Får, får, får

Håller för tillfället på att läsa boken "A Wild Sheep Chase" av Haruki Murakami. Jappsaren, som är en personlig favorit, är märkligt begåvad med att komma på de mest konstiga historier, såsom att ett får intar en människas kropp och så att säga lever i denna människa. Får är ju ganska harmlösa varelser tror vi ju alla. Men inte det här fåret. Nej, nej, det här fåret vill tydligen bli "The Master of Universe" eller nåt liknande. Ja sjukt märkliga böcker. Helt klart värt att läsa bara på grund av den anledningen.

Jo, vad jag vill komma fram till här är att boken är vardaglig

En mycket trevlig bok av surrealisten Murakami är South of the Border, West of the Sun. Det lilla udda med den här boken är att den inte alls är surrealistisk eller ens märklig. Den är helt enkelt vardaglig och enkel (och kort; endast hundratjugoåtta sidor).

Och fastän dess tillkortakommande i längd, så rymmer den en mycket fin historia om en man som traskar på i livets alla vardagligheter men får uppleva passionens svindlande hetta i återseendet av en bekantskap från barndomen.

Inga människor som kliver ner i brunnar för att tänka. Inga gamlingar som kan prata med katter. Inte ens några enhörningar. Murakami har faktiskt skrivit en novell som handlar om helt vardagliga händelser.

(Och nu har jag använt ordet vardaglig i alla tre stycken i den här texten)

En ganska annorlunda romankaraktär...

... som jag nu tänker ta mig till att berätta om, såhär efter att jag (dock nykter) har tagit mig hem från krogliv, finns att återfinna i Haruki Murakamis udda (ja, det är allt jag har att säga om boken eftersom jag tyckte den var smått seg) roman "Hard-boiled Wonderland and the End of the World". Nämligen bibliotekarien.

Bibliotekarien är en kvinna som huvudrollsinnehavaren (som faktiskt aldrig nämns vid namn) kontaktar angående ett akut boklån. Efter mucho övertalande gör hon en hemkörning till tjatpellen med önskvärd litteratur, och finner sig plötsligt, till sin förtjusning, bjuden på middag. Men nu äter hon inte bara, av vad som bjuds, som en häst. Hon äter som tjugofem hästar. Han, som är en hävert i köket, lagar till rätt efter rätt, till hennes förtjusning. Hon som är en hävert på att äta ( och tydligen har nåt fel på magen) äter och äter och passar samtidigt på att berömma honom skickligt, till hans förtjusning.

Senare i boken har de förstås mucho sex med varandra (samtidigt som de, jo, äter).

Och vad ville jag säga med det här, nu när klockan är halv fem på morron och ingen gryning kan skönjas? Jo, att det här måste ju vara varenda mans hemliga dröm till kvinna. Vi män gillar kvinnor med god aptit. Och vi gillar att få en aldrig sinande ström av beröm för vår matlagningskonst.

Kvinnor, notera detta.

Om ni vill läsa några riktigt bra böcker av Haruki Murakami vill jag gärna rekommendera "The Wind-up Bird Chronicle", som påminner väldigt mycket om David Lynch-filmer i sitt utförande (För övrigt kan nämnas att Lynch film "Mulholland Drive" är den enda rulle som har gjort mig totalt vettskrämd i ca tre veckors tid, jag kunde helt enkelt inte lita på folk längre efter att ha sett den, men nu kom vi in på ett sidospår som säkerligen kan bli ett bra blogg-inlägg nån annan natt) och "Kafka on the Shore", där en karaktär kan prata med katter (vilket jag tyckte var intressant, eftersom jag alltid har undrat vad katter tycker om ett och annat, nej jag skojar inte, jo lite'rå).

På det hela taget skriver japanen mästerligt bra böcker som hela tiden triggar ens fantasi. Men det krävs av en själv att man har just fantasi. Annars kan det gå åt skogen.

Här är en bra länk där ni kan läsa mer om Murakamis böcker.