Japp, har precis, eller rättare sagt efter två månader här i Helsingfors, upptäckt att det finns en gång mellan Kampii och Forum. Dock kunde jag inte hitta den hemliga gången från Forum-gallerian, utan fick först gå yttervägen till Kampii, där passagen uppenbarade sig. Då gick jag hela gången till Forum och sen tillbaks igen. Och sen gick jag hem. Mycket nöjd.
Lite som Indiana Jones
För övrigt har en klasskompis bedyrat för mig att det går att gå inomhus HELA VÄGEN från Kampii till Universitetet. Hon har lovat att ta med mig på den promenaden nån dag, men ser numera väldigt upptagen ut varje gång jag möter henne. Jojo.
Igår, under lektionen, när alla reste sig unisont för en kafferast, blev jag avslöjad med handen i syltburken, kan man säga.
Helt plötsligt fann jag mig gluttandes på en bakdel tillhörandes en person av motsatta könet. (Ja, ja, sånt gör vi alla, kvinnor som män) Och precis som jag stod där, mitt i gluttnings-akten, så vänder sig tjejen om och tittar på mig. PRECIS SOM OM HON HADE ETT SJÄTTE SINNE. Vad jag gör då är att genast fokusera blicken på en punkt snett bredvid henne, samtidigt som jag försöker se MYCKET, mycket likgiltig ut. Och för att ytterligare poängtera mitt absoluta icke-intresse för henne* så tittar jag framåt och sen vänder jag tillbaks blicken mot samma punkt bredvid henne igen. Samtidigt som jag försöker se EXTREMT likgiltig ut.
Jo, jo Hemliga Arne var i farten, som ni hör.
Jag betedde mig alltså precis så som tjejer ofta kan bete sig när dom blir påkomna med sina spanings-sessions, i alla fall relativt unga tjejer, och såhär i efterhand känner jag mig rentav lite tjejig i min lösning av problemet (jo, problemet här var ju alltså att hon tydligen var i besittning av ett sjätte sinne).
Fast tjejig på ett lite macho sätt. Om ni förstår..
*Eller rättare sagt hennes sjärt. Hon blev ju objektifierad här.
Nu har det varit val i Finland. Jag vet tyvärr inte vad det står på valbroschyrerna och affischerna som har setts överallt. Och är heller inte så insatt i de olika politiska partierna här.
Kanske jag skulle ta och intressera mig lite för den finska politiska debatten. Men så kommer jag genast på vad en finlands-svensk person sa till mig, för inte så länge sen:
"Ni svenskar ska debattera och prata om allting.. här i Finland håller vi tyst lite mer"
Vad han egentligen sa var: "Ni svenskar är 'enna bögar hela bunten"
En annan sak som förbryllade mig till vansinnets brant igår, var vad egentligen klockan var. Min mobiltelefon och min dator visade helt plötsligt olika tider och klurig som jag är misstänkte jag genast att det rörde sig om vintertidombyte. Men vilken klocka skulle jag lite på. Jag ringde genast lilla Mamsen för konsultation (Mammor har svar på allt, som vi ju vet).
Kan påpekas att jag blir lika förbryllad hemma i Sverige, varje gång detta händer. (Inte att jag ringer mamma alltså, utan att vi människor har valt att två gånger om året gå in och förändra tidens gång)
Men nu har tydligen klockan vridits tillbaks, vilket inte gör det ett dugg lättare för mig att räkna ut om solen kommer att ha gått upp innan jag går upp imorgon. Vilket ju förstås beror på när jag går upp. Ja, invecklat sånt där..
Jaa. När vi ändå är inne på skivomslag så tycker jag ju förstås att det här konvolutet är hur coolt som helst. Låtlistan:
1. Africa" (alternate take) (Coltrane) 16:08 2. Greensleeves" (alternate take) (trad.) 10:53 3. Song of the Underground Railroad" (trad.) 6:44
Låten "Song of the Underground Railroad" är för övrigt en slags version av en annan melodi, ursprungligen härstammandes från 1800-talets slaveri-era i USA.
Underground railroad var ett slags nätverk för de svarta slavarna, i USA, för att de skulle kunna fly till stater där de ansågs vara fria, och även till Kanada, med dess abolitionister som kämpade för att göra slaveriet olagligt.
