Om varför jag och min kompis Taurenen gillade att slakta monster i våras

För ett tag sen kunde man ju läsa om en tonåring som med sina kompisar hade suttit och spelat World of Warcraft under så lång tid så att han slutligen tuppade av och fick föras till sjukhus. Fadern som, enligt media, inte agerade förrän det var försent gick ut och skyllde saken på Blizzard, och fördelade således ansvaret på nån annan än sig själv.

Nu kan jag här inflika att jag själv, 33 år gammal, tillsammans med en kompis över skype, ägnade otaliga timmar i detta spels värld i våras. Jag och min polers tyckte helt enkelt det här var ett roligt och ett lite nytt sätt att umgås på, han Tauren warrior, jag Orc hunter (vilket förde med sig den fördelen för mig att jag hade ett husdjur), genom att gå ut och klubba monster. Det här spelet är väldigt beroendeframkallande genom dess snillrika belöningssystem (stigande i level och uppgradering av utrustning bl.a.) och jag sitter ofta även idag och funderar på att om jag bara hade mer tid (ni vet jag pluggar ju stenhårt) så skulle jag mer än gärna ta upp spelandet igen. Visst har spelet en viss dragningskraft.

Den erfarenhet jag också gjorde när jag gameade var att många jag träffade och gjorde uppdrag tillsammans med i spelet var just killar i 30-års åldern. Ett vanligt scenario var att just när vi skulle till att ta storbossen så klev deras fru in genom dörren där hemma, och de var tvungna att sluta.

Men nu blev en kort historia ganska lång. Det jag egentligen ville säga med det här inlägget var att föräldrar som anar att deras tonåringar lägger ner alldeles för mycket tid på det här spelet borde kolla in det här:

Parental control

Bilden ovan är förresten på mig orcen till höger, och min kompis, taurenen till vänster, tagen som en screenpicture när vi spelade (till höger om min snubbe kan ni också se mitt husdjur). Hiskeligt kul att jag hade sparat den här bilden på datorn.

Som den Beatles- diggare jag faktiskt är..

.. driver jag min tes att om gruppen hade fortsatt sitt samarbete även in på gamla dar (och ersatt John Lennon med en ny medlem) hade de absolut sällat sig till skaran gubbrockare och därav inte ansetts så hippa som de fortfarande anses vara idag (vilket jag är bland de första att anse, en annan sak är att de gjort musik som ingen annan grupp innan och efter dem har nått upp till, vilket är en låt vara subjektiv anmärkning från min sida).

Omvänt kan man säga att om Elvis hade lagt av i tid så...

Beatles och lite om folk som gärna gör covers.

Just nu sitter jag och lyssnar jag på en cover av Beatles ur-grymma låt "While My Guitar Gently Weeps", här framförd av Todd Rundgren. Det märkliga med den här covern är att den låter precis som originalet. Är inte hela meningen, som musiker, med att ta till sig en musikerkollegas verk att då lägga sin egna kärleksfulla tolkning till konstverket? Att göra den här versionen lite till sin egen? Va, va, va?

Jaa, sånt här sitter jag och funderar över sen nattkrök. Det som ger tolkningen en hel del credits är ett makalöst gitarrsolo på slutet.

Originalet, framförd av The Beatles, finns att avlyssna på deras "vita album. Den skrevs av George Harrison och framfördes faktiskt först med en akustisk gitarr och orgel. En demoversion finns på skivan Anthology 3. På den officiella versionen, på det vita albumet (Snurrigt? Vänta bara tills jag kommer till det blåa albumet) spelade Eric Clapton, som var homie, med George Harrison, sologitarren med sin Gibson Les Paul. (Jo, här är det viktigt att namedroppa gitarrmärken)

Enligt Harrison uppenbarade sig inspirationen till låten genom läsning av "I Ching" (nån gammal kinesisk visdomsbok, ni som har koll på gruppens förehavanden under galna sextital höjer nog inte på ögonbrynet över detta). Allmänt hög åkte han hem från Indien till sina föräldrars hus i England och bestämde sig för att skriva en låt från de första bokstäver han såg i den första bok han öppnade. Orden han fann blev "gently weeps". Genast, och ivrig som få, satte han igång att skriva.

