alla böcker av en författare i taget. Lite för att hitta författarens teman och problematik (jo här kan man ju tänka sig att jag egentligen borde ha blivit litteraturvetare eller varför inte bibliotekarie, men bry er inte om mina livsval nu). Så gjorde jag alltså med John Irving, vilket blev intressant. Sammanfattat kan jag med fog säga att här har vi att göra med en man som funderar mycket över religion och frånvarande, om inte okända, fäder. Och så brottning förstås.
Den här boken handlar om en mycket udda person som är mycket religiös, Owen. Owen har en bästa vän, bokens berättare, som gärna vill finna sin frånvarande, och för honom, okända far.
Jag kan faktiskt rekommendera allt som John Irving har skrivit. Nja, förutom "Welterviktsäktenskapet" (den tänker jag inte ens länka här). Den var faktiskt skitdålig. Men dom andra. Och framför allt The Water-Method Man.
Jo, jag måste erkänna att det här med Spotify är rätt roligt. Jag har gjort några listor och även hittat några gamla Kiss-låtar som jag gillade när jag var tolv.
Visste ni förresten att Kiss har gjort en låt som heter "Burn Bitch Burn". Det är ju verkligen fasansfullt roligt (jag sitter och kluckar av skratt nu när jag skriver detta). Kanske inte så konstigt ändå att gruppen blev bannad av allas föräldrar inklusive min då hårdpermanentade, gigantisktplastörhänge-beklädde mor (för att inte tala om hur min då 18-åriga syster såg ut, ja gud så dom såg ut egentligen).
I morse när jag vaknade upp och slog på datorn så låg den där. I inboxen alltså, väntandes: min inbjudan till Spotify. Så nu är jag också glad användare (om än lite sen). Men nu är min fråga: hur fungerar det här egentligen? Är det meningen att jag ska sitta och göra listor nu hela dagarna?
Bronwen Maddox skriver i Timesonline att om Indien väljer att lägga sin kraft på att förstärka sin närvaro i Kashmir som ett svar på attackerna i Bombay, kommer Pakistan troligen att göra likadant. Detta skulle innebära för Pakistans del att mindre kraft kommer att läggas på bekämpningen av talibanerna vid dess västra gräns. Pakistan förstår mycket väl att för Västländerna är dess gräns mot Afghanistan av största betydelse i kriget mot terrorismen. Islamabads önskan är dock inte i första hand en Nato-definierad seger, utan ett liv i fred längs med den Afghanska gränsen.
Pakistan befinner sig dock nu i en svår situation på grund av Indiens upptäckt av terroristernas samband till pakistanska organisationer. Detta faktum gör ju att många indier lägger skulden på Pakistan. Andra länder bör tala om för Pakistan att dess tolerans för terrorism inte är acceptabel, tycker officiellt anställda i Indien. Pakistanierna, å sin sida, har varit snabba med att påpeka att det finns mycket av varan terrorism i deras eget land, och att det finns all anledning att bekämpa den.
Maddox skriver vidare att även Barack Obama har uppmärksammat Kashmirfrågans förmåga att distrahera både Indien och Pakistan från terrorismbekämpning. Indien, som tycker att Kashmir är ett problem på bilateral basis, välkomnar dock inte hjälp utifrån här.
Maddox slutsammanfattning är att visst har Indien rätt att sätta press på Pakistan, men bara om det görs med respekt för hur skadad den senare nu är och hur dess behov av stabilitet ger det andra slags prioriteringar än vad Väst har. En sak som skulle hjälpa är att komma närmare en överenskommelse i Kashmirfrågan. Om vi inte finner en lösning här så kommer vi se mer av terrorism.
Det här tycker jag var en mycket bra och tänkvärd text över terrorattackens för- och efterverkningar.
Förresten, lucköppning #2: Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer. Också den en ruggigt bra bok som faktiskt tar upp Förintelsen. På ett ganska originellt sätt. 
Johan Ingerö driver idag en intressant tes hämtad ur Dagens Industri, vilka refererar från engelska The Guardian:
Lågkonjunkturen beror på gubbarna i AC/DC. Så här skriver Dagens Industri:
"Strax efter att bandet bildades i Sydney 1973 drabbades världen av oljekrisen. När Storbritannien 1980 kämpade mot inflation och hög arbetslöshet släppte AC/DC skivan Back In Black. 1990 rusade de australiensiska räntorna mot 20 procent och landet kastades in i lågkonjunktur - samtidigt gjorde AC/DC bejublad comeback med The Razor's Edge."
Jag såg att vissa snillrika bloggare driver adventskalender på sina bloggar. Temat brukar vara nåt som ligger dem varmt om hjärtat. Såsom skönlitteratur. (Det skulle faktiskt bli ganska tråkigt med en adventskalender som innehöll juridisk litteratur, så jävla häftigt är det ju inte)
Så nu tänkte jag att jag också skulle prova på. Men om jag känner mig själv rätt, vilket jag i vissa fåfänga stunder tror jag gör, så kommer jag nog bara att driva lucköppning några gånger, sen förmodligen skita i det. Kanske bara en gång. (Fast en är ju bättre än ingen, dock sämre än två)
Men, och eftersom jag verkligen är inne i ett kreativt blogg-flow idag (tredje inlägget för dagen) och alltså är på väg att göra hattrick, så provar vi:
Lucka#1: (Just det, glömde säga, min kommer handla om skönlitteratur)
Midnattsbarnen av Salman Rushdie. En magisk bok. Faktiskt så bra att det tog mig flera månader att klara av att påbörja en ny bok, för det fanns liksom inget som kom upp i samma nivå, liksom. Jag fattar inte hur gubbstrutten kan skriva som han gör. Det är så.. svettigt.. Det bara osar svett och könsdrift här.. på det där rockiga och bra sättet, ja ni vet. Man får den där känslan av att: "okej, det här röjde fetdynga, men kan vi inte bara ligga nu".
Vår ständiga följetong Julbocken i Gävle invigdes igår på Slottstorget och är nu inne på sin 43:e säsong. I år utan mordbränningsimpregnering. Dock kan man läsa i Svenskan att den har börjat blogga(!) På svenska och på engelska.
I DN kan man läsa om rötterna till konflikten mellan hinduer och muslimer, med anledning av de senaste dagarnas händelser i Bombay.
Man får gå tillbaks till 1947 när den brittiska kolonialmakten avvecklades efter andra världskriget och regionen delades i två stater: Pakistan, som blev uttalat muslimskt, och Indien vars ledning ville skapa en sekulär stat som förhöll sig neutral till religionerna. Från Indien valde då miljontals muslimer att flytta till Pakistan, men de flesta blev ändå kvar. I ett fall gick det inte att uppnå enighet i hur territoriet skulle delas, nämligen Kashmir. Än idag är Kashmir en ständig källa till konflikt.
En bok som tar upp detta ämne (och i övrigt är mycket läsvärd) är Midnattsbarnen av Salman Rushdie.
På 80-talet skedde en radikalisering bland Indiens muslimer. I botten låg den olösta konflikten i Kashmir, där den muslimska befolkningen vägrade erkänna Indiens överhöghet.
Radikaliseringen bland Indiens muslimer fick en motreaktion i hindunationalismen, vars mest extrema element är inspirerade av Hitler och fascismen och vill stöpa om Indien till en uttalat hinduisk stat. Mellan 1998 och 2004 regerades Indien av hindunationalistiska BJP, vilket ledde till försämrade relationer med Pakistan.
80 procent av Indiens befolkning är hinduer. Hinduism är en mångfacetterad religion med ett myller av gudar. För den som har intresse att lära mer om hinduismen kan jag rekommendera boken Guru av Zac Oýeah. Islam kom till Indien första gången på 700-talet och är idag den närst största religionen i landet. Idag finns 125 miljoner muslimer i Indien, vilket betyder att landet har en av världens största muslimska befolkningar. Många muslimer lever dock under fattiga förhållanden och diskrimineras i arbetslivet och av rättsväsendet.
Under 2000-talet har en rad terrordåd i Indien utförts av muslimska grupper. Terrordåden har även riktats mot en oskyldig befolkning. Det som från början var en frihetskamp i Kashmir har nu alltmer kommit att domineras av militanta islamister.
Suketu Mehta, professor i journalistik vid New York University och författare till boken “Maximum City: Bombay Lost and Found”skriver i NY Times:
Mumbai is all about dhandha, or transaction. From the street food vendor squatting on a sidewalk, fiercely guarding his little business, to the tycoons and their dreams of acquiring Hollywood, this city understands money and has no guilt about the getting and spending of it. I once asked a Muslim man living in a shack without indoor plumbing what kept him in the city. “Mumbai is a golden songbird,” he said. It flies quick and sly, and you’ll have to work hard to catch it, but if you do, a fabulous fortune will open up for you. The executives who congregated in the Taj Mahal hotel were chasing this golden songbird. The terrorists want to kill the songbird.