Jaa, här har vi genast lärt oss nåt nytt genom att meditera över ett skivomslag. I varje fall lärde jag mig nåt nytt.
Det här gör mig jättenyfiken. Vem är hon egentligen? Hon är lite av ett samma sorts mysterium som Lindsay Lohan är för mig: Vem är hon egentligen?
Men Blondin-Bella skriver ju i alla fall på en blogg (det gör inte miss Lohan, vad jag vet)
Sedan skulle jag väldigt gärna vilja vara på en tunnelbaneresas avstånd till Kungsholmen när jag läser om den nyöppnade krogen S:t Eriksgatan 1.
Här är maten "genomtänkt och alldeles förträfflig". Det verkar vara både en restaurang och vinbar och de flesta vinerna säljs glasvis i rejäla skvättar. Artikelförfattaren förklarar att hade inte ägarparet hetat Anders och Barbro "hade man omedelbart känt sig förflyttad till en avsides gata i ett parisiskt kvarter."
Nu är inte jag särskilt förtjust i Paris. Men det här stället måste jag pröva när jag kommer hem nästa gång.
Hasse & Tages revy Gula Hund hade premiär på China den 5 juni 1964. Det var en traditionell nummerrevy, som dock innehöll för tiden ovanliga ämnen och stilgrepp. Bl.a slog här Gösta Ekman igenom som snubblare i slapsticknumret "Mahatma Ekman", och Hasse Alfredsson improviserade varje kväll som Malte, Valfrid Lindemans son.
När revyn skulle visas i TV gjorde man en speciell studioinspelning av föreställningen. Förebilden för TV-versionen var, lite överraskande, Alfred Hitchcocks film Repet från 1948. Hasse & Tage ville, precis som man gjort i den filmen, filma allt i en enda, obruten tagning. Nu blev det inte så i slutändan, men man använde sig av endast en kamera och på så sätt uppnådde man en påtaglig närvarokänsla.
I Gula Hund fanns en sketch som kallades "Hos doktorn" där Birgitta Andersson spelar en orolig kvinna som kommer till doktorn med sin man, spelad av Gösta Ekman. Kvinnan berättar att hennes man har förlorat förståndet och nu bara går runt och säger "pitt" hela tiden. Doktorn, spelad av Tage Danielsson, moraliserar först över det barnsliga i tilltaget men kommer snart fram till att det är riktigt roligt att säga "pitt". Snart har även hustrun smittats av manin. Det hela avslutas med att Gösta Ekman får hela publiken att ropa "pitt" i korus.
Det här var 1966. Innan TV-föreställningen skulle sändas gick både Aftonbladet och Expressen ut med en varning till tevetittarna. Expressen skrev, för säkerhets skull, det farliga ordet i versaler: "- Ordet är - PITT". Reportern på tidningen uttryckte ändå en förhoppning att det inte skulle gå "med TV-publiken som med ensemblen, mot slutet fångad i glädjen att säga ordet."
Ilskna samtal inkom till TV:s programupplysning. De som inte kom fram till TV.s telefonväxel ringde istället till tidningarna för att vädra sitt missnöje. Enligt Svenska Dagbladet var det inte enbart pittsketchen som upprört. Ett annat inslag som skapade stark indignation var sketchen där Birgitta Andersson och Hasse Alfredsson köpslår om kärlek.
Även sketchen Folkspillran med nationalsången i zigensk tappning upprörde många. På grund av denna folkstorm fick den planerade reprissändningen flyttas från eftermiddag till sen kväll för att hindra barnen från att se programmet.
Sedan bröt debatten ut i Sveriges riksdag. Så här uttryckte sig talare Carl Eric Hedin, Kärrboda, Nyköping:
"Vi upplever i dag företeelser som utgör en verklig fara för vår kultur. Man kan tala om inflation också på detta område, med brutalitet, råhet, osedlighet och brist på stil som följd. Symtomen härpå kommer till uttryck på många olika sätt, t.ex. i en alltjämt tilltagande ungdomsbrottslighet eller i en mycket hög skilsmässofrekvens och inte minst i litteratur och film. Den ena osmakliga boken och filmen avlöser den andra. Särskilt allvarligt tycker jag det är när också TV faller för frestelsen att ge avkall på kravet om stil och kvalitet i sina underhållningsprogram. Det är allvarligt, då TV-rutan i snart sagt varje hem har intresserade åskådare och åhörare bland barn och ungdom. Såsom herr Nelander påpekade, har föräldrarna ofta ganska små möjligheter att avgöra vad som är lämpligt för barnen. De kan inte alltid avhålla barnen från att se programinslag som man redan från början vet är olämpliga. Och även underhållningsprogram som man har anledning räkna med bör vara godtagbara och av god klass har i praktiken visat sig ha enstaka inslag av sällsynt osmaklig art. Det är en mycket allmän uppfattning att det alltför ofta förekommer underhållningsprogram eller delar av sådana program som är i hög grad olämpliga för minderåriga och som saknar stil och god kvalitet."