Kompositionen möttes med litet till nada intresse från övriga beatlar. Men gruppen spelade in den ett flertal gånger, först såsom nämndes ovan, senare i en elektrisk version. Här försökte sig Harrison på ett baklänges-gitarrsolo (jaha?) men när heller inte det funkade tog man till hjälp utifrån. I form av Eric Clapton.

En annan faktiskt lite oväntad grupp som har gjort en cover på låten är Wu-Tang Clan.

En annan låt från vita albumet (eller "The White Album" som man ju säger "over there") som har en intressant bakgrundshistoria (om man nu tyckte första bakgrundshistorien var intressant, vill säga) är "Helter Skelter", skriven av Paul McCartney. Här ville Paul skapa ett så skramligt och smutsigt ljud som möjligt. Det lite tråkiga med den här sköna låten är att den blev tolkad av tokfransen Charles Manson som bas för att starta ett raskrig.

Gruppen gjorde många omtagningar av låten inför inspelningen av den vita plattan. Tillslut, efter den artonde omtagningen samma dag, blev Ringo trött på skiten, slängde iväg trumpinnarna och i ren frustration skrek "I've got blisters on my fingers!", vilket finns med, i cd-versionen av skivan, när låten slutar.

Toalettstädfilosofier

Men nu till lite oseriösheter igen..

Att ställa sig och skura badrummet innan man ska ut på krogen är ett säkert tecken på att man är singel.

ang. Mänskliga Rättigheter

Kubas utrikesminister Felipe Perez Roque försvarar landets curicculum vitae avseende mänskliga rättigheter. Självklart, säger han, finns där småsaker som inte har rätats ut, men på det hela taget tycker han landet kan vara stolt över hur det har behandlat sina medborgare.

Kuba är en av de underskrivande parterna av UDHR, som nu alltså firar 60-års jubileum. Så här skriver den kubanske bloggaren Babalu i sin blogg den 10 december:

The Cuban regime has begun its celebration of Human Rights Day the only it way it knows how, by violating every right in the 60 year old United Nations declaration.

The celebrations began on Monday, with a wave of arrests and threats against Cuban Human Rights activists aimed at preventing Cubans from commemorating the 60th anniversary of the UN's declaration of Human Rights.

According to The Directorio Democrático, Frank Amado Ruiz Moreno was stopped in Santa Clara's bus terminal on his way to Havana. After being detained at State Security Headquarters in that city, he was taken home to Placetas and threatened with arrest if he left that city before December 11.

In Santiago de Cuba, Idalmis Perez Reinosa and Donaisa Correoso Pozo, members of the Rosa Parks civil movement were being held by State Security in Placetas.

Yesterday, also in Placetas, State Security Jorge Luis Garci'a Perez “Antúnez” was detained on a streetcorner close to his home.

Less than one hour later, the activists of the Coalición Central Opositora Idania Yánez Contreras, Alcides Rivera Rodríguez y Yesmi Elena Mena Zurbano were stopped in the city of Santa Clara on the part of agents of the political police and it is not known where they have been taken.

Dagoberto Valdé, director of the independent magazine ““Convivencia” reported that members of the magazine had been threatened.

Meanwhile in Havana, Human Rights activist Dr Darsi Ferrer reported that he had been harrassed by several visits from State Security. State Security is well acquainted with the brave Dr. Ferrer who a year ago held a demonstration commemorating Human Rights Day at a Havana park where he, his wife and a handful of demonstrators were roughed up by regime thugs in front of the internacional press.

Dr. Ferrer said that State Security reminded him that he has a brother in a Cuban Jail and that his choice in whether to go out to demonstrate today, as he had planned, could have either positive or negative consequences for his incarcerated brother.

För att markera dagen marcherade uppåt 30 fruar till politiska fångar fredligt nerför en gata i Havanna, detta ett sätt att kräva frisläppandet av deras män, rättsaktivister dömda till långa straff.