Just as cinema is a mass dream of the audience, Mumbai is a mass dream of the peoples of South Asia. Bollywood movies are the most popular form of entertainment across the subcontinent. Through them, every Pakistani and Bangladeshi is familiar with the wedding-cake architecture of the Taj and the arc of the Gateway of India, symbols of the city that gives the industry its name. It is no wonder that one of the first things the Taliban did upon entering Kabul was to shut down the Bollywood video rental stores. The Taliban also banned, wouldn’t you know it, the keeping of songbirds.
En rolig sak som hände igår var att jag helt plötsligt befann mig på bögklubb. När stället stängde och jag stod utanför pratandes med en vän kommer en kille fram och frågar om jag haft trevligt och utan att vänta på svar på första frågan undra om jag vill ha sex (helt rätt på, utan minsta tvekan). Det ville jag ju inte och fann mig nödgad att berätta att jag helt enkelt var hetero. Då såg han lite förvånad ut och berättade att han minsann hade sett mig dansa tidigare, vilket föranledde mig att undra om jag på fyllan dansar loss på ett bögigt sätt.
Men den här killen verkade inte ha bråttom iväg, för där vi stod kvar samtalandes och plötsligt fann jag mig själv stå och fråga ut killen om skillnaderna mellan Stockholms respektive Helsingfors bögscen (här tyckte han att Stockholm hade ett mycket liberalt klimat, men att Helsingfors var på gång). Jag stod och researchade, helt enkelt. Ni vet, på ett sånt där sätt man bara kan göra när klockan är fyra på morron och man, fortfarande i ett grymt party-mood och allmänt bästa vän med alla människor, absolut måste gå vidare till nåt nytt ställe bara för att, fortfarande väldigt festlig i hågen, inse att det nog inte går och att det nu istället ska bäras iväg till MacceDonken och sen hem och somna som en klubbad säl.
Jag har en ny hobby, tydligen, vilken går ut på att jag helt enkelt ändrar utseende på min blogg när andan faller på. Om sanningen ska fram så uppskattar jag denna sysselsättning en hel del, och jag gör det alltså mest för min egen njutnings skull.
Jaa, såhär kul kan man ha på en lördagskväll.
Barack Obama gör i dagarna officiellt känt att Hillary Clinton blir hans utrikesminister, skriver Staffan Heimerson i sin kolumn i Utrikesbloggen idag. Vissa erinrar sig genast ett uttalande av president Lyndon B Johnson från 1964, då han överraskande hade valt en av sina meningsmotståndare till medlem i sin regering:
”Det är bättre”, svarade Johnson, ”att ha honom inne i tältet och pissa ut än utanför tältet och pissa in.”
Samma skäl är gott nog för att hålla Clintondynastin innanför tältet, menar Heimerson.
I samma kolumn citerar han en kvinnlig kolumnist, från icke angiven tidning, (som skonas från att bli beskylld för att vara sexistisk på grund av att hon är kvinna) som uttalar sig om Hillary Clinton:
1. Hon kommer inte att, som George W Bush gjort, låta vice presidenten sköta utrikespolitiken.
2. Barack Obama kan leva ut sin dröm att liksom Abraham Lincoln fylla sitt lag med sina rivaler – och utan att behöva ta till Sarah Palin som sin handelsminister.
3. Hillary Clinton har redan ett så stort lager byxdräkter att det räcker för henne att gå genom sex månaders fredsförhandlingar i Mellanöstern utan att behöva åka hem för klädbyte.
4. Hon kanske rent av gör ett fantastiskt jobb.
Det här var ju lite sexistiskt, tycker jag nog.
U Maung Thura, en burmesisk komiker, har i dagarna dömts till 45 års fängelse av en hemlig domstol i Burma. Hans brott består i att ha organiserat hjälp till offren för en cyklon som dödat mer än 130 000 burmeser och för att ha kritiserat Burmas militärjunta.
Så här sa han i en intervju från den 19 maj i år:
"These are my people, I want to save my own people. But the government doesn’t like our work. It is not interested in helping people. It just wants to tell the world and the rest of the country that everything is under control and that it has already saved its people.”
Källa: The New York Times
Skottarna, i alla fall dom jag känner, erkänner inte II:an efter Queen Elisabeth II, vilket ju faktiskt låter rimligt att dom inte borde göra.
Det finns även annat som de inte heller erkänner.
Det nya utseendet på bloggen blev riktigt snyggt. Om man använder sig av Opera eller Firefox som webbläsare.
I Internet Explorer hänger mittkolumnen (alltså det ni tittar på just nu) ner under vänsterkolumnen. I Safari vet jag inte hur det ser ut.
Vi (alltså jag) arbetar med problemet.
En annan sak som är väldigt roligt är att Åkes Flickor har en bra hemsida på nätet, med en blogg.
Åkes Flickor är alltså en showgrupp bestående av sex tjejer (varav en nyligen gav mig en chokladadventskalender och svensk glögg, may the force be with her) som har showat på Mosebacke i två säsonger. Jag har varit och tittat på deras senaste show i alla fall fem gånger. Men så är de ju snygga också.
Ni som har svenska kanaler, vilket ju inte alla har i Finland, kan också se dom på fredagskvällar i programmet "Fredag hela veckan".
För er som inte bor i Helsingfors kan jag berätta att det är snöstorm här. Jag har varit ute och promenerat. Eller snarare ramlat omkring. Kom precis in.
Men nu ska jag berätta om nåt helt annat:
Oliver Wendell Holmes, Jr. hette en domare i USA. Han tjänstgjorde i USA:s högsta domstol mellan åren 1902-1932. Holmes är en av de mest citerade domarna vid den amerikanska högsta domstolen och speciellt känt är hans majoritetsutlåtande i fallet "Schenck v. United States". där han myntade begreppet "clear and present danger".
1927 avgjordes i nämnda domstol fallet Buck v. Bell vilket domslut upprättade författningen om tvångssterilisiering i USA. Vad man gjorde var att ge stöd för rashygien. Kallas också för eugenik, vilket kommer av grekiskans eugenes vilket betyder av god ras, eller börd.
Såhär skrev Holmes i ovan nämnda falls domslut:
It is better for all the world, if instead of waiting to execute degenerate offspring for crime, or to let them starve for their imbecility, society can prevent those who are manifestly unfit from continuing their kind.
Det här var nånting som låg i tidens anda. Tvångssteriliseringar var vanliga företeelser i ett antal länder från 1930-talet fram till 1970-talet. Lagstiftningen infördes tidigt i USA. Sverige fick den 1934 (Finland 1935).
Tvångssterilisering förekom alltså i Sverige mellan åren 1934 till 1976. Syftet var delvis rashygien och en parallell fanns till lagstiftningen om abort på rasbiologisk grund som kom 1938, som stöddes av Gunnar och Alva Myrdal.
Från lagens tillkomst fram till 1976, då lagen avskaffades, steriliserades sammanlagt 63 000 människor. Den övervägande delen av dessa var kvinnor.
Varför skriver jag nu om såna här hemska saker? (För det är ju just vad det är) I helgen då jag har suttit och studerat komparativ kriminologi och straffrätt snuddade min kurslitteratur vid ämnet och efter att ha bläddrat lite kring det insåg jag att detta ju är svensk nutidshistoria. Och ganska viktig sådan att icke glömma. Ibland måste man vara allvarlig också.
En svensk film som berör ämnet är Den Nya Människan, som kom ut 2007.
I had a chainsaw and cut a nun’s head off. You don’t see that shit at all anymore, which is kind of sad.
Citerat ur Rolling Stone
Vince Neil, sångare i Mötley Crüe, förfasar sig lite över dagens rockband
Nu har jag suttit och läst många bloggars inlägg i debatten om ipred-lagen. Jag har även kollat in Beatrice Asks uttalande på aftonbladet.se
Så här säger justitieministern i artikeln, som många bloggare redan läst och kommenterat:
Jag har bett departementet att titta på möjligheten att lagen bara ska gälla i framtiden. Att man inte ska kunna ta ut uppgifter om sådant som har skett innan lagen har trätt i kraft, vilket man normalt kan göra i den här typen av ärenden.
Vadå, kan man normalt göra det i den här typen av ärenden? Jo, det kan man ju faktiskt.
Men är det inte så att Beatrice Ask uttryckte sig jävligt klumpigt här egentligen? Det är redan idag olagligt att fildela upphovsrättsskyddat material man inte har rättigheter till. Vad Ipred-lagen är tänkt att uppnå är att göra det möjligt för rättighetsinnehavarna att efter domstolsbeslut få ut vem man ska rikta anspråk mot. Alltså ett slags informationsföreläggande.