För många år sedan började jag läsa Åke Edwardsons kriminalromansvit om Erik Winter och hans kollegor vid en rotel i Göteborg. Jag hann med en tre- fyra böcker. Sedan prioriterades annan läsning. Men mitt minne säger mig att jag fann denna läsning mycket god.
När jag hälsade på i Stockholm, för ännu inte så länge sen, gick jag genast in på Pocketshop och lyfte bokstavligen upp första bästa bok jag såg ståendes på nyhetsbordet. Boken visade sig vara den näst sista romanen i Erik Winter-sviten. Ibland går jag på snygga omslag när jag väljer bok med magen. Det gläder mig att min magkänsla vet vad jag vill ha.
"Nästan Död Man" utspelas, som de övriga böckerna i serien, i Göteborg. Hösten är kommen men värmen från sommaren ligger fortfarande kvar. Som en påminnelse från en annan tid. Mörka kvällar föder mörka tankar hos huvudpersonerna. Boken utspelas i inte så liten utsträckning i människors vardaglighet. Alldaglighet. Eller natt. För det är mörkt om kvällarna. Och mörkret föder mörker inombords. Romanen handlar om mord. Ond bråd död. Men här vill författaren gå längre. Hitta roten till ondskan. Hitta det lilla barnet inuti monstret. Och det är just det som gör Åke Edwardsons berättelser så gripande. Ett sökande efter att förstå. Att humanisera.
Efter att ha tillbringat en mycket solig söndag på en uteservering i Stockholm med mina närmaste vänner satte jag mig på tåget hem mot mina föräldrar. När jag åker tåg och mörkret precis lagt sig utanför fönsterrutan infinner sig ofta en sorts konstig känsla hos mig. Landskapet forsar förbi där utanför. Men man ser det inte längre. Fast man vet att man rör sig framåt. Mot nåt nytt. Eller i mitt fall tillbaka mot en barndom. Den känsla som infinner sig är Ödslighet. Och Ångest. Man känner sig lite ensam. Precis den känslan förmedlar den här läsningen. Under hela resans gång.
Ett ångestladdat, mörkt Göteborg. Med karaktärer som inte är hjältar. Personteckningar upptagna med sina tankar, sin längtan, sin destruktivitet, sina tillkortakommanden. Och sitt hopp om att få ställa saker till rätta.
Åke Edwardson kan med få ord, och samtidigt ett mycket vackert språk, fånga ett känsloläge som gör hela läsningen lite lätt obehaglig, men som samtidigt gjorde det omöjligt för mig att sluta läsa tills där inte fanns mer att läsa.
Pharaoh's dance är en bra blogg som behandlar jazzmusik. En annan riktigt cool jazzblogg är denna.
Själv är jag lycklig ägare av Miles Davis "Live Evil" på vinyl. Skivomslaget är bland det grymmare av skivomslag i min vinyl-samling. Skivan är också bra, kan påpekas.
Annars vad gäller jazz vill jag verkligen slå ett slag för John Coltrane nu när höstmörkret vilar tungt över oss.
Medan jag väntar på att min dator defragmenteras klart lyssnar jag på Arne Domnérus i ipoden och har tilltagande ångest över att jag inte sitter och tentapluggar.
Men "Dompan" är ganska skön att lyssna på och snart kommer här läggas upp inlägg som behandlar bra musik.