Högt uppsatta i Kuba menar att landet respekterar mänskliga rättigheter mer än många andra länder gör, påpekandes dess rätt till gratis utbildning och rätt till gratis hälsovård.

"Here in Havana you will not find a single child at a traffic light washing windshields," säger Perez Roque.

Det kan man dock göra i Spanien, närmare bestämt på infarterna till Malaga (min egen anmärkning här)

Samtidigt, i Kina, firar man internationella dagen för mänskliga rättigheter med tidningar och television hyllandes vad de kallar en nonstop progress i arbetet för att förbättra yttrandefrihet och individuella rättigheter. Samma dag samlades en proteststyrka på ca 40 personer utanför utrikesministeriet. Efter trettio minuter av skanderingar för fria val och krävande av nedbrytning av korruptionen i landet blev protestanterna bortförda, av polisen, med hjälp av bussar.

The Associated Press: Foreign minister defends Cuba's rights record

Uppvaknande på stan

För en stund sen stod jag och dreglade utanför skyltfönstret till en MacStore-butik. När jag dreglat klart och ska gå därifrån ser jag en benlös man sittandes med en pappersmugg i händerna med några euro i.

Det här gjorde att jag skämdes lite.

Egentligen har jag nog befunnit mig i Thailand hela hösten

Varenda gång (och nu menar jag varenda gång) jag går in på Apteekki på Mannerheimgatan står alltid hela personalstyrkan som i klunga och ler mycket (och nu menar jag mycket) välkomnande mot mig. Det känns som om jag har bokat rum där (eller som att jag håller på att besöka en sån där opiumhåla i Kina där man lägger sig på nån madrass i en väldigt skumraskig lokal, med nån slags pipa bredvid sig, och kineser med flätor kostirrar på en, och hade förmodligen mördat mig på studs om dom inte hade varit i sitt opiumrus. Jag vet egentligen ingenting om såna ställen, det hoppas jag ni förstår, men jag har läst Tintin)

Och vilken vara jag än frågar om blir jag förevisad med största kunnande. Fast det bara rör sig om en tandborste.

Det här känns mycket märkligt, och varenda gång går jag ut därifrån med ett saligt leende på läpparna.

Läsning om internationella organisationer

Här kommer en redogörelse för intressant läsning jag ägnade mig åt igår kväll.

Art. 4(1) i FN Stadgan proklamerar, angående ansökan om medlemsskap i FN:

Membership in the United Nations is open to all other peace-loving states which accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgement of the Organization, are able and willing to carry out these obligations.

Det artikeln alltså först säger är att endast stater får bli medlemmar. Medlemsskap är inte öppet för exempelvis andra internationella organisationer. Vad som definierar en stat är förstås en helt annan femma, och FN Stadgan ger oss ingen definition, vilket gör att man får titta vidare helt generellt inom ämnet internationell rätt. Medan det är klart att de flesta entiteter vilka har ett effektivt styre, ett territorium och befolkning, och kapacitet att inträda i internationella relationer kan kvalificeras som stater, blir saken en annan angående erkännande från andra stater.

Det Artikeln för det andra säger är att den sökande staten måste vara fredsbevarande (min egen översättning från peace-loving). För det tredje måste aspirerande FN-medlemmar acceptera Stadgans obligatorier, och för det fjärde måste aspiranterna ha förmågan och viljan att kunna hantera bestämmelserna i Stadgan.

Sedan kommer det politiska i form av “… in the judgement of the Organization”. Teoretiskt är det alltså möjligt att en stat som uppfyller alla fyra ovanstående rekvisit fortfarande blir förvägrad, på grund av att en majoritet inom FN säger nej.

