På sextitalet myntades begreppet porrcentral

På annandag jul 1966 skapade Per Oscarsson sensation när han klädde av sig i direktsändning i Hylands hörna, samtidigt som han höll en lektion i sexualkunskap. Innan dess, alltså flera år innan, hade han fått rampfeber och skrev en bok om detta tillstånd.

Med anledning av ovannämnda avklädning, som i dag känns så lagom ögonbrynshöjande eller sexanspelande, ställde sig riksdagsledamoten John Eriksson, från Bäckmora, upp och ville ha hårdare tag mot teve och radio som enligt honom blivit rena porrcentraler.

Scenskräcken gjorde att Per Oscarsson slutade arbeta på teatern på 70-talet och gjorde inte comeback förrän 1989 i En handelsresandes död, på Angereds teater i Göteborg.

En tidig roll för Oscarsson var dock i filmen Svält från 1966. Här gjorde han en de Niro, långt innan de Niro själv gjorde det, och svalt sig själv för att passa bättre in i rollen som utmärglad. Tilltaget lönade sig dock, och han belönades med guldpalmen i Cannes för bästa manliga huvudroll samma år.

Så fint som det var sagt

Här hemma hos föräldrarna på närkeslätten avhandlades gårdagens julafton stillsamt och värdigt. Och med det menar jag: inga försvinnande fäder som helt plötsligt kommer tillbaks utklädda som jultomtar (mor och far tycker visst inte att jag har åldern inne längre), inga barn som springer omkring och är allmänt stökiga (människor under tio är trevliga i måttliga doser) och inga överförfriskade avlägsna släktingar. Alltså bara jag, mor och far. Och julgranen. (Och syster över skype från Belgien)

Vi uppskattar Karl-Bertil Jonsson här hemma på julafton. En saga som på intet sätt lägger sig på vänster eller höger sida av politiskt tyckande, men som förmedlar ett humanistiskt, över gränser skridande, budskap. Det som gör den här berättelsen, i mitt tycke, vacker, är att den är ocynisk och oberäknande. Varor man ser ganska lite av nuförtiden.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är från början en berättelse i Tage Danielssons "Sagor för barn över 18 år". 1975 gjordes en animerad film av berättelsen, tecknad av Per Åhlin, som även animerade bl.a Dunderklumpen och Alfons Åberg. Musiken är skriven av Gunnar Svensson, som hade ett nära samarbete med hasseåtage i närmre tjugo års tid. Nämnde musiker medverkade bl.a också i av Alfredsson och Danielsson skapade radioprogram Mosebacke monarki under namnet Helmer Bryd. Där anförde han jazzorkestern Eminent Five Quartet.

Det är för övrigt Arne Domnérus som blåser de varma och eftertänksamma tonerna i filmen.

Beatles och lite om folk som gärna gör covers.

Just nu sitter jag och lyssnar jag på en cover av Beatles ur-grymma låt "While My Guitar Gently Weeps", här framförd av Todd Rundgren. Det märkliga med den här covern är att den låter precis som originalet. Är inte hela meningen, som musiker, med att ta till sig en musikerkollegas verk att då lägga sin egna kärleksfulla tolkning till konstverket? Att göra den här versionen lite till sin egen? Va, va, va?

Jaa, sånt här sitter jag och funderar över sen nattkrök. Det som ger tolkningen en hel del credits är ett makalöst gitarrsolo på slutet.

Originalet, framförd av The Beatles, finns att avlyssna på deras "vita album. Den skrevs av George Harrison och framfördes faktiskt först med en akustisk gitarr och orgel. En demoversion finns på skivan Anthology 3. På den officiella versionen, på det vita albumet (Snurrigt? Vänta bara tills jag kommer till det blåa albumet) spelade Eric Clapton, som var homie, med George Harrison, sologitarren med sin Gibson Les Paul. (Jo, här är det viktigt att namedroppa gitarrmärken)

Enligt Harrison uppenbarade sig inspirationen till låten genom läsning av "I Ching" (nån gammal kinesisk visdomsbok, ni som har koll på gruppens förehavanden under galna sextital höjer nog inte på ögonbrynet över detta). Allmänt hög åkte han hem från Indien till sina föräldrars hus i England och bestämde sig för att skriva en låt från de första bokstäver han såg i den första bok han öppnade. Orden han fann blev "gently weeps". Genast, och ivrig som få, satte han igång att skriva.

Kompositionen möttes med litet till nada intresse från övriga beatlar. Men gruppen spelade in den ett flertal gånger, först såsom nämndes ovan, senare i en elektrisk version. Här försökte sig Harrison på ett baklänges-gitarrsolo (jaha?) men när heller inte det funkade tog man till hjälp utifrån. I form av Eric Clapton.

En annan faktiskt lite oväntad grupp som har gjort en cover på låten är Wu-Tang Clan.