Igår kollade jag in det första avsnittet av den nya HBO-serien "True Blood". Introt är ett av de snyggare (Sopranos-introt ligger också mycket högt på min intro-rankning) jag sett, det borde prisbelönas:
Men sedan börjar själva avsnittet/handlingen. Känns ju lite småbanalt må jag säga med halvkrystat skådespeleri och framför allt bevarandet av de vanliga vampyr-klyschorna. Det hade ju blivit mycket intressantare om nån vampyr (varför inte vampyren Bill) hade berättat för nån (varför inte den unga tjejen som har gått och kärat ner sig i vampyr-Bill) att det inte alls ligger till på det viset att silversmycken bränner i vampyrköttet som varje trogen Anne Rice-läsare redan har fått sig inpräntat. Utmana fördomarna lite, liksom. Men här har nån verkat vilja göra det lätt för sig.
Imorse, och nu menar jag klockan två i eftermiddags, klev jag in i ljuset. När jag, på jakt efter en svensk morgontidning, korsade trottoaren på väg mot Stockmanns stora bokhandel (totalt ovetandes om att hela helsingfors är stängt på söndagar) bytte helt plötsligt min ipod låt och fram tonade klassiskt pianoklink. Tydligen har jag laddat ner ett Bach-stycke i min spelare. Det var totalt, fantastiskt överväldigande att lyssna på klassiskt och gå på stan samtidigt.* Jag blev helt enkelt upplyst. Molnen skingrades på himlen.
Så nu vill jag ha mer.. Pira.. Itunes menade jag såklart!
Och för oss som var mycket unga under senare delen av sjuttiotalet kan det här videoklippet fungera som ett läkande plåster på de sår och sorger vuxenheten för med sig:
*Här kan man, om lusten kommer för en, helt sonika ta bort de två orden "på stan" ur meningen och vips har man fått sig en inblick i manlig simultanförmåga.
Jag är dömd att sitta mittemot en äldre dam som jag ler mot upprepade gånger på ett trygghetsingivande sätt, så hon inte ska tro det värsta om mig, tänker jag. Jag ler och jag ler och hon ser bara mer förskrämd ut så istället vänder jag mig mot fönstret som i vanliga fall skulle ha gjort mig hänförd över utsikten från Gullmarsbron, men nu är det mörkt och jag är ganska trött.
"Vi är två halvklot som skulle kunna utgöra ett harmoniskt helklot", säger hon. Du kan uttrycka dig med dödlig precision, Cordelia, tänker jag och gestikulerar vildsint mot akvariefisken som jag till alldeles nyligen var inbegripen i ett samtal med. "Vi är ett helklot. Vi utgör det redan", säger jag och försöker låta som om jag menar det samtidigt som något brakar till och bäddsoffan ger vika. Överdelen, på vilken jag till helt nyligen har stått och hoppat, vill inte ligga kvar i sin träskena utan letar sig ner mot golvet vilket resulterar i att jag missbedömer landningstidpunkten och sätter mig på häcken på bakre halvan av bädden vilket i sin tur resulterar i att Cordelia suckar och går in i badrummet. Bäddsoffan kan vänta tänker jag och tittar med längtan mot badrummet. Fisken är framme vid glaset igen, tittar spänt på mig och frigör två bubblor från sitt innandöme. Det är poesi, tänker jag och närmar mig akvariet sakta tills vi är riktigt nära, fisken och jag, med endast ett tunt glas mellan oss. "Handlar du på hemvägen". Cordelias ton är uppfordrande. Med en resonans av bedjan. Jag hör hur hon ljudlöst går mot mig och jag slappnar av när hon vilar sin panna mot min skuldra. Jag blir plötsligt stöttepelaren i hennes storm av känslor. "Jag fixar det", säger jag och känner mig med ens viktig i hennes liv. "Du är viktig i mitt liv", kommer det som ett mummel från hennes läppar, "Det vet du, va", nånstans djupt inne mot min hals och sekunden efter frigör hon sig från min kropp. Vått dregel kvar. Som för att påminna mig att hon faktiskt njuter av att få sätta små avtryck på mig. Små minnen av henne när vi är från varandra. Jag tycker om hennes små kärleksbevis. Det finns en resolut bestämdhet i dom. Hon är från mig nu, inne i badrummet igen, rotar runt bland krämer spolar i toaletten och släpper sig. Det är charmen med Cordelia. Det som är charmen med Cordelia, är förstås hennes häpnadsväckande bröst, men också hennes passion för varelser som kan leva i akvarium. Två akvarium med fiskar och ett med två sköldpaddor vilka inte nödvändigtvis är ett par. Men vi spekulerar.