Här har ICJ uttalat sig med påpekandet att rekvisiten som nämns i art. 4 är uttömmande, i den meningen att stater inte kan förvägras medlemsskap av andra anledningar än de som nämns i artikeln. Dock kom domstolen fram till att art. 4 är mycket bred i sig själv och förbjuder därav inte att man tar i beaktande andra faktorer som är möjligt rimliga, och i god anda, för dess ändamål. Här bör man ha i beaktande att medlemsstater som röstar såsom medlemsstater är skyldiga att göra så i good faith (som jag ovan översatte till god anda, vilket kanske inte är helt korrekt), vilket följer av Art. 2(2).

Art. 4(2) förklarar proceduren för ansökningar från nya medlemsstater. Kort sagt: säkerhetsrådet rekommenderar, generalförsamlingen bestämmer. Dock kom även denna fråga upp inför ICJ, i form av fallet Competence of the General Assembly for the Admission of a State to the United Nations, 1950. Huvudproblemet var hur man skulle tolka betydelsen av ordet “rekommendation”. Generalförsamlingens argumentation var att, eftersom Säkerhetsrådet endast givits makt att rekommendera (i motsats till att ge ett bindande beslut), så borde det innebära att Generalförsamlingen kan godkänna en ansökan om medlemsskap trots att Säkerhetsrådet har gett en negativ rekommendation.

Det här sade dock domstolen nej till, med motargumentet: om Säkerhetsrådet inte rekommenderar en stat för medlemsskap, ja då finns ju inte någon rekommendation, och då inte heller någon basis för Generalförsamlingen att agera på.

Ett mycket logiskt resonemang från domstolen, tycker vi när vi ser saken så här i backspegeln.

Källa: An Introduction to International Institutional Law, Jan Klabbers

Nu vill jag mest kolla på teve

För övrigt har en viss hemlängtan uppenbarat sig hos mig. En ny säsong av På spåret har nämligen startat där hemma. 

Jo visst har en viss torftig vuxenhet smygit sig in även hos mig när jag nuförtiden väljer pålitliga Oldsberg och idel sympatiska medresenärer framför andra kvällsaktiviteter. Kan påpekas att på sommaren följer jag maniskt (lite åt det psykopatiska hållet) Morden i Midsummer (för han är ju så trevlig, den där kommissarie Barnaby).    

Intressant om Indien

Via Utrikesbloggen läser jag en analys av Alvaro Vargas Llosa i The New Republic om varför Indien ännu inte kan räknas bland moderniserade nationer.

Han skriver att för att fortsätta utvecklas måste Indien göra upp med det kollektivistiska identitetstänkande som präglar politiken. Denna fokusering på identitet göder terrorismen, i ett land som är splittrat både religiöst och etnistkt. Det som behövs för att komma ikapp moderna liberala demokratier är en förändring i folks attityder. Indiens demokratiska utveckling förekom dess ekonimiska liberalisering, men för många indier är utveckling fortfarande ett svårfångat mål. Många invånare i landet definierar sin identitet religiöst eller etniskt, alltså i kollektivistiska termer. Det är detta som håller tillbaks landet från att hänga med moderna, liberala demokratier där rättigheter är baserade på individuellt plan.

..Saker som tål att tänkas till över. Läs gärna hela texten som jag har länkat till ovan.  

Jag har pausat i pluggandet och gjort en spellista

Här kommer en Spotify-spellista. Tema jazz o soul. Om ni gillar den sortens musik så bygg gärna vidare på den!

http://open.spotify.com/user/koftap/playlist/7eHWjSvF1uDzK4bYrkey1O

Den finska modellen

Eftersom hela Sverige nu befinner sig i ett enda stort Debatt med Jan Josefsson-program angående Ipred-lagförslaget, och lagförslaget hittills är ganska förvirrat, så har man förstås sneglat över Östersjön (där, som ni ju vet, bl.a jag befinner mig) med förhoppning om att finna modellen.