En annan låt från vita albumet (eller "The White Album" som man ju säger "over there") som har en intressant bakgrundshistoria (om man nu tyckte första bakgrundshistorien var intressant, vill säga) är "Helter Skelter", skriven av Paul McCartney. Här ville Paul skapa ett så skramligt och smutsigt ljud som möjligt. Det lite tråkiga med den här sköna låten är att den blev tolkad av tokfransen Charles Manson som bas för att starta ett raskrig.

Gruppen gjorde många omtagningar av låten inför inspelningen av den vita plattan. Tillslut, efter den artonde omtagningen samma dag, blev Ringo trött på skiten, slängde iväg trumpinnarna och i ren frustration skrek "I've got blisters on my fingers!", vilket finns med, i cd-versionen av skivan, när låten slutar.

Svensk Kulturskatt #5 - Birgitta Andersson tycker det är riktigt kul att vara luder

Hasse & Tages revy Gula Hund hade premiär på China den 5 juni 1964. Det var en traditionell nummerrevy, som dock innehöll för tiden ovanliga ämnen och stilgrepp. Bl.a slog här Gösta Ekman igenom som snubblare i slapsticknumret "Mahatma Ekman", och Hasse Alfredsson improviserade varje kväll som Malte, Valfrid Lindemans son.

När revyn skulle visas i TV gjorde man en speciell studioinspelning av föreställningen. Förebilden för TV-versionen var, lite överraskande, Alfred Hitchcocks film Repet från 1948. Hasse & Tage ville, precis som man gjort i den filmen, filma allt i en enda, obruten tagning. Nu blev det inte så i slutändan, men man använde sig av endast en kamera och på så sätt uppnådde man en påtaglig närvarokänsla.

I Gula Hund fanns en sketch som kallades "Hos doktorn" där Birgitta Andersson spelar en orolig kvinna som kommer till doktorn med sin man, spelad av Gösta Ekman. Kvinnan berättar att hennes man har förlorat förståndet och nu bara går runt och säger "pitt" hela tiden. Doktorn, spelad av Tage Danielsson, moraliserar först över det barnsliga i tilltaget men kommer snart fram till att det är riktigt roligt att säga "pitt". Snart har även hustrun smittats av manin. Det hela avslutas med att Gösta Ekman får hela publiken att ropa "pitt" i korus. 

Det här var 1966. Innan TV-föreställningen skulle sändas gick både Aftonbladet och Expressen ut med en varning till tevetittarna. Expressen skrev, för säkerhets skull, det farliga ordet i versaler: "- Ordet är - PITT". Reportern på tidningen uttryckte ändå en förhoppning att det inte skulle gå "med TV-publiken som med ensemblen, mot slutet fångad i glädjen att säga ordet."

Ilskna samtal inkom till TV:s programupplysning. De som inte kom fram till TV.s telefonväxel ringde istället till tidningarna för att vädra sitt missnöje. Enligt Svenska Dagbladet var det inte enbart pittsketchen som upprört. Ett annat inslag som skapade stark indignation var sketchen där Birgitta Andersson och Hasse Alfredsson köpslår om kärlek.

Även sketchen Folkspillran med nationalsången i zigensk tappning upprörde många. På grund av denna folkstorm fick den planerade reprissändningen flyttas från eftermiddag till sen kväll för att hindra barnen från att se programmet.

Sedan bröt debatten ut i Sveriges riksdag. Så här uttryckte sig talare Carl Eric Hedin, Kärrboda, Nyköping:

"Vi upplever i dag företeelser som utgör en verklig fara för vår kultur. Man kan tala om inflation också på detta område, med brutalitet, råhet, osedlighet och brist på stil som följd. Symtomen härpå kommer till uttryck på många olika sätt, t.ex. i en alltjämt tilltagande ungdomsbrottslighet eller i en mycket hög skilsmässofrekvens och inte minst i litteratur och film. Den ena osmakliga boken och filmen avlöser den andra. Särskilt allvarligt tycker jag det är när också TV faller för frestelsen att ge avkall på kravet om stil och kvalitet i sina underhållningsprogram. Det är allvarligt, då TV-rutan i snart sagt varje hem har intresserade åskådare och åhörare bland barn och ungdom. Såsom herr Nelander påpekade, har föräldrarna ofta ganska små möjligheter att avgöra vad som är lämpligt för barnen. De kan inte alltid avhålla barnen från att se programinslag som man redan från början vet är olämpliga. Och även underhållningsprogram som man har anledning räkna med bör vara godtagbara och av god klass har i praktiken visat sig ha enstaka inslag av sällsynt osmaklig art. Det är en mycket allmän uppfattning att det alltför ofta förekommer underhållningsprogram eller delar av sådana program som är i hög grad olämpliga för minderåriga och som saknar stil och god kvalitet."

Det som sägs idag, sades även då, med andra ord.