Löpband och dialoger om tro

I mitt stret för att vara kapabel att genomföra Stockholm Marathon i juni sprang jag en kortare sträcka på lunchrasten. Närmare bestämt fyra kilometer. Dock bestod underlaget av ett löpband eftersom det är på tok för kallt att vistas utomhus nuförtiden. Runt tjugo minus har termometern visat på idag. Det kan inte vara bra på nåt vis. Dock var jag nöjd med mina 5,15 min/km för av nån konstig anledning brukar jag springa långsammare på löpband än utomhus. Men idag var jag snabb.

Men nu till nåt helt annat. För längesen läste jag John Irvings roman "En Bön för Owen Meany." Owen Meany är en ung man som, visar det sig, är stark och orubblig i sin religiositet. Det finns liksom inga tvivel för honom. I den minst sagt mångsidiga romanen finns en intressant scen. Tidigare i boken har denna Owen klarat av att sno en staty föreställandes Maria Magdalena, i vanliga fall placerad utanför en nunneskola. Nu är denna staty placerad alldeles i närheten av där Owen och hans bästa vän tränar basket. Regeln var att träna tills det blev så mörkt att det inte längre gick att se statyn. Owen brukade då fråga sin vän: "Kan du se henne?"
"Inte längre," brukade vännen svara.
"Du kan inte se henne, men du vet att hon är där - rätt?" brukade han svara.
"Är du säker?"
Ja.
"Men du kan inte se henne. Hur vet du att hon är där om du inte kan se henne?"
"För att jag vet att hon fortfarande är där - för att jag vet att hon inte kan ha försvunnit nånstans - för att jag bara vet." brukade kompisen svara.
"Inte minsta tvivel om att hon inte är där längre", fortsatte han retligt.
"Självklart. Inga tvivel!"
"Du är alltså bestämt övertygad om att hon är där, fastän du inte kan se henne?"
"Ja!" skriker polarn tillslut.
"Ja, då vet du hur jag känner inför Gud, jag kan inte se honom, men jag är absolut bestämt övertygad om att han finns där."

Ja, här vill jag alltså ha sagt att jag tycker John Irving "fetäger".

Får, får, får

Håller för tillfället på att läsa boken "A Wild Sheep Chase" av Haruki Murakami. Jappsaren, som är en personlig favorit, är märkligt begåvad med att komma på de mest konstiga historier, såsom att ett får intar en människas kropp och så att säga lever i denna människa. Får är ju ganska harmlösa varelser tror vi ju alla. Men inte det här fåret. Nej, nej, det här fåret vill tydligen bli "The Master of Universe" eller nåt liknande. Ja sjukt märkliga böcker. Helt klart värt att läsa bara på grund av den anledningen.

Jo, vad jag vill komma fram till här är att boken är vardaglig

En mycket trevlig bok av surrealisten Murakami är South of the Border, West of the Sun. Det lilla udda med den här boken är att den inte alls är surrealistisk eller ens märklig. Den är helt enkelt vardaglig och enkel (och kort; endast hundratjugoåtta sidor).

Och fastän dess tillkortakommande i längd, så rymmer den en mycket fin historia om en man som traskar på i livets alla vardagligheter men får uppleva passionens svindlande hetta i återseendet av en bekantskap från barndomen.

Inga människor som kliver ner i brunnar för att tänka. Inga gamlingar som kan prata med katter. Inte ens några enhörningar. Murakami har faktiskt skrivit en novell som handlar om helt vardagliga händelser.

(Och nu har jag använt ordet vardaglig i alla tre stycken i den här texten)

Tage Danielssons Tankar från roten

Från mitten av sjuttiotalet började Tage Danielsson publicera dagsverser, tankar från roten, i tidsskriften Arbetaren. Här drivs med det mesta. Inte minst kärnkraften och IB-affären, som var stora affärer då. Dessa dagsverser gavs sedan ut i bokform. Illustrationer till verserna gjordes av Per Åhlin, som ju också tecknat Karl-Bertil Jonssons julafon.