I Finland har en Ipred-lag funnits sedan 2006. Trots detta är upp- och nedladdningen av upphovsrättsskyddat material fortfarande utbrett, enligt artikeln, som stöder sig på finländska undersökningar. En slags avskräckande effekt har alltså uteblivit. På samma sätt som lagförslaget har föreslagits i Sverige så kan alltså en upphovsrättsinnehavare gå till domstol för att få ut uppgifter om vem som står bakom en viss IP-adress. Upphovsrättsinnehavaren har också bevisbördan om den situationen skulle uppstå att IP-adressinnehavaren nekar till att betala skadestånd och fallet skulle gå vidare till domstol. Så går det till i Finland. 

Trots detta visar undersökningar, enligt Svenskan, att fildelning fortfarande är utbrett på andra sidan Östersjön. En rapport från Rättspolitiska Forskningsinstitutet i Finland visar att 69 procent av alla 15-åringar i landet fortfarande fildelar upphovsrättsskyddat material. (En sån rapport säger förstås ingenting om att fildelning fortfarande skulle vara utbrett i landet, i alla fall inte så som den har rapporterats i artikeln. Däremot säger den att fildelning fortfarande skulle vara utbrett bland 15-åringar i Finland.)

Venla Salmi, forskare på ovannämnda institut ser dock problem med den finska Ipred-lagen: Lagen säger att om man gör skada genom att fildela stora mängder material så kan bli ersättningsskyldig. Men var drar man gränsen? Om man bara laddar ner några låter är det väldigt oklart vad som gäller(...) 

Och visst, en otydlig lagtext gör ju att man inte riktigt förstår vad som gäller. Man beter sig lite chansartat och tänker att här håller jag mig nog inom lagrummet. Så var ska man dra gränsen? Kära svenska lagstiftare, Var? Otydliga lagtexter gagnar ingen och även svenska lagförslaget innehåller ju en sådan kompromiss. Att kunna kompromissa är i sig en hedervärd sak (som framför allt svenskar är ganska duktiga på), men man får ju göra det så att folk förstår (vilket kanske endast de fildelande 15-åringarna gör, de förstår nog ibland mer än vad vi vuxenvärlden tror, eller så skiter de stolt i det).

Med Curtis Mayfield's baryton i mitt öra - vi öppnar också lucka #3

Erkännandesvis ägnar jag mig åt kvalitativt umgänge med min Spotify just nu. Har dukat fram ost, tappat upp lite rött från boxen och framför mig har jag mitt kära datorprogram viskandes smäcker soul i mitt öra.

Bara inte datorjävelskapet brakar ihop nu. Då kommer mitt hjärta börja blöda.

Men nu till nåt helt annat. Jag tänkte nämligen presentera lucka #3 i min kalender:

A Prayer for Owen Meany av John Irving. För en tid sedan fick jag för mig att bli tematisk i min läsning, innebärandes att jag skulle läsa alla böcker av en författare i taget. Lite för att hitta författarens teman och problematik (jo här kan man ju tänka sig att jag egentligen borde ha blivit litteraturvetare eller varför inte bibliotekarie, men bry er inte om mina livsval nu). Så gjorde jag alltså med John Irving, vilket blev intressant. Sammanfattat kan jag med fog säga att här har vi att göra med en man som funderar mycket över religion och frånvarande, om inte okända, fäder. Och så brottning förstås.

Den här boken handlar om en mycket udda person som är mycket religiös, Owen. Owen har en bästa vän, bokens berättare, som gärna vill finna sin frånvarande, och för honom, okända far.

Jag kan faktiskt rekommendera allt som John Irving har skrivit. Nja, förutom "Welterviktsäktenskapet" (den tänker jag inte ens länka här). Den var faktiskt skitdålig. Men dom andra. Och framför allt The Water-Method Man.  

Spotify - som för mig rätt ner i åttitalet

Jo, jag måste erkänna att det här med Spotify är rätt roligt. Jag har gjort några listor och även hittat några gamla Kiss-låtar som jag gillade när jag var tolv.

Visste ni förresten att Kiss har gjort en låt som heter "Burn Bitch Burn". Det är ju verkligen fasansfullt roligt (jag sitter och kluckar av skratt nu när jag skriver detta). Kanske inte så konstigt ändå att gruppen blev bannad av allas föräldrar inklusive min då hårdpermanentade, gigantisktplastörhänge-beklädde mor (för att inte tala om hur min då 18-åriga syster såg ut, ja gud så dom såg ut egentligen). 