Cordelia tycker om akvariefiskar. Det är en hobby för henne och ju färggladare desto bättre är hennes filosofi och hon har ett akvarium ståendes vid fotändan av bäddsoffan där vi sover med en lampa över som hon oftast har tänd nattetid, vilken avger ett svagt blått sken som får effekten av, när alla andra lampor är släckta i rummet, att väggarna är blått vatten och det faktiskt är vi som befinner oss under ytan. Hon tycker om att ha det så, det ger henne ett slags ro, och jag älskar henne för det, och jag älskar henne för hennes häpnadsväckande bröst, de kan jag inte komma undan.
Men det är dagen efter nu och jag sitter i en tunnelbanevagn mittemot en orolig äldre dam och på väg mot universitetet igen och det är mörkt ute och mina tankar är ganska stelfrusna.
Det som är charmen med honom, tänker hon medans hon står och häller upp kaffe i kaffebryggaren, är inte att han inte lagade min bäddsoffa. Hon sätter på bryggaren och stannar upp för att lyssna till det vanliga knakandet.
För en stund sen gick jag in på Mark Klambergs blogg och upptäckte den här (alltså han på videon nedan) snubben. Nu tycker jag att ni alla ska besöka Klambergs blogg, den är mycket bra och det finns mer videosnuttar av flöjtisten där (och förstås annat ej flöjtrelaterat), men jag tyckte det här klippet var så klockrent att jag var tvungen att lägga upp det själv på min blogg också.
Så för alla er som gillar Bach, beatbox och flöjt:
Igår hängde vi på Judith o Bertil. Detta är deras mycket underhållande drinktavla.*
*Nämnas kan att alldeles innan den här bilden togs ramlade en kvinna bakåt på stolen och liggandes på golvet fortsatte hon sin diskussion med väninnorna, som om ingenting alls utöver det vanliga just hade inträffat.
Idag har sommaren tydligen kommit till Helsingfors. jag gläds naturligtvis över att vintern är så kort i Helsinki, samtidigt som jag inte på nåt sätt kommer att ta del av sommaraktiviteter idag pga intensivt tentaplugg.
Imorrn tar jag dock färjan över till Stockholm för några dar. Ser otroligt mycket fram emot att få sätta mig på gamla goa Judith o Bertil's i Hornstull på fredag. Och få rota lite i vinyl-skivbackarna i Micke's skivbutik, vilken har öppet "till sent" som det så utförligt står på entrédörren.
Hur mycket jag än skriver ner Stockholm i denna blogg så är ju alltid Hornstull just gamla kära Hornstull på nåt sätt.
Från och med idag startas här en ny videoserie som jag väljer att kalla "Svensk Kulturskatt". Det känns naturligt att starta upp ett dylikt projekt eftersom jag för tillfället är en svensk i exil. De videoklipp som läggs upp är valda helt efter egen smak och subjektivt tycke.
Dagens klipp kommer från revyn Svea Hund på Göta Lejon. Inspelad 1976, med Gösta Ekman och Lena Nyman:
Uppmärksam som jag är registrerade min sömndruckna hjärna i morse att jag faktiskt går igenom en nöjespark varje morgon på väg mot universitetet. När jag tänkte lite närmre på saken så har jag, utan att ha varit riktigt medveten om det, kantats av karuseller och stånd med gigantiska nallar i en veckas tid nu. Fyrkanten utanför Kampi har förvandlats till ett nöjesfält.
jag tycker de enormt stora nallarna är fina, men lite otympliga att kånka på, (och lite svåra att placera i föreläsningssalen om jag nu skulle få för mig att stanna till och spela på chokladhjulet på min väg mot plugget. Skulle vara lite roligt dock med en stor illgrön nalle sittandes bredvid mig under föreläsningen) men karusellerna ger mig mest yrsel att titta på under så tidig morgon. För att inte tala om sockervadd.
En annan sak att notera är att när jag så att säga styrde min kosa, mot vad man kan läsa mer om i föregående inlägg, möttes jag av en fruktansvärt arg finsk ung man. Som tur var var han inte arg på mig utan på sin mobil (kan ha varit den han pratade med i mobilen), och det slår mig att i jämförelse med vad jag fick höra då känns det som att vi svenskar mest är lite smågulliga med varandra (uppvärmningsfasen inför ett hångel, ni vet) när vi grälar.