Han tecknade även Dunderklumpen och Alfons Åberg.

Den kanske mest kända av verserna är Monologen om sannolikheten. Den skrevs med anledning av kärnkraftsolyckan i Harrisburg, 1979, med tanke på den försumbara sannolikhet att det skulle hända igen:

"Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller..."

En ganska annorlunda romankaraktär...

... som jag nu tänker ta mig till att berätta om, såhär efter att jag (dock nykter) har tagit mig hem från krogliv, finns att återfinna i Haruki Murakamis udda (ja, det är allt jag har att säga om boken eftersom jag tyckte den var smått seg) roman "Hard-boiled Wonderland and the End of the World". Nämligen bibliotekarien.

Bibliotekarien är en kvinna som huvudrollsinnehavaren (som faktiskt aldrig nämns vid namn) kontaktar angående ett akut boklån. Efter mucho övertalande gör hon en hemkörning till tjatpellen med önskvärd litteratur, och finner sig plötsligt, till sin förtjusning, bjuden på middag. Men nu äter hon inte bara, av vad som bjuds, som en häst. Hon äter som tjugofem hästar. Han, som är en hävert i köket, lagar till rätt efter rätt, till hennes förtjusning. Hon som är en hävert på att äta ( och tydligen har nåt fel på magen) äter och äter och passar samtidigt på att berömma honom skickligt, till hans förtjusning.

Senare i boken har de förstås mucho sex med varandra (samtidigt som de, jo, äter).

Och vad ville jag säga med det här, nu när klockan är halv fem på morron och ingen gryning kan skönjas? Jo, att det här måste ju vara varenda mans hemliga dröm till kvinna. Vi män gillar kvinnor med god aptit. Och vi gillar att få en aldrig sinande ström av beröm för vår matlagningskonst.

Kvinnor, notera detta.

Om ni vill läsa några riktigt bra böcker av Haruki Murakami vill jag gärna rekommendera "The Wind-up Bird Chronicle", som påminner väldigt mycket om David Lynch-filmer i sitt utförande (För övrigt kan nämnas att Lynch film "Mulholland Drive" är den enda rulle som har gjort mig totalt vettskrämd i ca tre veckors tid, jag kunde helt enkelt inte lita på folk längre efter att ha sett den, men nu kom vi in på ett sidospår som säkerligen kan bli ett bra blogg-inlägg nån annan natt) och "Kafka on the Shore", där en karaktär kan prata med katter (vilket jag tyckte var intressant, eftersom jag alltid har undrat vad katter tycker om ett och annat, nej jag skojar inte, jo lite'rå).

På det hela taget skriver japanen mästerligt bra böcker som hela tiden triggar ens fantasi. Men det krävs av en själv att man har just fantasi. Annars kan det gå åt skogen.

Här är en bra länk där ni kan läsa mer om Murakamis böcker.

Indien vs. Pakistan - vi öppnar också lucka #2

Bronwen Maddox skriver i Timesonline att om Indien väljer att lägga sin kraft på att förstärka sin närvaro i Kashmir som ett svar på attackerna i Bombay, kommer Pakistan troligen att göra likadant. Detta skulle innebära för Pakistans del att mindre kraft kommer att läggas på bekämpningen av talibanerna vid dess västra gräns. Pakistan förstår mycket väl att för Västländerna är dess gräns mot Afghanistan av största betydelse i kriget mot terrorismen.  Islamabads önskan är dock inte i första hand en Nato-definierad seger, utan ett liv i fred längs med den Afghanska gränsen. 

Pakistan befinner sig dock nu i en svår situation på grund av Indiens upptäckt av terroristernas samband till pakistanska organisationer. Detta faktum gör ju att många indier lägger skulden på Pakistan. Andra länder bör tala om för Pakistan att dess tolerans för terrorism inte är acceptabel, tycker officiellt anställda i Indien. Pakistanierna, å sin sida, har varit snabba med att påpeka att det finns mycket av varan terrorism i deras eget land, och att det finns all anledning att bekämpa den.

