Visar inlägg med etikett gubbrock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gubbrock. Visa alla inlägg

Lågkonjunkturen


Johan Ingerö driver idag en intressant tes hämtad ur Dagens Industri, vilka refererar från engelska The Guardian:

Lågkonjunkturen beror på gubbarna i AC/DC. Så här skriver Dagens Industri:

"Strax efter att bandet bildades i Sydney 1973 drabbades världen av oljekrisen. När Storbritannien 1980 kämpade mot inflation och hög arbetslöshet släppte AC/DC skivan Back In Black. 1990 rusade de australiensiska räntorna mot 20 procent och landet kastades in i lågkonjunktur - samtidigt gjorde AC/DC bejublad comeback med The Razor's Edge."



Lucköppning #1 - eller, ja jag provar lite


Jag såg att vissa snillrika bloggare driver adventskalender på sina bloggar. Temat brukar vara nåt som ligger dem varmt om hjärtat. Såsom skönlitteratur. (Det skulle faktiskt bli ganska tråkigt med en adventskalender som innehöll juridisk litteratur, så jävla häftigt är det ju inte) 

Så nu tänkte jag att jag också skulle prova på. Men om jag känner mig själv rätt, vilket jag i vissa fåfänga stunder tror jag gör, så kommer jag nog bara att driva lucköppning några gånger, sen förmodligen skita i det. Kanske bara en gång. (Fast en är ju bättre än ingen, dock sämre än två)

Men, och eftersom jag verkligen är inne i ett kreativt blogg-flow idag (tredje inlägget för dagen) och alltså är på väg att göra hattrick, så provar vi:

Lucka#1: (Just det, glömde säga, min kommer handla om skönlitteratur)

Midnattsbarnen av Salman Rushdie. En magisk bok. Faktiskt så bra att det tog mig flera månader att klara av att påbörja en ny bok, för det fanns liksom inget som kom upp i samma nivå, liksom. Jag fattar inte hur gubbstrutten kan skriva som han gör. Det är så.. svettigt.. Det bara osar svett och könsdrift här.. på det där rockiga och bra sättet, ja ni vet. Man får den där känslan av att: "okej, det här röjde fetdynga, men kan vi inte bara ligga nu".

Avdelningen för oss som går igång på vad sjuttiotalet hade att erbjuda


Häromdagen kom jag av outgrundlig anledning att tänka på det gamla hårdrocks-bandet Nazareth. Jag vet inte varför jag får såna tankar, de bara poppar upp. Men hur som haver kom jag fram till att de faktiskt är från Skottland.

Skottlandsvänlig som jag på äldre dar blitt varskodde jag genast min närmre bekantskapskrets om upptäckten, vilket var en hit för då visade det sig nämligen att en skotsk väns pappa bodde granne MED TRUMMISEN!! 

Snacka om att jag har träffat en känd boardercollie!

Noteras bör att trummisen säkerligen inte ser ut som på bilden bredvid. Noteras kan även göras att jag inte har en aning om vem som är trummis av dessa herrar.

Men det ska vi snart ta reda på:

Nazareth bildades 1968 i Dunfermile, Skottland (Här är det viktigt att inte lägga till UK eller Storbritannien. Sånt gör ingen skotte glad). De fick sitt stora genombrott 1973 med skivan Razamanaz, som faktiskt producerades av en viss Roger Glover. Jo, basisten i Deep Purple. Under mitten av 70-talet gjorde de sig väldigt berömda som arenarockare med coverballaden Love Hurts.

Bandets grunduppsättning var Dan McCafferty på sång, Manny Charlton på gitarr, Pete Agnew på bas och Darrel Sweet på trummor. Sedan dess har ett antal medlemsbyten gjorts, vilket ju inte är helt oväntat för oss som har koll på rockband från de brittiska öarna och det oerhört komplexa grenverk av byten som gjordes fram och tillbaka dem emellan under glada sjuttital. Allmän osämja, allmänt drogande och Ritchie Blackmore ser jag som tre bidragande faktorer till detta.

Nazareth rönte, som sagt, stora framgångar under brinnande sjuttital men gav även ut flera populära album under nittitalet. Då hade de förstås nått statusen gubbrockare och få människor under fyrtio år visste längre vilka de var.

1999 dog dock trummisen Darrel Sweet av en hjärtinfarkt och ersattes då av Pete Agnews äldste son Lee Agnew.

Efter att vi med allvar en stund har kontemplemterat ovanstående mening kan vi ju nu också vara rörande överens om att ingen på bilden ovan har bott granne med min kompis pappa.

En lite intressant trivia är att två gånger har man försökt sno sångaren Dan McCafferty till andra band. Även här var ju förstås Ritchie Blackmore inblandad. Den räven. Man ville gärna se McCafferty som sångare i Deep Purple, efter att Ian Gillan hoppat av. I sista stund fick man upp ögonen för David Coverdale. Andra försöket var när AC/DC's sångare Bon Scott gått bort. Malcolm & Angus sökte efter ny sångare och var i kontakt med Dan för att förmå honom att ta över micken.

Båda dessa försök stoppades, bl.a med hot om mycket avancerat våld från de övriga skottarna i bandet.

Och än idag rockar Nazareth loss, på en arena nära dig (vilket du med stor sannolikhet inte har en aning om om du är under de fyrti) och har alldeles nyligen släppt en ny platta: The Newz (vilken även den skivtiteln innehåller bokstaven z).