Därefter hanterar man intrånget antingen civilrättsligt eller staffrättsligt. Turerna kring detta handlande är en sak i sig, och jag har inte satt mig in i den problematiken, som säkerligen är en problematik i sig. Men här uppstår ju det lilla abert att retroaktivitet är grundlagsstridigt straffrättsligt (RF 2:10) men inte civilrättsligt. Och det är väl det som Ask vill få fram. Ingen retroaktivitet, även civilrättsligt
Men handlar det egentligen om någon retroaktivitet här eftersom handlingen, illegal fildelning, redan i sig är stridande mot gällande rätt?
I svensk straffrätt, och i många andra straffrättssystem, finns en mycket viktig och grundläggande, ja en av de mest grundläggande, princip om att om jag till exempel får för mig att slå nån på käften så måste det finnas lagtext som säger att: hörru du, så där får du inte göra, för att jag ens ska kunna stå åtalad för handlingen. Det måste ha funnits en möjlighet för mig innan jag nitar personen att ha läst att jag inte får göra så. Det är detta som är rättssäkerhet. Att man vet innan vad man får göra och inte får göra.
Om nu lagstiftaren skulle få för sig att lägga fram en ny lag som verkar retroaktivt och alltså helt plötsligt ha sin fulla rätt att sätta dit personer för en handling som när den gjordes var helt inom lagens ramar, så skulle ju det skapa mycket stor osäkerhet. Folk skulle varken veta fram eller bak längre. Det jag gjorde för en stund sen, som då var helt lagligt, jaha, kan dom sätta dit mig för den handlingen nu? Rättsäkerheten skulle sättas ur spel.
Men när det gäller illegal fildelning vet vi ju både fram och bak. Varenda kotte vet ju att ett sådant handlande, i detta nu, strider mot gällande rätt. Och den som inte vet det vet att han kan ta reda på det.
Om man följt mitt resonemang ovan så blir det också inkorrekt att göra en jämförelse mellan fildelningen som pågår idag och vänstertrafiken som pågick innan det lagstiftades om högertrafik, såsom Anna Troberg gör i sin blogg, som jag för övrigt tycker är mycket bra läsning. Det var helt enkelt inte olagligt att köra på vänster sida innan man bestämde sig för ändring. (det är för övrigt inte olagligt idag heller, men väldigt opraktiskt)
Dock, när jag läser det här i svenskan blir jag lite bestört. Jo, det stämmer ju att grundlagen förbjuder retroaktivitet staffrättsligt (RF 2:10) och det borde man även följa civilrättsligt för att skapa förutsebarhet och transparens. Och det är ju det som Beatrice Ask försöker säga i svenskans artikel.
Men det borde ju vara en självklarhet. Fast det inte står i RF.
Så åter till min fråga: handlar det egentligen om någon retroaktivitet här? Jo, det gör det ju faktiskt. Eftersom de här "informationsföreläggandena" ska handläggas rent civilrättsligt.
Om det är nån som tycker jag har missat nåt i det här resonemanget så har jag full förståelse för det. Jag är inte fullt så insatt som jag kanske borde vara. Hör gärna av er om det är nåt ni vill påpeka.
Sedan vill jag gärna klargöra att detta på intet sätt är ett ställningstagande i ipred-debatten utan endast ett försök att, i alla fall för egen del, bena ut begreppen lite.
Häromdagen kom jag av outgrundlig anledning att tänka på det gamla hårdrocks-bandet Nazareth. Jag vet inte varför jag får såna tankar, de bara poppar upp. Men hur som haver kom jag fram till att de faktiskt är från Skottland.
Skottlandsvänlig som jag på äldre dar blitt varskodde jag genast min närmre bekantskapskrets om upptäckten, vilket var en hit för då visade det sig nämligen att en skotsk väns pappa bodde granne MED TRUMMISEN!!
Snacka om att jag har träffat en känd boardercollie!
Noteras bör att trummisen säkerligen inte ser ut som på bilden bredvid. Noteras kan även göras att jag inte har en aning om vem som är trummis av dessa herrar.
Men det ska vi snart ta reda på:
Nazareth bildades 1968 i Dunfermile, Skottland (Här är det viktigt att inte lägga till UK eller Storbritannien. Sånt gör ingen skotte glad). De fick sitt stora genombrott 1973 med skivan Razamanaz, som faktiskt producerades av en viss Roger Glover. Jo, basisten i Deep Purple. Under mitten av 70-talet gjorde de sig väldigt berömda som arenarockare med coverballaden Love Hurts.
Bandets grunduppsättning var Dan McCafferty på sång, Manny Charlton på gitarr, Pete Agnew på bas och Darrel Sweet på trummor. Sedan dess har ett antal medlemsbyten gjorts, vilket ju inte är helt oväntat för oss som har koll på rockband från de brittiska öarna och det oerhört komplexa grenverk av byten som gjordes fram och tillbaka dem emellan under glada sjuttital. Allmän osämja, allmänt drogande och Ritchie Blackmore ser jag som tre bidragande faktorer till detta.
Nazareth rönte, som sagt, stora framgångar under brinnande sjuttital men gav även ut flera populära album under nittitalet. Då hade de förstås nått statusen gubbrockare och få människor under fyrtio år visste längre vilka de var.
1999 dog dock trummisen Darrel Sweet av en hjärtinfarkt och ersattes då av Pete Agnews äldste son Lee Agnew.
Efter att vi med allvar en stund har kontemplemterat ovanstående mening kan vi ju nu också vara rörande överens om att ingen på bilden ovan har bott granne med min kompis pappa.
En lite intressant trivia är att två gånger har man försökt sno sångaren Dan McCafferty till andra band. Även här var ju förstås Ritchie Blackmore inblandad. Den räven. Man ville gärna se McCafferty som sångare i Deep Purple, efter att Ian Gillan hoppat av. I sista stund fick man upp ögonen för David Coverdale. Andra försöket var när AC/DC's sångare Bon Scott gått bort. Malcolm & Angus sökte efter ny sångare och var i kontakt med Dan för att förmå honom att ta över micken.
Båda dessa försök stoppades, bl.a med hot om mycket avancerat våld från de övriga skottarna i bandet.
Och än idag rockar Nazareth loss, på en arena nära dig (vilket du med stor sannolikhet inte har en aning om om du är under de fyrti) och har alldeles nyligen släppt en ny platta: The Newz (vilken även den skivtiteln innehåller bokstaven z).
Jag märker att jag har haft skrivkramp under en lång period. I samband med mycket annat att göra.
Men för den som undrar vad jag egentligen håller på med så läser jag en grym bok för tillfället (vid sidan av mina studier såklart):
One Hundred Years of Solitude av Gabriel García Márguez
Japp, tidigt, tidigt imorse befann jag mig på Lost & Founds nedervåning. Det var en riktigt rolig upplevelse.
Fast är det vanligt att tjejer här slänger i sig vodka, botten upp, och direkt därpå dricker ett stooort glas vatten (i och för sig såg det jättekul ut, lite så där rakt på sak med vad man vill ha ut av spriten)? Har nämligen aldrig sett en kvinna i en bar i Sverige göra så.
Japp, har precis, eller rättare sagt efter två månader här i Helsingfors, upptäckt att det finns en gång mellan Kampii och Forum. Dock kunde jag inte hitta den hemliga gången från Forum-gallerian, utan fick först gå yttervägen till Kampii, där passagen uppenbarade sig. Då gick jag hela gången till Forum och sen tillbaks igen. Och sen gick jag hem. Mycket nöjd.
Lite som Indiana Jones
För övrigt har en klasskompis bedyrat för mig att det går att gå inomhus HELA VÄGEN från Kampii till Universitetet. Hon har lovat att ta med mig på den promenaden nån dag, men ser numera väldigt upptagen ut varje gång jag möter henne. Jojo.
Igår, under lektionen, när alla reste sig unisont för en kafferast, blev jag avslöjad med handen i syltburken, kan man säga.
Helt plötsligt fann jag mig gluttandes på en bakdel tillhörandes en person av motsatta könet. (Ja, ja, sånt gör vi alla, kvinnor som män) Och precis som jag stod där, mitt i gluttnings-akten, så vänder sig tjejen om och tittar på mig. PRECIS SOM OM HON HADE ETT SJÄTTE SINNE. Vad jag gör då är att genast fokusera blicken på en punkt snett bredvid henne, samtidigt som jag försöker se MYCKET, mycket likgiltig ut. Och för att ytterligare poängtera mitt absoluta icke-intresse för henne* så tittar jag framåt och sen vänder jag tillbaks blicken mot samma punkt bredvid henne igen. Samtidigt som jag försöker se EXTREMT likgiltig ut.
