Så fint som det var sagt

Här hemma hos föräldrarna på närkeslätten avhandlades gårdagens julafton stillsamt och värdigt. Och med det menar jag: inga försvinnande fäder som helt plötsligt kommer tillbaks utklädda som jultomtar (mor och far tycker visst inte att jag har åldern inne längre), inga barn som springer omkring och är allmänt stökiga (människor under tio är trevliga i måttliga doser) och inga överförfriskade avlägsna släktingar. Alltså bara jag, mor och far. Och julgranen. (Och syster över skype från Belgien)

Vi uppskattar Karl-Bertil Jonsson här hemma på julafton. En saga som på intet sätt lägger sig på vänster eller höger sida av politiskt tyckande, men som förmedlar ett humanistiskt, över gränser skridande, budskap. Det som gör den här berättelsen, i mitt tycke, vacker, är att den är ocynisk och oberäknande. Varor man ser ganska lite av nuförtiden.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är från början en berättelse i Tage Danielssons "Sagor för barn över 18 år". 1975 gjordes en animerad film av berättelsen, tecknad av Per Åhlin, som även animerade bl.a Dunderklumpen och Alfons Åberg. Musiken är skriven av Gunnar Svensson, som hade ett nära samarbete med hasseåtage i närmre tjugo års tid. Nämnde musiker medverkade bl.a också i av Alfredsson och Danielsson skapade radioprogram Mosebacke monarki under namnet Helmer Bryd. Där anförde han jazzorkestern Eminent Five Quartet.

Det är för övrigt Arne Domnérus som blåser de varma och eftertänksamma tonerna i filmen.

Inte så bra

Igår kollade jag in det första avsnittet av den nya HBO-serien "True Blood". Introt är ett av de snyggare (Sopranos-introt ligger också mycket högt på min intro-rankning) jag sett, det borde prisbelönas:

Men sedan börjar själva avsnittet/handlingen. Känns ju lite småbanalt må jag säga med halvkrystat skådespeleri och framför allt bevarandet av de vanliga vampyr-klyschorna. Det hade ju blivit mycket intressantare om nån vampyr (varför inte vampyren Bill) hade berättat för nån (varför inte den unga tjejen som har gått och kärat ner sig i vampyr-Bill) att det inte alls ligger till på det viset att silversmycken bränner i vampyrköttet som varje trogen Anne Rice-läsare redan har fått sig inpräntat. Utmana fördomarna lite, liksom. Men här har nån verkat vilja göra det lätt för sig.