Egentligen har jag nog befunnit mig i Thailand hela hösten

Varenda gång (och nu menar jag varenda gång) jag går in på Apteekki på Mannerheimgatan står alltid hela personalstyrkan som i klunga och ler mycket (och nu menar jag mycket) välkomnande mot mig. Det känns som om jag har bokat rum där (eller som att jag håller på att besöka en sån där opiumhåla i Kina där man lägger sig på nån madrass i en väldigt skumraskig lokal, med nån slags pipa bredvid sig, och kineser med flätor kostirrar på en, och hade förmodligen mördat mig på studs om dom inte hade varit i sitt opiumrus. Jag vet egentligen ingenting om såna ställen, det hoppas jag ni förstår, men jag har läst Tintin)

Och vilken vara jag än frågar om blir jag förevisad med största kunnande. Fast det bara rör sig om en tandborste.

Det här känns mycket märkligt, och varenda gång går jag ut därifrån med ett saligt leende på läpparna.

Lost & Found

Japp, tidigt, tidigt imorse befann jag mig på Lost & Founds nedervåning. Det var en riktigt rolig upplevelse.

Fast är det vanligt att tjejer här slänger i sig vodka, botten upp, och direkt därpå dricker ett stooort glas vatten (i och för sig såg det jättekul ut, lite så där rakt på sak med vad man vill ha ut av spriten)? Har nämligen aldrig sett en kvinna i en bar i Sverige göra så. 

Indiana Jones och den hemliga galleria-gången

Japp, har precis, eller rättare sagt efter två månader här i Helsingfors, upptäckt att det finns en gång mellan Kampii och Forum. Dock kunde jag inte hitta den hemliga gången från Forum-gallerian, utan fick först gå yttervägen till Kampii, där passagen uppenbarade sig. Då gick jag hela gången till Forum och sen tillbaks igen. Och sen gick jag hem. Mycket nöjd.

Lite som Indiana Jones

För övrigt har en klasskompis bedyrat för mig att det går att gå inomhus HELA VÄGEN från Kampii till Universitetet. Hon har lovat att ta med mig på den promenaden nån dag, men ser numera väldigt upptagen ut varje gång jag möter henne. Jojo.

Kulturkrockar och gråa hårstrån

Nu har det varit val i Finland. Jag vet tyvärr inte vad det står på valbroschyrerna och affischerna som har setts överallt. Och är heller inte så insatt i de olika politiska partierna här.

Kanske jag skulle ta och intressera mig lite för den finska politiska debatten. Men så kommer jag genast på vad en finlands-svensk person sa till mig, för inte så länge sen:

"Ni svenskar ska debattera och prata om allting.. här i Finland håller vi tyst lite mer"

Vad han egentligen sa var: "Ni svenskar är 'enna bögar hela bunten"

En annan sak som förbryllade mig till vansinnets brant igår, var vad egentligen klockan var. Min mobiltelefon och min dator visade helt plötsligt olika tider och klurig som jag är misstänkte jag genast att det rörde sig om vintertidombyte. Men vilken klocka skulle jag lite på. Jag ringde genast lilla Mamsen för konsultation (Mammor har svar på allt, som vi ju vet).

Kan påpekas att jag blir lika förbryllad hemma i Sverige, varje gång detta händer. (Inte att jag ringer mamma alltså, utan att vi människor har valt att två gånger om året gå in och förändra tidens gång)

Men nu har tydligen klockan vridits tillbaks, vilket inte gör det ett dugg lättare för mig att räkna ut om solen kommer att ha gått upp innan jag går upp imorgon. Vilket ju förstås beror på när jag går upp. Ja, invecklat sånt där.. 

Svensk Kulturskatt #3

Imorse, och nu menar jag klockan två i eftermiddags, klev jag in i ljuset. När jag, på jakt efter en svensk morgontidning, korsade trottoaren på väg mot Stockmanns stora bokhandel (totalt ovetandes om att hela helsingfors är stängt på söndagar) bytte helt plötsligt min ipod låt och fram tonade klassiskt pianoklink. Tydligen har jag laddat ner ett Bach-stycke i min spelare. Det var totalt, fantastiskt överväldigande att lyssna på klassiskt och gå på stan samtidigt.* Jag blev helt enkelt upplyst. Molnen skingrades på himlen.