Jo, jo Hemliga Arne var i farten, som ni hör.
Jag betedde mig alltså precis så som tjejer ofta kan bete sig när dom blir påkomna med sina spanings-sessions, i alla fall relativt unga tjejer, och såhär i efterhand känner jag mig rentav lite tjejig i min lösning av problemet (jo, problemet här var ju alltså att hon tydligen var i besittning av ett sjätte sinne).
Fast tjejig på ett lite macho sätt. Om ni förstår..
*Eller rättare sagt hennes sjärt. Hon blev ju objektifierad här.
Nu har det varit val i Finland. Jag vet tyvärr inte vad det står på valbroschyrerna och affischerna som har setts överallt. Och är heller inte så insatt i de olika politiska partierna här.
Kanske jag skulle ta och intressera mig lite för den finska politiska debatten. Men så kommer jag genast på vad en finlands-svensk person sa till mig, för inte så länge sen:
"Ni svenskar ska debattera och prata om allting.. här i Finland håller vi tyst lite mer"
Vad han egentligen sa var: "Ni svenskar är 'enna bögar hela bunten"
En annan sak som förbryllade mig till vansinnets brant igår, var vad egentligen klockan var. Min mobiltelefon och min dator visade helt plötsligt olika tider och klurig som jag är misstänkte jag genast att det rörde sig om vintertidombyte. Men vilken klocka skulle jag lite på. Jag ringde genast lilla Mamsen för konsultation (Mammor har svar på allt, som vi ju vet).
Kan påpekas att jag blir lika förbryllad hemma i Sverige, varje gång detta händer. (Inte att jag ringer mamma alltså, utan att vi människor har valt att två gånger om året gå in och förändra tidens gång)
Men nu har tydligen klockan vridits tillbaks, vilket inte gör det ett dugg lättare för mig att räkna ut om solen kommer att ha gått upp innan jag går upp imorgon. Vilket ju förstås beror på när jag går upp. Ja, invecklat sånt där..
Jaa. När vi ändå är inne på skivomslag så tycker jag ju förstås att det här konvolutet är hur coolt som helst. Låtlistan:
1. Africa" (alternate take) (Coltrane) 16:08
2. Greensleeves" (alternate take) (trad.) 10:53
3. Song of the Underground Railroad" (trad.) 6:44
Låten "Song of the Underground Railroad" är för övrigt en slags version av en annan melodi, ursprungligen härstammandes från 1800-talets slaveri-era i USA.
Underground railroad var ett slags nätverk för de svarta slavarna, i USA, för att de skulle kunna fly till stater där de ansågs vara fria, och även till Kanada, med dess abolitionister som kämpade för att göra slaveriet olagligt.
Jaa, här har vi genast lärt oss nåt nytt genom att meditera över ett skivomslag. I varje fall lärde jag mig nåt nytt.
Källa: Wikipedia
I Svenskans nätupplaga läser jag att Blondin-Bella ska börja blogga igen. Efter två veckors time-out.
Det här gör mig jättenyfiken. Vem är hon egentligen? Hon är lite av ett samma sorts mysterium som Lindsay Lohan är för mig: Vem är hon egentligen?
Men Blondin-Bella skriver ju i alla fall på en blogg (det gör inte miss Lohan, vad jag vet)
Sedan skulle jag väldigt gärna vilja vara på en tunnelbaneresas avstånd till Kungsholmen när jag läser om den nyöppnade krogen S:t Eriksgatan 1.
Här är maten "genomtänkt och alldeles förträfflig". Det verkar vara både en restaurang och vinbar och de flesta vinerna säljs glasvis i rejäla skvättar. Artikelförfattaren förklarar att hade inte ägarparet hetat Anders och Barbro "hade man omedelbart känt sig förflyttad till en avsides gata i ett parisiskt kvarter."
Nu är inte jag särskilt förtjust i Paris. Men det här stället måste jag pröva när jag kommer hem nästa gång.
Hasse & Tages revy Gula Hund hade premiär på China den 5 juni 1964. Det var en traditionell nummerrevy, som dock innehöll för tiden ovanliga ämnen och stilgrepp. Bl.a slog här Gösta Ekman igenom som snubblare i slapsticknumret "Mahatma Ekman", och Hasse Alfredsson improviserade varje kväll som Malte, Valfrid Lindemans son.
När revyn skulle visas i TV gjorde man en speciell studioinspelning av föreställningen. Förebilden för TV-versionen var, lite överraskande, Alfred Hitchcocks film Repet från 1948. Hasse & Tage ville, precis som man gjort i den filmen, filma allt i en enda, obruten tagning. Nu blev det inte så i slutändan, men man använde sig av endast en kamera och på så sätt uppnådde man en påtaglig närvarokänsla.
I Gula Hund fanns en sketch som kallades "Hos doktorn" där Birgitta Andersson spelar en orolig kvinna som kommer till doktorn med sin man, spelad av Gösta Ekman. Kvinnan berättar att hennes man har förlorat förståndet och nu bara går runt och säger "pitt" hela tiden. Doktorn, spelad av Tage Danielsson, moraliserar först över det barnsliga i tilltaget men kommer snart fram till att det är riktigt roligt att säga "pitt". Snart har även hustrun smittats av manin. Det hela avslutas med att Gösta Ekman får hela publiken att ropa "pitt" i korus.
Det här var 1966. Innan TV-föreställningen skulle sändas gick både Aftonbladet och Expressen ut med en varning till tevetittarna. Expressen skrev, för säkerhets skull, det farliga ordet i versaler: "- Ordet är - PITT". Reportern på tidningen uttryckte ändå en förhoppning att det inte skulle gå "med TV-publiken som med ensemblen, mot slutet fångad i glädjen att säga ordet."
Ilskna samtal inkom till TV:s programupplysning. De som inte kom fram till TV.s telefonväxel ringde istället till tidningarna för att vädra sitt missnöje. Enligt Svenska Dagbladet var det inte enbart pittsketchen som upprört. Ett annat inslag som skapade stark indignation var sketchen där Birgitta Andersson och Hasse Alfredsson köpslår om kärlek.
Även sketchen Folkspillran med nationalsången i zigensk tappning upprörde många. På grund av denna folkstorm fick den planerade reprissändningen flyttas från eftermiddag till sen kväll för att hindra barnen från att se programmet.
Sedan bröt debatten ut i Sveriges riksdag. Så här uttryckte sig talare Carl Eric Hedin, Kärrboda, Nyköping:
"Vi upplever i dag företeelser som utgör en verklig fara för vår kultur. Man kan tala om inflation också på detta område, med brutalitet, råhet, osedlighet och brist på stil som följd. Symtomen härpå kommer till uttryck på många olika sätt, t.ex. i en alltjämt tilltagande ungdomsbrottslighet eller i en mycket hög skilsmässofrekvens och inte minst i litteratur och film. Den ena osmakliga boken och filmen avlöser den andra. Särskilt allvarligt tycker jag det är när också TV faller för frestelsen att ge avkall på kravet om stil och kvalitet i sina underhållningsprogram. Det är allvarligt, då TV-rutan i snart sagt varje hem har intresserade åskådare och åhörare bland barn och ungdom. Såsom herr Nelander påpekade, har föräldrarna ofta ganska små möjligheter att avgöra vad som är lämpligt för barnen. De kan inte alltid avhålla barnen från att se programinslag som man redan från början vet är olämpliga. Och även underhållningsprogram som man har anledning räkna med bör vara godtagbara och av god klass har i praktiken visat sig ha enstaka inslag av sällsynt osmaklig art. Det är en mycket allmän uppfattning att det alltför ofta förekommer underhållningsprogram eller delar av sådana program som är i hög grad olämpliga för minderåriga och som saknar stil och god kvalitet."
Det som sägs idag, sades även då, med andra ord.
För många år sedan började jag läsa Åke Edwardsons kriminalromansvit om Erik Winter och hans kollegor vid en rotel i Göteborg. Jag hann med en tre- fyra böcker. Sedan prioriterades annan läsning. Men mitt minne säger mig att jag fann denna läsning mycket god.
När jag hälsade på i Stockholm, för ännu inte så länge sen, gick jag genast in på Pocketshop och lyfte bokstavligen upp första bästa bok jag såg ståendes på nyhetsbordet. Boken visade sig vara den näst sista romanen i Erik Winter-sviten. Ibland går jag på snygga omslag när jag väljer bok med magen. Det gläder mig att min magkänsla vet vad jag vill ha.
