Kulturkrockar och gråa hårstrån

Nu har det varit val i Finland. Jag vet tyvärr inte vad det står på valbroschyrerna och affischerna som har setts överallt. Och är heller inte så insatt i de olika politiska partierna här.

Kanske jag skulle ta och intressera mig lite för den finska politiska debatten. Men så kommer jag genast på vad en finlands-svensk person sa till mig, för inte så länge sen:

"Ni svenskar ska debattera och prata om allting.. här i Finland håller vi tyst lite mer"

Vad han egentligen sa var: "Ni svenskar är 'enna bögar hela bunten"

En annan sak som förbryllade mig till vansinnets brant igår, var vad egentligen klockan var. Min mobiltelefon och min dator visade helt plötsligt olika tider och klurig som jag är misstänkte jag genast att det rörde sig om vintertidombyte. Men vilken klocka skulle jag lite på. Jag ringde genast lilla Mamsen för konsultation (Mammor har svar på allt, som vi ju vet).

Kan påpekas att jag blir lika förbryllad hemma i Sverige, varje gång detta händer. (Inte att jag ringer mamma alltså, utan att vi människor har valt att två gånger om året gå in och förändra tidens gång)

Men nu har tydligen klockan vridits tillbaks, vilket inte gör det ett dugg lättare för mig att räkna ut om solen kommer att ha gått upp innan jag går upp imorgon. Vilket ju förstås beror på när jag går upp. Ja, invecklat sånt där.. 

Finnar som visar sig vara känslosamma

En annan sak att notera är att när jag så att säga styrde min kosa, mot vad man kan läsa mer om i föregående inlägg, möttes jag av en fruktansvärt arg finsk ung man. Som tur var var han inte arg på mig utan på sin mobil (kan ha varit den han pratade med i mobilen), och det slår mig att i jämförelse med vad jag fick höra då känns det som att vi svenskar mest är lite smågulliga med varandra (uppvärmningsfasen inför ett hångel, ni vet) när vi grälar.

Den här killen lät totalt vansinnig. Vad jag fick höra var en ur-ilska, framvällandes djupt, djupt inifrån den unge finske mannens hjärta. Så långt ner kommer vi svenskar aldrig (i alla fall inte så att nån märker det) eftersom det skulle strida mot vår djupt rotade etiska princip att vara diplomatiska i alla lägen (ni vet: "Hej hur mår du?", den ganska deppiga svensken svarar "Jag mår jättebra") och inte visa känslosamhet offentligt.

Jag vet inte om den här killen var ett unikum eller om det är så att finnar är skandinaviens italienare. Den här killen kanske inte ens var arg, kanske han egentligen bara ville hångla lite.

Kristofer Jämför

Igår var jag ute på stan. Eller snarare inne i en av alla dessa gallerior som finns i Helsinki. (Eller är det bara en enda stor galleria. Saken gör mig osäker) När jag så avancerade framåt mot en rulltrappa som skulle föra mig längre ner i Kampi gjorde jag det onämnbara: jag stannade helt sonika upp innan jag skulle kliva på. Syndens rodnad hann inte visa sig på mina kinder förrän någon klev rakt in i min rygg. Det var en äldre man som till min stora häpnad var förstående inför mitt sjuka tilltag. Han log mycket trevligt som för att säga: Det här kan hända den bästa. Jag älskar dig ändå broder.

I Stockholm hade jag förmodligen blivit gängspöad. 

Nu ska man ju inte hålla på att jämföra Helsingfors- Stockholm sinsemellan och generalisera. Det finns många trevliga Stockholmare (jag vet, jag känner massor) och jag är säker på att det finns stressade och mindre artiga Helsingforsbor. Men saken slår mig att jag faktiskt bemötts mestadels positivt här. (hittills) Med samma artighet som mannen i rulltrappan förmedlade. 

Så nästa gång jag skriver ska jag ta upp något mycket positivt om Stockholm. Dock inte om stockholmare och rulltrappor.