Den här killen lät totalt vansinnig. Vad jag fick höra var en ur-ilska, framvällandes djupt, djupt inifrån den unge finske mannens hjärta. Så långt ner kommer vi svenskar aldrig (i alla fall inte så att nån märker det) eftersom det skulle strida mot vår djupt rotade etiska princip att vara diplomatiska i alla lägen (ni vet: "Hej hur mår du?", den ganska deppiga svensken svarar "Jag mår jättebra") och inte visa känslosamhet offentligt.
Jag vet inte om den här killen var ett unikum eller om det är så att finnar är skandinaviens italienare. Den här killen kanske inte ens var arg, kanske han egentligen bara ville hångla lite.
Igår kväll styrde jag min kosa mot Svenska Teaterns bar och club. För det hade jag hört på Internet att det skulle vara bra. Vad som alltid förvånar mig mycket när jag går ut i Helsingfors är att vakterna alltid är väldigt trevliga. Det var vakten således även här. Baren är verkligen skitsnygg. Snygga soffor, olika rum, gäster som är snygga (och olika) lite surmulen tjej i kassan upp till klubben (som det brukar vara) et cetera et cetera.
Väl uppe i klubben blev jag ytterligare hänförd av hur estetiskt tilltalande stället var. Men när väl gästerna började droppa in tappade jag lusten fullständigt. Bara män, 50+, i kostym och slips. Och en asiatisk kvinna iförd hotpants. Usch och fy! Jag som trodde detta skulle vara ett hett ställe för människor runt 25-30. Där gick jag bet. Jag var tillbaks på Viking Line-färjan som för en månad sen tog mig hit. Det enda positiva var den mycket trevliga bartendern som serverade mig en nästintill perfekt vodka tonic. Efter att ha druckit upp den styrde jag mina steg ut därifån.
Finns det nu nån Helsingforsbo, läsandes denna blogg, som kan ge mig svar på var man ska styra sina steg om man är runt de tretti och vill gå ut i Helsinki?
Min andra fråga är, är verkligen Svenska teaterns klubb så dålig, eller hade jag maximal otur?
Min tredje fråga är, vart gick jag sen? Ja, det kan ju inte ni veta. Men personalen hade tröjor där det stod Beef på ryggen, stället ligger bredvid Iguana (här kan jag missminna mig) på Mannerheimgatan, i hörnet till en korsande gata. Stället har en nedervåning med en bar och en övervåning med bar, restaurang och senare disco, vad jag la märke till. (Baren på övervåningen är för övrigt mycket bra, med trevlig personal) Jag kan bara inte komma ihåg namnet på stället.
Om det är nån mer som har blivit sjukligt beroende av spelet Vortex på Ipoden så vill jag bara meddela att jag har tagit mig upp till level tretton nu. Gör er röst hörd (i kommentatorsfältet går bra) om ni har en bättre rankning.
Jahopp nu är det oktober. Min absoluta favoritmånad. Det är nu färgerna blir som färgiaste på träden (ibland får man hitta på ord för att andra ska förstå innebörden av att hösten är här) och soliga höstdagar blir som klarast. Det är riktigt grannt.. Tyvärr är den vackraste av månaderna bara en månad lång. Sen blir det nämligen mörkt. Mycket mörkt. I fyra månader en sisådär.
Mina kompisar, från massor av olika länder, ser fram emot att få tillbringa en vinter här uppe. Det har jag verkligen inte alls nån förståelse för. Jag tror att dom tror att det kommer att snöa här. Det gör det ju bara på vykort. Och i Lappland. Finska och svenska Lappland.
Fast nu var det oktober vi pratade om. Oktober är vacker, om vintern kommer ingen snö.
Japp, har precis, eller rättare sagt efter två månader här i Helsingfors, upptäckt att det finns en gång mellan Kampii och Forum. Dock kunde jag inte hitta den hemliga gången från Forum-gallerian, utan fick först gå yttervägen till Kampii, där passagen uppenbarade sig. Då gick jag hela gången till Forum och sen tillbaks igen. Och sen gick jag hem. Mycket nöjd.