"Nästan Död Man" utspelas, som de övriga böckerna i serien, i Göteborg. Hösten är kommen men värmen från sommaren ligger fortfarande kvar. Som en påminnelse från en annan tid. Mörka kvällar föder mörka tankar hos huvudpersonerna. Boken utspelas i inte så liten utsträckning i människors vardaglighet. Alldaglighet. Eller natt. För det är mörkt om kvällarna. Och mörkret föder mörker inombords. Romanen handlar om mord. Ond bråd död. Men här vill författaren gå längre. Hitta roten till ondskan. Hitta det lilla barnet inuti monstret. Och det är just det som gör Åke Edwardsons berättelser så gripande. Ett sökande efter att förstå. Att humanisera.
Efter att ha tillbringat en mycket solig söndag på en uteservering i Stockholm med mina närmaste vänner satte jag mig på tåget hem mot mina föräldrar. När jag åker tåg och mörkret precis lagt sig utanför fönsterrutan infinner sig ofta en sorts konstig känsla hos mig. Landskapet forsar förbi där utanför. Men man ser det inte längre. Fast man vet att man rör sig framåt. Mot nåt nytt. Eller i mitt fall tillbaka mot en barndom. Den känsla som infinner sig är Ödslighet. Och Ångest. Man känner sig lite ensam. Precis den känslan förmedlar den här läsningen. Under hela resans gång.
Ett ångestladdat, mörkt Göteborg. Med karaktärer som inte är hjältar. Personteckningar upptagna med sina tankar, sin längtan, sin destruktivitet, sina tillkortakommanden. Och sitt hopp om att få ställa saker till rätta.
Åke Edwardson kan med få ord, och samtidigt ett mycket vackert språk, fånga ett känsloläge som gör hela läsningen lite lätt obehaglig, men som samtidigt gjorde det omöjligt för mig att sluta läsa tills där inte fanns mer att läsa.
Pharaoh's dance är en bra blogg som behandlar jazzmusik. En annan riktigt cool jazzblogg är denna.
Själv är jag lycklig ägare av Miles Davis "Live Evil" på vinyl. Skivomslaget är bland det grymmare av skivomslag i min vinyl-samling. Skivan är också bra, kan påpekas.
Annars vad gäller jazz vill jag verkligen slå ett slag för John Coltrane nu när höstmörkret vilar tungt över oss.
Jag ber att få återkomma med bra musiktips.
Medan jag väntar på att min dator defragmenteras klart lyssnar jag på Arne Domnérus i ipoden och har tilltagande ångest över att jag inte sitter och tentapluggar.
Men "Dompan" är ganska skön att lyssna på och snart kommer här läggas upp inlägg som behandlar bra musik.
Igår kollade jag in det första avsnittet av den nya HBO-serien "True Blood". Introt är ett av de snyggare (Sopranos-introt ligger också mycket högt på min intro-rankning) jag sett, det borde prisbelönas:
Men sedan börjar själva avsnittet/handlingen. Känns ju lite småbanalt må jag säga med halvkrystat skådespeleri och framför allt bevarandet av de vanliga vampyr-klyschorna. Det hade ju blivit mycket intressantare om nån vampyr (varför inte vampyren Bill) hade berättat för nån (varför inte den unga tjejen som har gått och kärat ner sig i vampyr-Bill) att det inte alls ligger till på det viset att silversmycken bränner i vampyrköttet som varje trogen Anne Rice-läsare redan har fått sig inpräntat. Utmana fördomarna lite, liksom. Men här har nån verkat vilja göra det lätt för sig.
Imorse, och nu menar jag klockan två i eftermiddags, klev jag in i ljuset. När jag, på jakt efter en svensk morgontidning, korsade trottoaren på väg mot Stockmanns stora bokhandel (totalt ovetandes om att hela helsingfors är stängt på söndagar) bytte helt plötsligt min ipod låt och fram tonade klassiskt pianoklink. Tydligen har jag laddat ner ett Bach-stycke i min spelare. Det var totalt, fantastiskt överväldigande att lyssna på klassiskt och gå på stan samtidigt.* Jag blev helt enkelt upplyst. Molnen skingrades på himlen.
Så nu vill jag ha mer.. Pira.. Itunes menade jag såklart!
Och för oss som var mycket unga under senare delen av sjuttiotalet kan det här videoklippet fungera som ett läkande plåster på de sår och sorger vuxenheten för med sig:
*Här kan man, om lusten kommer för en, helt sonika ta bort de två orden "på stan" ur meningen och vips har man fått sig en inblick i manlig simultanförmåga.
Jag är dömd att sitta mittemot en äldre dam som jag ler mot upprepade gånger på ett trygghetsingivande sätt, så hon inte ska tro det värsta om mig, tänker jag. Jag ler och jag ler och hon ser bara mer förskrämd ut så istället vänder jag mig mot fönstret som i vanliga fall skulle ha gjort mig hänförd över utsikten från Gullmarsbron, men nu är det mörkt och jag är ganska trött.
"Vi är två halvklot som skulle kunna utgöra ett harmoniskt helklot", säger hon. Du kan uttrycka dig med dödlig precision, Cordelia, tänker jag och gestikulerar vildsint mot akvariefisken som jag till alldeles nyligen var inbegripen i ett samtal med. "Vi är ett helklot. Vi utgör det redan", säger jag och försöker låta som om jag menar det samtidigt som något brakar till och bäddsoffan ger vika. Överdelen, på vilken jag till helt nyligen har stått och hoppat, vill inte ligga kvar i sin träskena utan letar sig ner mot golvet vilket resulterar i att jag missbedömer landningstidpunkten och sätter mig på häcken på bakre halvan av bädden vilket i sin tur resulterar i att Cordelia suckar och går in i badrummet. Bäddsoffan kan vänta tänker jag och tittar med längtan mot badrummet. Fisken är framme vid glaset igen, tittar spänt på mig och frigör två bubblor från sitt innandöme. Det är poesi, tänker jag och närmar mig akvariet sakta tills vi är riktigt nära, fisken och jag, med endast ett tunt glas mellan oss.
"Handlar du på hemvägen". Cordelias ton är uppfordrande. Med en resonans av bedjan. Jag hör hur hon ljudlöst går mot mig och jag slappnar av när hon vilar sin panna mot min skuldra. Jag blir plötsligt stöttepelaren i hennes storm av känslor.
"Jag fixar det", säger jag och känner mig med ens viktig i hennes liv.
"Du är viktig i mitt liv", kommer det som ett mummel från hennes läppar, "Det vet du, va", nånstans djupt inne mot min hals och sekunden efter frigör hon sig från min kropp. Vått dregel kvar. Som för att påminna mig att hon faktiskt njuter av att få sätta små avtryck på mig. Små minnen av henne när vi är från varandra. Jag tycker om hennes små kärleksbevis. Det finns en resolut bestämdhet i dom. Hon är från mig nu, inne i badrummet igen, rotar runt bland krämer spolar i toaletten och släpper sig. Det är charmen med Cordelia.
Det som är charmen med Cordelia, är förstås hennes häpnadsväckande bröst, men också hennes passion för varelser som kan leva i akvarium. Två akvarium med fiskar och ett med två sköldpaddor vilka inte nödvändigtvis är ett par. Men vi spekulerar.
Cordelia tycker om akvariefiskar. Det är en hobby för henne och ju färggladare desto bättre är hennes filosofi och hon har ett akvarium ståendes vid fotändan av bäddsoffan där vi sover med en lampa över som hon oftast har tänd nattetid, vilken avger ett svagt blått sken som får effekten av, när alla andra lampor är släckta i rummet, att väggarna är blått vatten och det faktiskt är vi som befinner oss under ytan. Hon tycker om att ha det så, det ger henne ett slags ro, och jag älskar henne för det, och jag älskar henne för hennes häpnadsväckande bröst, de kan jag inte komma undan.
Men det är dagen efter nu och jag sitter i en tunnelbanevagn mittemot en orolig äldre dam och på väg mot universitetet igen och det är mörkt ute och mina tankar är ganska stelfrusna.
Det som är charmen med honom, tänker hon medans hon står och häller upp kaffe i kaffebryggaren, är inte att han inte lagade min bäddsoffa. Hon sätter på bryggaren och stannar upp för att lyssna till det vanliga knakandet.För en stund sen gick jag in på Mark Klambergs blogg och upptäckte den här (alltså han på videon nedan) snubben. Nu tycker jag att ni alla ska besöka Klambergs blogg, den är mycket bra och det finns mer videosnuttar av flöjtisten där (och förstås annat ej flöjtrelaterat), men jag tyckte det här klippet var så klockrent att jag var tvungen att lägga upp det själv på min blogg också.
Så för alla er som gillar Bach, beatbox och flöjt:
Jo, jag är tillbaka i Helsingfors nu. Och kan varmt rekommendera all sorts läsning av Åke Edwardsson.*
*Den andra meningen har inte nödvändigtvis nånting med den första meningen att göra.