Så nu vill jag ha mer.. Pira.. Itunes menade jag såklart!

Och för oss som var mycket unga under senare delen av sjuttiotalet kan det här videoklippet fungera som ett läkande plåster på de sår och sorger vuxenheten för med sig: 

 *Här kan man, om lusten kommer för en, helt sonika ta bort de två orden "på stan" ur meningen och vips har man fått sig en inblick i manlig simultanförmåga. 

Gigantiska nallar med stånd

Uppmärksam som jag är registrerade min sömndruckna hjärna i morse att jag faktiskt går igenom en nöjespark varje morgon på väg mot universitetet. När jag tänkte lite närmre på saken så har jag, utan att ha varit riktigt medveten om det, kantats av karuseller och stånd med gigantiska nallar i en veckas tid nu. Fyrkanten utanför Kampi har förvandlats till ett nöjesfält.

jag tycker de enormt stora nallarna är fina, men lite otympliga att kånka på, (och lite svåra att placera i föreläsningssalen om jag nu skulle få för mig att stanna till och spela på chokladhjulet på min väg mot plugget. Skulle vara lite roligt dock med en stor illgrön nalle sittandes bredvid mig under föreläsningen) men karusellerna ger mig mest yrsel att titta på under så tidig morgon. För att inte tala om sockervadd.

Finnar som visar sig vara känslosamma

En annan sak att notera är att när jag så att säga styrde min kosa, mot vad man kan läsa mer om i föregående inlägg, möttes jag av en fruktansvärt arg finsk ung man. Som tur var var han inte arg på mig utan på sin mobil (kan ha varit den han pratade med i mobilen), och det slår mig att i jämförelse med vad jag fick höra då känns det som att vi svenskar mest är lite smågulliga med varandra (uppvärmningsfasen inför ett hångel, ni vet) när vi grälar.

Den här killen lät totalt vansinnig. Vad jag fick höra var en ur-ilska, framvällandes djupt, djupt inifrån den unge finske mannens hjärta. Så långt ner kommer vi svenskar aldrig (i alla fall inte så att nån märker det) eftersom det skulle strida mot vår djupt rotade etiska princip att vara diplomatiska i alla lägen (ni vet: "Hej hur mår du?", den ganska deppiga svensken svarar "Jag mår jättebra") och inte visa känslosamhet offentligt.

Jag vet inte om den här killen var ett unikum eller om det är så att finnar är skandinaviens italienare. Den här killen kanske inte ens var arg, kanske han egentligen bara ville hångla lite.

Ska det vara såhär?

Igår kväll styrde jag min kosa mot Svenska Teaterns bar och club. För det hade jag hört på Internet att det skulle vara bra. Vad som alltid förvånar mig mycket när jag går ut i Helsingfors är att vakterna alltid är väldigt trevliga. Det var vakten således även här. Baren är verkligen skitsnygg. Snygga soffor, olika rum, gäster som är snygga (och olika) lite surmulen tjej i kassan upp till klubben (som det brukar vara) et cetera et cetera.

Väl uppe i klubben blev jag ytterligare hänförd av hur estetiskt tilltalande stället var. Men när väl gästerna började droppa in tappade jag lusten fullständigt. Bara män, 50+, i kostym och slips. Och en asiatisk kvinna iförd hotpants. Usch och fy! Jag som trodde detta skulle vara ett hett ställe för människor runt 25-30. Där gick jag bet. Jag var tillbaks på Viking Line-färjan som för en månad sen tog mig hit. Det enda positiva var den mycket trevliga bartendern som serverade mig en nästintill perfekt vodka tonic. Efter att ha druckit upp den styrde jag mina steg ut därifån.

