Tage Danielssons Tankar från roten

Från mitten av sjuttiotalet började Tage Danielsson publicera dagsverser, tankar från roten, i tidsskriften Arbetaren. Här drivs med det mesta. Inte minst kärnkraften och IB-affären, som var stora affärer då. Dessa dagsverser gavs sedan ut i bokform. Illustrationer till verserna gjordes av Per Åhlin, som ju också tecknat Karl-Bertil Jonssons julafon.

Han tecknade även Dunderklumpen och Alfons Åberg.

Den kanske mest kända av verserna är Monologen om sannolikheten. Den skrevs med anledning av kärnkraftsolyckan i Harrisburg, 1979, med tanke på den försumbara sannolikhet att det skulle hända igen:

"Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrisburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.

Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller..."

Så fint som det var sagt

Här hemma hos föräldrarna på närkeslätten avhandlades gårdagens julafton stillsamt och värdigt. Och med det menar jag: inga försvinnande fäder som helt plötsligt kommer tillbaks utklädda som jultomtar (mor och far tycker visst inte att jag har åldern inne längre), inga barn som springer omkring och är allmänt stökiga (människor under tio är trevliga i måttliga doser) och inga överförfriskade avlägsna släktingar. Alltså bara jag, mor och far. Och julgranen. (Och syster över skype från Belgien)

Vi uppskattar Karl-Bertil Jonsson här hemma på julafton. En saga som på intet sätt lägger sig på vänster eller höger sida av politiskt tyckande, men som förmedlar ett humanistiskt, över gränser skridande, budskap. Det som gör den här berättelsen, i mitt tycke, vacker, är att den är ocynisk och oberäknande. Varor man ser ganska lite av nuförtiden.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är från början en berättelse i Tage Danielssons "Sagor för barn över 18 år". 1975 gjordes en animerad film av berättelsen, tecknad av Per Åhlin, som även animerade bl.a Dunderklumpen och Alfons Åberg. Musiken är skriven av Gunnar Svensson, som hade ett nära samarbete med hasseåtage i närmre tjugo års tid. Nämnde musiker medverkade bl.a också i av Alfredsson och Danielsson skapade radioprogram Mosebacke monarki under namnet Helmer Bryd. Där anförde han jazzorkestern Eminent Five Quartet.

Det är för övrigt Arne Domnérus som blåser de varma och eftertänksamma tonerna i filmen.

Avdelningen för oss som går igång på vad sjuttiotalet hade att erbjuda

Häromdagen kom jag av outgrundlig anledning att tänka på det gamla hårdrocks-bandet Nazareth. Jag vet inte varför jag får såna tankar, de bara poppar upp. Men hur som haver kom jag fram till att de faktiskt är från Skottland.

Skottlandsvänlig som jag på äldre dar blitt varskodde jag genast min närmre bekantskapskrets om upptäckten, vilket var en hit för då visade det sig nämligen att en skotsk väns pappa bodde granne MED TRUMMISEN!! 

Snacka om att jag har träffat en känd boardercollie!

Noteras bör att trummisen säkerligen inte ser ut som på bilden bredvid. Noteras kan även göras att jag inte har en aning om vem som är trummis av dessa herrar.

Men det ska vi snart ta reda på:

Nazareth bildades 1968 i Dunfermile, Skottland (Här är det viktigt att inte lägga till UK eller Storbritannien. Sånt gör ingen skotte glad). De fick sitt stora genombrott 1973 med skivan Razamanaz, som faktiskt producerades av en viss Roger Glover. Jo, basisten i Deep Purple. Under mitten av 70-talet gjorde de sig väldigt berömda som arenarockare med coverballaden Love Hurts.

Bandets grunduppsättning var Dan McCafferty på sång, Manny Charlton på gitarr, Pete Agnew på bas och Darrel Sweet på trummor. Sedan dess har ett antal medlemsbyten gjorts, vilket ju inte är helt oväntat för oss som har koll på rockband från de brittiska öarna och det oerhört komplexa grenverk av byten som gjordes fram och tillbaka dem emellan under glada sjuttital. Allmän osämja, allmänt drogande och Ritchie Blackmore ser jag som tre bidragande faktorer till detta.

Nazareth rönte, som sagt, stora framgångar under brinnande sjuttital men gav även ut flera populära album under nittitalet. Då hade de förstås nått statusen gubbrockare och få människor under fyrtio år visste längre vilka de var.

1999 dog dock trummisen Darrel Sweet av en hjärtinfarkt och ersattes då av Pete Agnews äldste son Lee Agnew.

Efter att vi med allvar en stund har kontemplemterat ovanstående mening kan vi ju nu också vara rörande överens om att ingen på bilden ovan har bott granne med min kompis pappa.

En lite intressant trivia är att två gånger har man försökt sno sångaren Dan McCafferty till andra band. Även här var ju förstås Ritchie Blackmore inblandad. Den räven. Man ville gärna se McCafferty som sångare i Deep Purple, efter att Ian Gillan hoppat av. I sista stund fick man upp ögonen för David Coverdale. Andra försöket var när AC/DC's sångare Bon Scott gått bort. Malcolm & Angus sökte efter ny sångare och var i kontakt med Dan för att förmå honom att ta över micken.

Båda dessa försök stoppades, bl.a med hot om mycket avancerat våld från de övriga skottarna i bandet.

Och än idag rockar Nazareth loss, på en arena nära dig (vilket du med stor sannolikhet inte har en aning om om du är under de fyrti) och har alldeles nyligen släppt en ny platta: The Newz (vilken även den skivtiteln innehåller bokstaven z).     

Svensk kulturskatt #4

Svensk Kulturskatt #3

Imorse, och nu menar jag klockan två i eftermiddags, klev jag in i ljuset. När jag, på jakt efter en svensk morgontidning, korsade trottoaren på väg mot Stockmanns stora bokhandel (totalt ovetandes om att hela helsingfors är stängt på söndagar) bytte helt plötsligt min ipod låt och fram tonade klassiskt pianoklink. Tydligen har jag laddat ner ett Bach-stycke i min spelare. Det var totalt, fantastiskt överväldigande att lyssna på klassiskt och gå på stan samtidigt.* Jag blev helt enkelt upplyst. Molnen skingrades på himlen.

Så nu vill jag ha mer.. Pira.. Itunes menade jag såklart!

Och för oss som var mycket unga under senare delen av sjuttiotalet kan det här videoklippet fungera som ett läkande plåster på de sår och sorger vuxenheten för med sig: 

 *Här kan man, om lusten kommer för en, helt sonika ta bort de två orden "på stan" ur meningen och vips har man fått sig en inblick i manlig simultanförmåga. 

Svensk kulturskatt - del 2

Här ser vi en mästerlig Gösta Ekman handskas med sitt nikotinbegär. Från filmen "Mannen som slutade röka".