Igår hängde vi på Judith o Bertil. Detta är deras mycket underhållande drinktavla.*
*Nämnas kan att alldeles innan den här bilden togs ramlade en kvinna bakåt på stolen och liggandes på golvet fortsatte hon sin diskussion med väninnorna, som om ingenting alls utöver det vanliga just hade inträffat.
Här ser vi en mästerlig Gösta Ekman handskas med sitt nikotinbegär. Från filmen "Mannen som slutade röka".
Idag har sommaren tydligen kommit till Helsingfors. jag gläds naturligtvis över att vintern är så kort i Helsinki, samtidigt som jag inte på nåt sätt kommer att ta del av sommaraktiviteter idag pga intensivt tentaplugg.
Imorrn tar jag dock färjan över till Stockholm för några dar. Ser otroligt mycket fram emot att få sätta mig på gamla goa Judith o Bertil's i Hornstull på fredag. Och få rota lite i vinyl-skivbackarna i Micke's skivbutik, vilken har öppet "till sent" som det så utförligt står på entrédörren.
Hur mycket jag än skriver ner Stockholm i denna blogg så är ju alltid Hornstull just gamla kära Hornstull på nåt sätt.
Från och med idag startas här en ny videoserie som jag väljer att kalla "Svensk Kulturskatt". Det känns naturligt att starta upp ett dylikt projekt eftersom jag för tillfället är en svensk i exil. De videoklipp som läggs upp är valda helt efter egen smak och subjektivt tycke.
Dagens klipp kommer från revyn Svea Hund på Göta Lejon. Inspelad 1976, med Gösta Ekman och Lena Nyman:
Uppmärksam som jag är registrerade min sömndruckna hjärna i morse att jag faktiskt går igenom en nöjespark varje morgon på väg mot universitetet. När jag tänkte lite närmre på saken så har jag, utan att ha varit riktigt medveten om det, kantats av karuseller och stånd med gigantiska nallar i en veckas tid nu. Fyrkanten utanför Kampi har förvandlats till ett nöjesfält.
jag tycker de enormt stora nallarna är fina, men lite otympliga att kånka på, (och lite svåra att placera i föreläsningssalen om jag nu skulle få för mig att stanna till och spela på chokladhjulet på min väg mot plugget. Skulle vara lite roligt dock med en stor illgrön nalle sittandes bredvid mig under föreläsningen) men karusellerna ger mig mest yrsel att titta på under så tidig morgon. För att inte tala om sockervadd.
En annan sak att notera är att när jag så att säga styrde min kosa, mot vad man kan läsa mer om i föregående inlägg, möttes jag av en fruktansvärt arg finsk ung man. Som tur var var han inte arg på mig utan på sin mobil (kan ha varit den han pratade med i mobilen), och det slår mig att i jämförelse med vad jag fick höra då känns det som att vi svenskar mest är lite smågulliga med varandra (uppvärmningsfasen inför ett hångel, ni vet) när vi grälar.
Den här killen lät totalt vansinnig. Vad jag fick höra var en ur-ilska, framvällandes djupt, djupt inifrån den unge finske mannens hjärta. Så långt ner kommer vi svenskar aldrig (i alla fall inte så att nån märker det) eftersom det skulle strida mot vår djupt rotade etiska princip att vara diplomatiska i alla lägen (ni vet: "Hej hur mår du?", den ganska deppiga svensken svarar "Jag mår jättebra") och inte visa känslosamhet offentligt.
Jag vet inte om den här killen var ett unikum eller om det är så att finnar är skandinaviens italienare. Den här killen kanske inte ens var arg, kanske han egentligen bara ville hångla lite.
Igår kväll styrde jag min kosa mot Svenska Teaterns bar och club. För det hade jag hört på Internet att det skulle vara bra. Vad som alltid förvånar mig mycket när jag går ut i Helsingfors är att vakterna alltid är väldigt trevliga. Det var vakten således även här. Baren är verkligen skitsnygg. Snygga soffor, olika rum, gäster som är snygga (och olika) lite surmulen tjej i kassan upp till klubben (som det brukar vara) et cetera et cetera.
Väl uppe i klubben blev jag ytterligare hänförd av hur estetiskt tilltalande stället var. Men när väl gästerna började droppa in tappade jag lusten fullständigt. Bara män, 50+, i kostym och slips. Och en asiatisk kvinna iförd hotpants. Usch och fy! Jag som trodde detta skulle vara ett hett ställe för människor runt 25-30. Där gick jag bet. Jag var tillbaks på Viking Line-färjan som för en månad sen tog mig hit. Det enda positiva var den mycket trevliga bartendern som serverade mig en nästintill perfekt vodka tonic. Efter att ha druckit upp den styrde jag mina steg ut därifån.
Finns det nu nån Helsingforsbo, läsandes denna blogg, som kan ge mig svar på var man ska styra sina steg om man är runt de tretti och vill gå ut i Helsinki?
Min andra fråga är, är verkligen Svenska teaterns klubb så dålig, eller hade jag maximal otur?
Min tredje fråga är, vart gick jag sen? Ja, det kan ju inte ni veta. Men personalen hade tröjor där det stod Beef på ryggen, stället ligger bredvid Iguana (här kan jag missminna mig) på Mannerheimgatan, i hörnet till en korsande gata. Stället har en nedervåning med en bar och en övervåning med bar, restaurang och senare disco, vad jag la märke till. (Baren på övervåningen är för övrigt mycket bra, med trevlig personal) Jag kan bara inte komma ihåg namnet på stället.
Om det är nån mer som har blivit sjukligt beroende av spelet Vortex på Ipoden så vill jag bara meddela att jag har tagit mig upp till level tretton nu. Gör er röst hörd (i kommentatorsfältet går bra) om ni har en bättre rankning.
Jahopp nu är det oktober. Min absoluta favoritmånad. Det är nu färgerna blir som färgiaste på träden (ibland får man hitta på ord för att andra ska förstå innebörden av att hösten är här) och soliga höstdagar blir som klarast. Det är riktigt grannt.. Tyvärr är den vackraste av månaderna bara en månad lång. Sen blir det nämligen mörkt. Mycket mörkt. I fyra månader en sisådär.
Mina kompisar, från massor av olika länder, ser fram emot att få tillbringa en vinter här uppe. Det har jag verkligen inte alls nån förståelse för. Jag tror att dom tror att det kommer att snöa här. Det gör det ju bara på vykort. Och i Lappland. Finska och svenska Lappland.
Fast nu var det oktober vi pratade om. Oktober är vacker, om vintern kommer ingen snö.
Häromdagen gick jag och betalade för vänskap och kärlek. Hittills är jag mycket nöjd över min köpta vän och ni kan se hur snygg denne är på bilden ovan.
När 30-åriga pojkar går ut och dricker öl kan de verkligen bete sig jättebarnsligt. O ja. Mark my words. Man blir helt plötsligt 20 år igen. En skillnad dock att notera är att som trettiotvåårig av manligt kön genomgår man då och då en metamorfos och blir plötsligt en annan varelse. Jo man vill se jättemogen och behärskad ut, sitta med ena benet lite världsvant över det andra (jag gör det jämt) sippande på ett glas vin eller whisky dryftandes intelligenta frågor. Man vill utstråla bilden att man har koll på läget. Det har man inte. Men man försöker förmedla bilden.
(Obs! Den bild av en trettiåring som jag försöker visa upp här är av en ogift kille utan barn. Säkerligen boendes i Stockholmsområdet. (Annars hade han ju varit gift) För familjefäder är saken så klart annorlunda)
En sak trettitaggare dock inte längre hänför sig åt (i alla fall inte de jag känner) är att dra på stan, fulla, skanderandes skotska fotbollsramsor. En sådan upplevelse fick jag ta del av för inte alls så längesen (läs: fredag) då det återigen blev dags för utgång. Nu har jag dock valt att plugga med folk som är tio år yngre än mig. Så då får jag ju stå för vad som kan tänkas hända. Eller som Henrik Schyffert så vältaligt en gång har uttryckt det: "Att bli vuxen är att ta ansvar för de konsekvenser ens handlande ger".
Denna händelse tyckte jag dock var lite pinsam (jag menar tänk om nån såg mig) och det här inlägget skulle jag gärna vilja avsluta med konklusionen att killar som har passerat trettisträcket är barnsliga på ett mer subtilt sätt, men genast kom minnet ifatt mig hur jag och en nära vän (som också är trettio) vaknade upp på Nybrokajen för några år sen (jag vet, mitt inne i stan) klockan nio en torsdagsmorgon efter att ha festat hårt natten innan på krogar nära intill. Så vem är jag att inte sjunga fotbollsramsor, full, på stan en fredagskväll?
