Den elfte september - som egentligen inte är så längesen

jag fortsätter på den inslagna vägen att skriva om vad som hände i Chile då. Vilket också händer i andra länder nu.

Den 11 september 1973 gjordes en militärkupp i Chile. Den demokratiskt valde socialistiske presidenten Salvador Allende störtades och general Augusto Pinochet tog makten. I samband med angrepp mot presidentpalatset La Moneda dog Allende. Idag är övriga världen övertygad om att han tog livet av sig.

Direkt efter kuppen etablerades en junta som avskaffade konstitutionen och tog över den verkställande och lagstiftande makten. Pinochet blev ledare för juntan. 1974 utsåg han sig själv till president.

Pinochet kombinerade sin diktatur med en marknadsekonomisk politik utformad med hjälp av ekonomer utbildade vid Chicagouniversitetet. Dessa ekonomer gick under namnet Chicago boys. Om detta skriver Naomi Klein i sin bok "Chockdoktrinen". Pinochet bekämpade kommunismen i landet och det är bl.a därför militärkuppen fick stöd av USA. Under hans styre förbjöds samtliga politiska partier samt alla organisationer utanför hans kontroll. Tiotusentals politiskt och fackligt aktiva förföljdes, torterades, avrättades, mördades eller försvann. Mellan 300 000 och 400 000 chilenare utsattes för varierande grader av tortyr. Bland de mer kända personer som mördades var Victor Jara som avrättades på fotbollarenan Estadio Chile fem dagar efter militärkuppen och Orlando Letelier, som dödades i landsflykt (vilket jag skrivit om nedan). Långt senare har man upptäckt massgravar som härrör till diktaturåren. Denna diktatur utsatte en stor del av sin befolkning för systematiska människorättsbrott.

Orlando Letelier och diktaturers förlängda arm

Den 21 september 1976 sprängdes Orlando Letelier i bitar när den bil han framförde på gatorna i Washington DC exploderade. I bilen befann sig även hans kollega Ronni Moffitt och hennes man Michael. Michael åsamkades lindriga skador medans Orlando Letelier och Ronni Moffitt togs till sjukhus där de senare avled.

Senare undersökningar visade att en bomb hade placerats på undersidan av bilen med en anpassad sprängverkan mot förarsätet. Med anledning av det tidigare mordförsöket på Bernardo Leighton, en tidigare chilensk kristdemokratisk vice-president, vid tiden för mordförsöket i exil, hade man anledning att tro att mordet på Orlando Letelier var det senaste i en serie av statssponsrade mordförsök gentemot chilenska exil-politiker.

FBI övertygades om att den man som hade organiserat attentatet var Michael Townley, operatör hos den chilenska hemliga polisen, DINA, som inrättades under Pinochets styre, och tidigare anställd hos CIA.

1978 gick Chile med på att överlämna Michael Townley till USA och under följande rättegång erkände Townley att han hade organiserat bilbombsattentatet mot Letelier. Han hade hyrt in fem exil-kubaner att montera sprängladdningen under bilen. Dessa fem plus ett antal andra personer dömdes för mordet. Bland dessa fanns General Manuel Contreras, tidigare chef för DINA, och Pedro Espinoza Bravo, också inom DINA. Augusto Pinochet fälldes aldrig för nån inblandning i just det här fallet.

1971 utsågs Letelier till ambassadör i USA av Salvador Allende. Under 1973 hann Letelier med poster som utrikesminter, inrikesminister och slutligen försvarsminister. Efter statskuppen 1973 blev Letelier bland den förste av Allendes ministrar att arresteras och sändes till ett politiskt fängelse i Tierra del Fuego.

Under tolv månaders tid hölls han fängslad i olika koncentrationsläger till internationella diplomatiska påtryckningar resulterade i att han plötsligt släpptes under förutsättning att han omedelbart lämnade Chile.

Han flyttade till Washington DC efter frisläppandet, där han mycket aktivt talade, skrev och lobbade inför senaten i USA och europeiska regeringar mot Augusto Pinochets regim. Han blev den ledande rösten i det chileanska upproret mot dess sittande diktatur.