Maddox skriver vidare att även Barack Obama har uppmärksammat Kashmirfrågans förmåga att distrahera både Indien och Pakistan från terrorismbekämpning. Indien, som tycker att Kashmir är ett problem på bilateral basis, välkomnar dock inte hjälp utifrån här.

Maddox slutsammanfattning är att visst har Indien rätt att sätta press på Pakistan, men bara om det görs med respekt för hur skadad den senare nu är och hur dess behov av stabilitet ger det andra slags prioriteringar än vad Väst har. En sak som skulle hjälpa är att komma närmare en överenskommelse i Kashmirfrågan. Om vi inte finner en lösning här så kommer vi se mer av terrorism.

Det här tycker jag var en mycket bra och tänkvärd text över terrorattackens för- och efterverkningar. 

Förresten, lucköppning #2: Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer. Också den en ruggigt bra bok som faktiskt tar upp Förintelsen. På ett ganska originellt sätt.    

Lucköppning #1 - eller, ja jag provar lite

Jag såg att vissa snillrika bloggare driver adventskalender på sina bloggar. Temat brukar vara nåt som ligger dem varmt om hjärtat. Såsom skönlitteratur. (Det skulle faktiskt bli ganska tråkigt med en adventskalender som innehöll juridisk litteratur, så jävla häftigt är det ju inte) 

Så nu tänkte jag att jag också skulle prova på. Men om jag känner mig själv rätt, vilket jag i vissa fåfänga stunder tror jag gör, så kommer jag nog bara att driva lucköppning några gånger, sen förmodligen skita i det. Kanske bara en gång. (Fast en är ju bättre än ingen, dock sämre än två)

Men, och eftersom jag verkligen är inne i ett kreativt blogg-flow idag (tredje inlägget för dagen) och alltså är på väg att göra hattrick, så provar vi:

Lucka#1: (Just det, glömde säga, min kommer handla om skönlitteratur)

Midnattsbarnen av Salman Rushdie. En magisk bok. Faktiskt så bra att det tog mig flera månader att klara av att påbörja en ny bok, för det fanns liksom inget som kom upp i samma nivå, liksom. Jag fattar inte hur gubbstrutten kan skriva som han gör. Det är så.. svettigt.. Det bara osar svett och könsdrift här.. på det där rockiga och bra sättet, ja ni vet. Man får den där känslan av att: "okej, det här röjde fetdynga, men kan vi inte bara ligga nu".

Konflikten mellan hinduer och muslimer

I DN kan man läsa om rötterna till konflikten mellan hinduer och muslimer, med anledning av de senaste dagarnas händelser i Bombay. 

Man får gå tillbaks till 1947 när den brittiska kolonialmakten avvecklades efter andra världskriget och regionen delades i två stater: Pakistan, som blev uttalat muslimskt, och Indien vars ledning ville skapa en sekulär stat som förhöll sig neutral till religionerna. Från Indien valde då miljontals muslimer att flytta till Pakistan, men de flesta blev ändå kvar. I ett fall gick det inte att uppnå enighet i hur territoriet skulle delas, nämligen Kashmir. Än idag är Kashmir en ständig källa till konflikt.

En bok som tar upp detta ämne (och i övrigt är mycket läsvärd) är Midnattsbarnen av Salman Rushdie.

På 80-talet skedde en radikalisering bland Indiens muslimer. I botten låg den olösta konflikten i Kashmir, där den muslimska befolkningen vägrade erkänna Indiens överhöghet.

Radikaliseringen bland Indiens muslimer fick en motreaktion i hindunationalismen, vars mest extrema element är inspirerade av Hitler och fascismen och vill stöpa om Indien till en uttalat hinduisk stat. Mellan 1998 och 2004 regerades Indien av hindunationalistiska BJP, vilket ledde till försämrade relationer med Pakistan.