Idag firar jag mig själv över att det är exakt en månad sen jag anlände hit till Finland. För en månad sen stegade jag alltså av båten, ut på en gråmulen ödelagd Viking-Line terminal. Ensam (och lite bakfull) inför den stora vida världen (Finland alltså) såg jag med barnets ögon en ny värld...
Nu vart det här en jättefjantig text, ber om ursäkt för det, men poängen är att jag firar en månad i Finland idag.
Nu frångår jag min "dagens foto"-tradition lite och lägger in kvällens foto för den här kvällen. Jag tog bilden när jag var på väg hem från min stepp-klass ikväll. Den blev dock ganska dålig, jag kunde inte hålla handen still tydligen. Noteras kan att jag tar mina bilder med min mobiltelefon. Jag skulle verkligen vilja ha en bra kamera. Men det blev kanske lite konstnärligare att den blev lite suddig. Ni vet, lite Lars von Trier-dokumentärt sådär.. Så den får hänga under dokumentärt-etiketten oxå då jag går förbi här var och varannan kväll. Go'natt!
Häromdagen pratade jag med en vän hemifrån gamla goa Svärje. Där hemma har dom tydligen nåt som kallas tevekväll. Tevekväll.. Nånstans långt, långt bak i mitt huvud skymtade ett minne av att ligga djupt, djuuupt avslappnad i en soffa (min hemma i Bagarmossen förslagsvis) med en fjärrkontroll snyggt undangömd under sig (så ingen annan ska kunna byta till icke önskvärd kanal) och bli allmänt inmatad av underhållning.
Det var så länge sen så att jag nästan kan förlåta Janne Josefsson för det han har gjort. Men det gör jag ju förstås inte.
Så numera när jag befinner mig i universitetsbibblan och skymtar en Hufvudstadsbladet, slänger jag mig genast över den med girighet lysande i ögonen. För där kan man ju läsa den svenska tevetablån. Sen går jag hem och har låtsastevekväll.
Nuförtiden när lusten faller över mig att headbänga tar jag först av mig mina märkesglasögon.
Ordning och reda.
Häromdagen insåg jag att jag behöver ett gymkort. Kortet är ämnat att användas vid besök på gymmet. Är det tänkt alltså. Således gick jag en dag in i Hälsans anläggning (Universitetets gym) där jag möttes av en vilt leende tjej. Efer att jag kungjort mitt ärende, hon hade för övrigt jättefina vita tänder, visade det sig att denna glada person var mycket villig att visa mig allt som fanns att visa i foajén, där vi för stunden befann oss. Jag tyckte verkligen det var jättegulligt att hon var så sjukt informativ men tillslut bildades det en liten kö bakom mig. Den glada finskan brydde sig inte alls om det och tänkte inte skynda upp med sin förevisning och efter en stund stod jag där med broschyrer upp till halsen. Alla på finska.
När jag väl skulle stiga ner mot själva anläggningens hjärta och tackade så mycket för hjälpen visade det sig att samtliga personer som nu befann sig i foajén hade blivit mer eller mindre ofrivilligt insatta i min skolning till att bli en äkta gym (-nast). Alla hälsade mig således lycka till och hoppades att jag skulle få ett bra liv och många friska barn.
Jag tyckte verkligen den här tjejen var jättegullig. Det gör mig glad att träffa människor som henne.
Jag läser Sanna Raymans ledare i SvD angående FRA-debatten, en mycket bra artikel, och höjer på ena ögonbrynet över ett replikskifte som tydligen, enligt artikeln, ska ha utspelat sig under den moderata riksdagsgruppens möte nyligen: jag citerar från artikeln:
Reinfeldt: Ni har två val med FRA, antingen pratar ni om det och då kommer frågan att leva till 2010, eller så pratar ni inte om det och då är frågan förhoppningsvis borta till 2010.
Riksdagsledamoten: Men det är det enda vi får frågor om, vad ska vi svara?
Reinfeldt: Ignorera frågorna bara, svara ingenting, och om ni verkligen måste svara, så svara något tekniskt.
Sedan läser jag läser jag Henrik Alexanderssons blogg där man till viss del får ta del av Magnus Betnérs tal från FRA-demonstrationen i Stockholm:
Kul att det är så många här. Från så många olika håll och olika organisationer. Ok, mest vänster. Men de andra är väl på jobbet...
Hahaha.. mycket roligt
Nu ska jag skriva om kaffedrickandets ädla konst. Min farfar drack kaffe på fat. Det innebär att man häller lite kaffe från koppen ut på kaffefatet. Man lägger en sockerbit på tungan och sedan sörplar man kaffet från fatet, silandes genom sockerbiten, som var dyr förr i tiden. Förr på landsbygden drack man ofta kaffe på det här sättet.
I Sverige dricker man gärna kaffe till frukost. Man dricker ofta kaffe på förmiddagen, efter lunchen, på eftermiddagen och efter middagen. I Sverige dricker man kaffe hela tiden.
Enligt god sed serveras kaffe i kopp med fat under och kaffeskeden till höger. Finkaffeservisen har ännu en assiett, lite större, som lämpligen placeras under kaffefatet. Det ultimata kaffekuvertet består således av fyra delar plus ett glas för isvatten.
Man kan idag ofta se gamla bilder på kaffedrickande damer med ett karaktäristiskt spretande lillfinger. Idag anses en sådan gest mest löjlig och ingen gör sig så fånig längre när denne dricker kaffe. (Förutom min italienske klasskompis när han dricker öl. Jo det är sant, han spretar på lillfingret när han pimplar)
Enligt god kaffeetikett håller man koppen i en hand, man dricker utan att sörpla och man har aldrig skeden kvar i koppen när man dricker. (noteras kan att inläggsförfattaren följer inte en enda av dessa punkter, men har å andra sidan varit nära att peta ut sitt ena öga under flertalet imundiganden)
Det finns några grundregler att ta till sig för att få en kopp kaffe att smaka som himmelriket:
källa:www.kaffeinformation.se
Jag använder mig personligen av en bistrobryggare när jag tillagar mitt morgonkaffe. Enligt "de som vet" anses bistrobryggaren vara det förnämligaste sättet att brygga kaffe på. Enligt mig - som inte vet lika mycket - blir kaffet mycket gott och aromrikt - det är viktigt att använda sig av ett grovmalet kaffe - om man tar till sig några enkla regler i morgondimman:
..vad trött jag blir. Vad är det för fel på vissa? Här är länken.
Nu bär det av mot Elmos där jag ska avnjuta en öl med mina vänner som är schweiziska, skottska, tyska och mycket roliga. På ett bra sätt.
Gustav och jag var barndomskamrater i en svunnen tid. Då bodde vi på Söder. Där erövrade vi världen. Tillsammans. Han var kort, hade stora glasögon, blont hår och en röst som han inte kunde styra över långt upp i tonåren. Jag trodde inte längre han levde men en dag när jag satt på tunnelbanan upptäckte jag mig själv med att stirra in i någons nacke. Det gick inte att ta miste på vem det var. Jag gick fram, tog tag i hans ärm och sa: Gustav. Han vände sig emot mig. Han såg skrämd ut. Gustav, det är jag, sa jag. Han tittade skrämt på mig och nu började han få tårar i ögonen. Gustav det är jag, sa jag igen och log.
Jag brukar gå promenader. En gång om dagen. Jag går alltid samma stråk, för jag tror att upprepning är bra. Min dagliga promenad väcker minnen till liv. Längs med mitt promenadstråk finns en liten damm med träd och natur runtomkring. Där finns också en brygga med en liten bänk. Jag brukar sätta mig där och vila. Jag älskade en flicka en gång. Det var ett annat liv, en annan plats. Första gången jag upptäckte bryggan med bänken, det var en solig vinterdag vill jag minnas, allt var ståtligt och stillsamt, gick det som en frisk vind genom mig. Jag blev paralyserad av den. Jag satte mig på bänken, för mina gamla ben är trötta. Jag var hänförd, allt kom tillbaka. Efter en stund upptäckte jag att jag grät. Trams, tänkte jag, sitta här och gråta. Men jag var så lycklig.
Igår var jag ute på stan. Eller snarare inne i en av alla dessa gallerior som finns i Helsinki. (Eller är det bara en enda stor galleria. Saken gör mig osäker) När jag så avancerade framåt mot en rulltrappa som skulle föra mig längre ner i Kampi gjorde jag det onämnbara: jag stannade helt sonika upp innan jag skulle kliva på. Syndens rodnad hann inte visa sig på mina kinder förrän någon klev rakt in i min rygg. Det var en äldre man som till min stora häpnad var förstående inför mitt sjuka tilltag. Han log mycket trevligt som för att säga: Det här kan hända den bästa. Jag älskar dig ändå broder.