Letelier höll, i oktober 1975, ett tal i Washington DC med anledning av att Pinochet fråntagit honom hans chilenska medborgarskap med anledning av att han hade blandat sig i Chiles finansiella hjälp:

"Today Pinochet has signed a decree in which it is said that I am deprived of my nationality. This is an important day for me. A dramatic day in my life in which the action of the fascist generals against me makes me feel more Chilean than ever. Because we are the true Chileans, in the tradition of O'Higgins, Balmaceda, Allende, Neruda, Gabriela Mistral, Claudio Arrau and Victor Jara, and they—the fascists—are the enemies of Chile, the traitors who are selling our country to foreign investments. I was born a Chilean, I am a Chilean and I will die a Chilean. They were born traitors, they live as traitors and they will be known forever as fascist traitors."

Den andre doktor Chock

Nu om dagarna läses Chockdoktrinen av Naomi Klein. Den läses kritiskt som sig bör, då författarinnan ganska tidigt har placerat sig där hon vill höra hemma politiskt (här har jag på intet sätt sagt var jag hör hemma, men för den som undrar så är jag ganska grundad i socialdemokratiska värderingar, dock med reservationer). Det här förändrar dock inte min bestämda målsättning att plöja igenom boken, den är trots allt mycket läsvärd, och i min rastlösa iver att veta mer går jag genast in på nätet och söker på Milton Friedman. Detta står att läsa om honom i bl.a wikipedia (som måhända inte är en seriös källa):

Milton Friedman var en amerikansk nationalekonom och statistiker, professor vid Chicagos universitet 1948-1977, och är mest känd för sin teoretiska och empiriska forskning inom konsumtionsanalys, men även för sin demonstration av stabiliseringspolitikens komplexitet. Friedman stod för klassisk liberalism och libertarianism. Han var även en av västvärldens främste förespråkare av avregleringar och marknadsekonomi. Friedman var centralgestalten inom monetarismen och starkt kritisk till keynesianismen. Han menade att Keynes konsumtionsteori, som byggde på att konsumtionsbenägenheten avtog med inkomsten, inte höll, och därmed kunde Keynes förklaring av den stora depressionen på 30-talet inte stämma. Keynes medicin var att stimulera ekonomin med sänkta skatter och höjda utgifter i lågkonjunktur. Friedman menade att en sådan medicin inte är verksam hävdandes att tillfälliga inkomstökningar inte ger upphov till så stora konsumtionsökningar.

Friedman ansåg att en kapitalistisk marknadsekonomi är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för frihet. Han menade att fria marknader motverkar politiskt centralisering och kontroll.

I mars 1975 besökte Friedman Chile, höll en serie föreläsningar och träffade även Augusto Pinochet. Besöket i Chile blev kontroversiellt och ledde till kritik från hans politiska motståndare. Under besöket rekommenderades Chile att bryta hyperinflationen i landet samt liberalisera ekonomin. I en senare intervju uttalade Friedman att Chiles fredliga övergång från militärjunta till ett demokratiskt samhälle visade att ekonomisk frihet ledde till ett fritt samhälle.

Friedman argumenterade för att mänskliga rättigheter och en liberal demokratisyn var oförenlig med såväl socialism och fascism. Han förordade en frihetlig kapitalism och argumenterade mot alla former av statlig styrning. Att förena marknadsekonomi och statlig styrning till nån slags "statskapitalism" såg han som ett felslut.

Såhär utvecklar Naomi Klein sin tes i inledningen av Chockdoktrinen (i svensk översättning):

"I ett av sina mest inlytelserika arbeten formulerade Friedman det främsta taktiska receptet hos dagens kapitalism, vad jag har kommit att förstå som "chockdoktrinen". Friedman noterade att "[e]ndast en kris - verklig eller inbillad - kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag då det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga". Vissa människor hamstrar konserver och vatten inför stora katastrofer; friedmanianerna hamstrar frihandelsidéer. Och när väl krisen är ett faktum var det enligt Chicagoprofessorn nödvändigt att handla raskt, att införa snabba och oåterkalleliga förändringar innan det krisdrabbade samhället återgår till status quo och den "tyranni" som ett sådant tillstånd innebär. Han bedömde att "en ny regering har sex till nio månader på sig att införa större förändringar; om den inte tar tillfället i akt och handlar beslutsamt under denna tidsperiod kommer tillfället inte att återkomma". Detta, en variant av Machiavellis uppfattning att "grymheterna måste utföras på en gång", skulle visa sig bli ett av Friedmans bestående strategiska arv."

Related articles by Zemanta

• The Controversy over the Milton Friedman Institute--Posner
• The Democrats and the Shock Doctrine