Finns det nu nån Helsingforsbo, läsandes denna blogg, som kan ge mig svar på var man ska styra sina steg om man är runt de tretti och vill gå ut i Helsinki?

Min andra fråga är, är verkligen Svenska teaterns klubb så dålig, eller hade jag maximal otur?

Min tredje fråga är, vart gick jag sen? Ja, det kan ju inte ni veta. Men personalen hade tröjor där det stod Beef på ryggen, stället ligger bredvid Iguana (här kan jag missminna mig) på Mannerheimgatan, i hörnet till en korsande gata. Stället har en nedervåning med en bar och en övervåning med bar, restaurang och senare disco, vad jag la märke till. (Baren på övervåningen är för övrigt mycket bra, med trevlig personal) Jag kan bara inte komma ihåg namnet på stället.

Kvällens foto

Nu frångår jag min "dagens foto"-tradition lite och lägger in kvällens foto för den här kvällen. Jag tog bilden när jag var på väg hem från min stepp-klass ikväll. Den blev dock ganska dålig, jag kunde inte hålla handen still tydligen. Noteras kan att jag tar mina bilder med min mobiltelefon. Jag skulle verkligen vilja ha en bra kamera. Men det blev kanske lite konstnärligare att den blev lite suddig. Ni vet, lite Lars von Trier-dokumentärt sådär.. Så den får hänga under dokumentärt-etiketten oxå då jag går förbi här var och varannan kväll. Go'natt!

The Helsinki-style

Häromdagen insåg jag att jag behöver ett gymkort. Kortet är ämnat att användas vid besök på gymmet. Är det tänkt alltså. Således gick jag en dag in i Hälsans anläggning (Universitetets gym) där jag möttes av en vilt leende tjej. Efer att jag kungjort mitt ärende, hon hade för övrigt jättefina vita tänder, visade det sig att denna glada person var mycket villig att visa mig allt som fanns att visa i foajén, där vi för stunden befann oss. Jag tyckte verkligen det var jättegulligt att hon var så sjukt informativ men tillslut bildades det en liten kö bakom mig. Den glada finskan brydde sig inte alls om det och tänkte inte skynda upp med sin förevisning och efter en stund stod jag där med broschyrer upp till halsen. Alla på finska.

När jag väl skulle stiga ner mot själva anläggningens hjärta och tackade så mycket för hjälpen visade det sig att samtliga personer som nu befann sig i foajén hade blivit mer eller mindre ofrivilligt insatta i min skolning till att bli en äkta gym (-nast). Alla hälsade mig således lycka till och hoppades att jag skulle få ett bra liv och många friska barn.

Jag tyckte verkligen den här tjejen var jättegullig. Det gör mig glad att träffa människor som henne.

Kristofer Jämför

Igår var jag ute på stan. Eller snarare inne i en av alla dessa gallerior som finns i Helsinki. (Eller är det bara en enda stor galleria. Saken gör mig osäker) När jag så avancerade framåt mot en rulltrappa som skulle föra mig längre ner i Kampi gjorde jag det onämnbara: jag stannade helt sonika upp innan jag skulle kliva på. Syndens rodnad hann inte visa sig på mina kinder förrän någon klev rakt in i min rygg. Det var en äldre man som till min stora häpnad var förstående inför mitt sjuka tilltag. Han log mycket trevligt som för att säga: Det här kan hända den bästa. Jag älskar dig ändå broder.

I Stockholm hade jag förmodligen blivit gängspöad. 

Nu ska man ju inte hålla på att jämföra Helsingfors- Stockholm sinsemellan och generalisera. Det finns många trevliga Stockholmare (jag vet, jag känner massor) och jag är säker på att det finns stressade och mindre artiga Helsingforsbor. Men saken slår mig att jag faktiskt bemötts mestadels positivt här. (hittills) Med samma artighet som mannen i rulltrappan förmedlade. 

Så nästa gång jag skriver ska jag ta upp något mycket positivt om Stockholm. Dock inte om stockholmare och rulltrappor.