I Stockholm hade jag förmodligen blivit gängspöad.
Nu ska man ju inte hålla på att jämföra Helsingfors- Stockholm sinsemellan och generalisera. Det finns många trevliga Stockholmare (jag vet, jag känner massor) och jag är säker på att det finns stressade och mindre artiga Helsingforsbor. Men saken slår mig att jag faktiskt bemötts mestadels positivt här. (hittills) Med samma artighet som mannen i rulltrappan förmedlade.
Så nästa gång jag skriver ska jag ta upp något mycket positivt om Stockholm. Dock inte om stockholmare och rulltrappor.
Det här var makalöst bra!
Idag är det fem år sen Anna Lindh dog. Tiden går fort. Jag befann mig i mitt studentrum på Lappis när nyheten kablades ut. Sveriges utrikesminister hade blivit knivhuggen. På NK. Mitt på dagen. Det var inte en rolig nyhet.
När Olof Palme mördades var jag alldeles för liten för att förstå innebörden av det som hade hänt. När nyheten släpptes att Anna Lindh hade avlidit, knivskadorna var för svåra.. ja då var det tungt.
Det är viktigt att minnas.
Det jag skrev i mitt tidigare inlägg kan nog helt klart modifieras en hel del. Det jag säger är att det var lite korttänkt av mig.
Man ska nog inte tro det är av helt ädelmodiga skäl som Ryssarna går in i Georgien. Att undvika att ha Nato som the girl next door och olja.. Ja det ligger en hel del andra saker bakom som inte är av samma tjusiga valör som att rädda oskyldiga kvinnor och barn.. Tråkigt nog kommer sådant alltid i första hand i den internationella politiken.
När jag var ute o sprang (bort mig) för några dar sen såg jag en mycket, mycket liten kaninunge. jag tyckte den var sjukt gullig. När jag går i mataffärer (och andra ställen som inte är min lägenhet) kan jag komma på mig själv med att tycka det är jättecharmigt när ett barn pratar. Som i ultrarapid liksom, tänker jag fnissigt. Jag vet inte vad som har hänt. Så här tantig var jag inte för några år sen.
Jag är gammal nu. Men jag har haft ett liv bakom mig. Ibland kan jag sitta och bara stirra ut genom fönstret. Se på träden. Det sitter små knoppar på grenarna. Det börjar bli vår. I min lägenhet har jag en tavla. En rekonstruktion av en känd målning, Damen med slöjan tror jag den heter. Tavlan ser mig. Det känns skönt, tycker jag. Att nån ser mig.
Jag undrar ofta vem som kommer att bli den siste som ser mig i livet. Om jag måste gissa så skulle jag hålla på grannen under mig. Det är inte alls ofta vi ses men ibland möts vi när jag tar mig ner för trapphuset. Det kan ta två tre veckor mellan gångerna vilket innebär att jag kan gå omkring i min lägenhet i tre veckor, helt obemärkt, och sen falla av pinn. Det är en kvinna i fyrtioårsåldern, men hon kan lika gärna vara femtio, sånt är svårt att se. Faktum är att jag oftare ser hennes katt än henne.
Jag försöker se till att folk lägger märke till mig. Ibland kan jag ta med mig mycket små pengar till affären och när jag ska betala häller jag upp mynten långsamt i den där nya maskinen som räknar småmynt som konsum nu mera har, för att det ska hällas långsamt annars kan maskinen haka upp sig, har jag hört. Att det står en lång kö bakom mig som kokar av ilska tycker jag är småtrevligt. Jag blev ju i alla fall sedd. Jag är inte aningslös. Jag förstår att jag väcker irritation hos folk. Det bryr jag mig inte om. Jag är glad om jag väcker en känsla hos nån. Jag brukar se det som att jag på nåt sätt har förgyllt deras dag. Men det enda jag vill är att jag inte ska dö en dag då ingen såg mig.
För några veckor sen såg jag en annons i tidningen. Det stod Statister mellan 20-80 år sökes för filminspelning. Ersättning utlovas. Jag ringde upp annonsören. Det var mycket riktigt ett filmbolag som skulle spela in långfilm och kvinnan i andra änden av telefonluren sa att jag var välkommen på tisdag klockan nio. För bra för att vara sant tänkte jag. Jag kommer att bli förevigad på vita duken. Det innebär att någon någon annanstans kan sitta och titta på filmen, tänka oj ser du han som är statist i den här scenen, vilken rolltolkning han gör och några veckor senare utbrista då han ser en dödsruna i tidningen: Men var det inte han som spelade så föredömligt i den där filmen.. Tanken på det gjorde mig glad.
Dagarna gick långsamt. Jag berättade för Gustav om det men han missförstod. Eller så ville han inte höra. Han trodde att jag skulle gå dit för att titta på nån känd filmskådespelerska. Kommer de att vara lättklädda, frågade han. Gustav lever i sin egen värld.
Gustav och jag har en överenskommelse. Ända sedan fru Magnusson, tre trappor upp, dog och det tog fem dagar innan någon upptäckte henne, ringer vi till varandra varje dag. Vi hittar på små ursäkter som att: Såg du han nya i Allsång på Skansen, han verkar vara en sån som tycker om pojkar. Eller: Jag har slarvat bort min tevetidning, kan du läsa upp tevetablån för mig. Vi ringer först en gång tidigt på morgonen. Om den andre inte svarar då så ringer man senare, vid sex på kvällen. Om den andre inte svarat då så ringer man räddnigstjänsten. En morgon då jag inte hade svarat när telefonen ringt (jag var lite trött på Gustav då), knackade det på dörren. Jag skulle behöva låna en slips, sa han när jag öppnat. Men Gustav, sa jag, du har ju inte använt slips på femtio år. Det var oförsiktigt av mig för jag såg hur något sårat blänkte till i hans ögon. Kan du tänka dig, sa han och stirrade på mig förnöjt, idag ska jag klä mig fint.
Skrev det här för något år sen. Hittade texten i min dator så jag lägger ut den. Dessutom kommer det en forts.. Ja, ifall det nu är någon som ännu har hittat till min blogg, vill säga. För övrigt undrar jag varför det regnar så mycket i Helsingfors.
Under orienteringsveckan som anordnades för oss utbytesstudenter påpekade den person som så att säga orienterade betydelsen av att komma i tid här i Finland. I sverige är ett sådant beteende också att förorda om man t ex vill ha en anställning som sträcker sig längre än till prövotidens slut. Eller om man vill ha sina vänner kvar. Så jag antog att tydligheten mest var menad för sydeuropéer och belgare, som vi ju alla vet är jättesena. Jämt. Men när jag imorse stressandes som en galning slängde mig in i sal 674 och satte mig bredvid en kolugn italienare, som förövrigt påpekade stolt med karaktäristisk italiano-brytning att han alltid kom i tid, skulle det visa sig att jag minsann skulle få sitta och samspråka med denna italienare i ytterligare en halvtimme innan nån föreläsare behagade infinna sig.
Det kändes lite tröttsamt att jag hade stressat så för ingenting. Men samtidigt är jag lugn med att även finnarna kan kan bete sig lite avslappnat ibland. Fattas bara att dom börjar ta siesta med.
Eftersom jag har haft ont i halsen idag, det fastnar liksom över och bakom svalget och svider som sjutton på ett rent djävulskt och ondskefullt sätt, så har jag tappat all min energi och inte alls orkat svarat på min skotske kompis sms idag angående att träffas på Emo (eller Elmo, kommer inte riktigt ihåg namnet, så energilös är jag) och kolla på rally. jag tycker också det är lite jobbigt att hela tiden vara tvungen att lära min mobil engelska ord som man tycker att den redan borde vara inmatad med då mobiler ju uppfanns innan.. nu är jag så trött att jag inte orkar slutföra den här meningen. Det är fruktansvärt med den här halssvedan.. Och jaja, vi killar är blödiga när det gäller snuva. Det tar på våra Hercules-krafter.
Efter att ha suttit och läst bloggar all day long, söndagsseg som jag är, märkte jag till min förvåning att jag själv har påbörjat en blogg en gång i tiden. (Lång mening) Nu när jag ska hänga i Helsingfors under ett års tid kan det ju vara roligt att skriva ner sina upplevelser från staden i landet med massvis med sjöar.
Finnar är trevliga, men blyga. Stockholmare är fånigt trendkänsliga. Det är inte Helsingforsbor. Det märkte jag när jag lite tidigare idag blev omåttligt sugen på rå fisk vilket gjorde att jag hungrig, nästan lite åt det svimningsbenägna hållet, gick ut på jakt efter sushi. Jag hittade ett ställe. Det hade stängt på söndagar.