80 procent av Indiens befolkning är hinduer. Hinduism är en mångfacetterad religion med ett myller av gudar. För den som har intresse att lära mer om hinduismen kan  jag rekommendera boken Guru av Zac Oýeah. Islam kom till Indien första gången på 700-talet och är idag den närst största religionen i landet. Idag finns 125 miljoner muslimer i Indien, vilket betyder att landet har en av världens största muslimska befolkningar. Många muslimer lever dock under fattiga förhållanden och diskrimineras i arbetslivet och av rättsväsendet.

Under 2000-talet har en rad terrordåd i Indien utförts av muslimska grupper. Terrordåden har även riktats mot en oskyldig befolkning. Det som från början var en frihetskamp i Kashmir har nu alltmer kommit att domineras av militanta islamister.  

Hundra år av ensamhet

Jag märker att jag har haft skrivkramp under en lång period. I samband med mycket annat att göra. 

Men för den som undrar vad jag egentligen håller på med så läser jag en grym bok för tillfället (vid sidan av mina studier såklart): 

One Hundred Years of Solitude av Gabriel García Márguez

Jag har läst "Nästan Död Man" av Åke Edwardson

För många år sedan började jag läsa Åke Edwardsons kriminalromansvit om Erik Winter och hans kollegor vid en rotel i Göteborg. Jag hann med en tre- fyra böcker. Sedan prioriterades annan läsning. Men mitt minne säger mig att jag fann denna läsning mycket god.

När jag hälsade på i Stockholm, för ännu inte så länge sen, gick jag genast in på Pocketshop och lyfte bokstavligen upp första bästa bok jag såg ståendes på nyhetsbordet. Boken visade sig vara den näst sista romanen i Erik Winter-sviten. Ibland går jag på snygga omslag när jag väljer bok med magen. Det gläder mig att min magkänsla vet vad jag vill ha.

"Nästan Död Man" utspelas, som de övriga böckerna i serien, i Göteborg. Hösten är kommen men värmen från sommaren ligger fortfarande kvar. Som en påminnelse från en annan tid. Mörka kvällar föder mörka tankar hos huvudpersonerna. Boken utspelas i inte så liten utsträckning i människors vardaglighet. Alldaglighet. Eller natt. För det är mörkt om kvällarna. Och mörkret föder mörker inombords. Romanen handlar om mord. Ond bråd död. Men här vill författaren gå längre. Hitta roten till ondskan. Hitta det lilla barnet inuti monstret. Och det är just det som gör Åke Edwardsons berättelser så gripande. Ett sökande efter att förstå. Att humanisera.

Efter att ha tillbringat en mycket solig söndag på en uteservering i Stockholm med mina närmaste vänner satte jag mig på tåget hem mot mina föräldrar. När jag åker tåg och mörkret precis lagt sig utanför fönsterrutan infinner sig ofta en sorts konstig känsla hos mig. Landskapet forsar förbi där utanför. Men man ser det inte längre. Fast man vet att man rör sig framåt. Mot nåt nytt. Eller i mitt fall tillbaka mot en barndom. Den känsla som infinner sig är Ödslighet. Och Ångest. Man känner sig lite ensam. Precis den känslan förmedlar den här läsningen. Under hela resans gång.

Ett ångestladdat, mörkt Göteborg. Med karaktärer som inte är hjältar. Personteckningar upptagna med sina tankar, sin längtan, sin destruktivitet, sina tillkortakommanden. Och sitt hopp om att få ställa saker till rätta.

Åke Edwardson kan med få ord, och samtidigt ett mycket vackert språk, fånga ett känsloläge som gör hela läsningen lite lätt obehaglig, men som samtidigt gjorde det omöjligt för mig att sluta läsa tills där inte fanns mer att läsa. 

Tillbaka i Helsingfors

Jo, jag är tillbaka i Helsingfors nu. Och kan varmt rekommendera all sorts läsning av Åke Edwardsson.*

*Den andra meningen har inte nödvändigtvis nånting med den första meningen att göra.