Lucköppning #1 - eller, ja jag provar lite

Jag såg att vissa snillrika bloggare driver adventskalender på sina bloggar. Temat brukar vara nåt som ligger dem varmt om hjärtat. Såsom skönlitteratur. (Det skulle faktiskt bli ganska tråkigt med en adventskalender som innehöll juridisk litteratur, så jävla häftigt är det ju inte) 

Så nu tänkte jag att jag också skulle prova på. Men om jag känner mig själv rätt, vilket jag i vissa fåfänga stunder tror jag gör, så kommer jag nog bara att driva lucköppning några gånger, sen förmodligen skita i det. Kanske bara en gång. (Fast en är ju bättre än ingen, dock sämre än två)

Men, och eftersom jag verkligen är inne i ett kreativt blogg-flow idag (tredje inlägget för dagen) och alltså är på väg att göra hattrick, så provar vi:

Lucka#1: (Just det, glömde säga, min kommer handla om skönlitteratur)

Midnattsbarnen av Salman Rushdie. En magisk bok. Faktiskt så bra att det tog mig flera månader att klara av att påbörja en ny bok, för det fanns liksom inget som kom upp i samma nivå, liksom. Jag fattar inte hur gubbstrutten kan skriva som han gör. Det är så.. svettigt.. Det bara osar svett och könsdrift här.. på det där rockiga och bra sättet, ja ni vet. Man får den där känslan av att: "okej, det här röjde fetdynga, men kan vi inte bara ligga nu".

Hundra år av ensamhet

Jag märker att jag har haft skrivkramp under en lång period. I samband med mycket annat att göra. 

Men för den som undrar vad jag egentligen håller på med så läser jag en grym bok för tillfället (vid sidan av mina studier såklart): 

One Hundred Years of Solitude av Gabriel García Márguez

Lost & Found

Japp, tidigt, tidigt imorse befann jag mig på Lost & Founds nedervåning. Det var en riktigt rolig upplevelse.

Fast är det vanligt att tjejer här slänger i sig vodka, botten upp, och direkt därpå dricker ett stooort glas vatten (i och för sig såg det jättekul ut, lite så där rakt på sak med vad man vill ha ut av spriten)? Har nämligen aldrig sett en kvinna i en bar i Sverige göra så. 

Jag har läst "Nästan Död Man" av Åke Edwardson

För många år sedan började jag läsa Åke Edwardsons kriminalromansvit om Erik Winter och hans kollegor vid en rotel i Göteborg. Jag hann med en tre- fyra böcker. Sedan prioriterades annan läsning. Men mitt minne säger mig att jag fann denna läsning mycket god.

När jag hälsade på i Stockholm, för ännu inte så länge sen, gick jag genast in på Pocketshop och lyfte bokstavligen upp första bästa bok jag såg ståendes på nyhetsbordet. Boken visade sig vara den näst sista romanen i Erik Winter-sviten. Ibland går jag på snygga omslag när jag väljer bok med magen. Det gläder mig att min magkänsla vet vad jag vill ha.

"Nästan Död Man" utspelas, som de övriga böckerna i serien, i Göteborg. Hösten är kommen men värmen från sommaren ligger fortfarande kvar. Som en påminnelse från en annan tid. Mörka kvällar föder mörka tankar hos huvudpersonerna. Boken utspelas i inte så liten utsträckning i människors vardaglighet. Alldaglighet. Eller natt. För det är mörkt om kvällarna. Och mörkret föder mörker inombords. Romanen handlar om mord. Ond bråd död. Men här vill författaren gå längre. Hitta roten till ondskan. Hitta det lilla barnet inuti monstret. Och det är just det som gör Åke Edwardsons berättelser så gripande. Ett sökande efter att förstå. Att humanisera.

Efter att ha tillbringat en mycket solig söndag på en uteservering i Stockholm med mina närmaste vänner satte jag mig på tåget hem mot mina föräldrar. När jag åker tåg och mörkret precis lagt sig utanför fönsterrutan infinner sig ofta en sorts konstig känsla hos mig. Landskapet forsar förbi där utanför. Men man ser det inte längre. Fast man vet att man rör sig framåt. Mot nåt nytt. Eller i mitt fall tillbaka mot en barndom. Den känsla som infinner sig är Ödslighet. Och Ångest. Man känner sig lite ensam. Precis den känslan förmedlar den här läsningen. Under hela resans gång.

Ett ångestladdat, mörkt Göteborg. Med karaktärer som inte är hjältar. Personteckningar upptagna med sina tankar, sin längtan, sin destruktivitet, sina tillkortakommanden. Och sitt hopp om att få ställa saker till rätta.

Åke Edwardson kan med få ord, och samtidigt ett mycket vackert språk, fånga ett känsloläge som gör hela läsningen lite lätt obehaglig, men som samtidigt gjorde det omöjligt för mig att sluta läsa tills där inte fanns mer att läsa. 

Bra jazz

Pharaoh's dance är en bra blogg som behandlar jazzmusik. En annan riktigt cool jazzblogg är denna.

Själv är jag lycklig ägare av Miles Davis "Live Evil" på vinyl. Skivomslaget är bland det grymmare av skivomslag i min vinyl-samling. Skivan är också bra, kan påpekas.

Annars vad gäller jazz vill jag verkligen slå ett slag för John Coltrane nu när höstmörkret vilar tungt över oss. 

Jag ber att få återkomma med bra musiktips. 

Tillbaka i Helsingfors

Jo, jag är tillbaka i Helsingfors nu. Och kan varmt rekommendera all sorts läsning av Åke Edwardsson.*

*Den andra meningen har inte nödvändigtvis nånting med den första meningen att göra.