Jaha, hur fungerar det här nu då?

I morse när jag vaknade upp och slog på datorn så låg den där. I inboxen alltså, väntandes: min  inbjudan till Spotify. Så nu är jag också glad användare (om än lite sen). Men nu är min fråga: hur fungerar det här egentligen? Är det meningen att jag ska sitta och göra listor nu hela dagarna?

Indien vs. Pakistan - vi öppnar också lucka #2

Bronwen Maddox skriver i Timesonline att om Indien väljer att lägga sin kraft på att förstärka sin närvaro i Kashmir som ett svar på attackerna i Bombay, kommer Pakistan troligen att göra likadant. Detta skulle innebära för Pakistans del att mindre kraft kommer att läggas på bekämpningen av talibanerna vid dess västra gräns. Pakistan förstår mycket väl att för Västländerna är dess gräns mot Afghanistan av största betydelse i kriget mot terrorismen.  Islamabads önskan är dock inte i första hand en Nato-definierad seger, utan ett liv i fred längs med den Afghanska gränsen. 

Pakistan befinner sig dock nu i en svår situation på grund av Indiens upptäckt av terroristernas samband till pakistanska organisationer. Detta faktum gör ju att många indier lägger skulden på Pakistan. Andra länder bör tala om för Pakistan att dess tolerans för terrorism inte är acceptabel, tycker officiellt anställda i Indien. Pakistanierna, å sin sida, har varit snabba med att påpeka att det finns mycket av varan terrorism i deras eget land, och att det finns all anledning att bekämpa den.

Maddox skriver vidare att även Barack Obama har uppmärksammat Kashmirfrågans förmåga att distrahera både Indien och Pakistan från terrorismbekämpning. Indien, som tycker att Kashmir är ett problem på bilateral basis, välkomnar dock inte hjälp utifrån här.

Maddox slutsammanfattning är att visst har Indien rätt att sätta press på Pakistan, men bara om det görs med respekt för hur skadad den senare nu är och hur dess behov av stabilitet ger det andra slags prioriteringar än vad Väst har. En sak som skulle hjälpa är att komma närmare en överenskommelse i Kashmirfrågan. Om vi inte finner en lösning här så kommer vi se mer av terrorism.

Det här tycker jag var en mycket bra och tänkvärd text över terrorattackens för- och efterverkningar. 

Förresten, lucköppning #2: Everything is Illuminated av Jonathan Safran Foer. Också den en ruggigt bra bok som faktiskt tar upp Förintelsen. På ett ganska originellt sätt.    

Lågkonjunkturen

Johan Ingerö driver idag en intressant tes hämtad ur Dagens Industri, vilka refererar från engelska The Guardian:

Lågkonjunkturen beror på gubbarna i AC/DC. Så här skriver Dagens Industri:

"Strax efter att bandet bildades i Sydney 1973 drabbades världen av oljekrisen. När Storbritannien 1980 kämpade mot inflation och hög arbetslöshet släppte AC/DC skivan Back In Black. 1990 rusade de australiensiska räntorna mot 20 procent och landet kastades in i lågkonjunktur - samtidigt gjorde AC/DC bejublad comeback med The Razor's Edge."

Lucköppning #1 - eller, ja jag provar lite

Jag såg att vissa snillrika bloggare driver adventskalender på sina bloggar. Temat brukar vara nåt som ligger dem varmt om hjärtat. Såsom skönlitteratur. (Det skulle faktiskt bli ganska tråkigt med en adventskalender som innehöll juridisk litteratur, så jävla häftigt är det ju inte) 

Så nu tänkte jag att jag också skulle prova på. Men om jag känner mig själv rätt, vilket jag i vissa fåfänga stunder tror jag gör, så kommer jag nog bara att driva lucköppning några gånger, sen förmodligen skita i det. Kanske bara en gång. (Fast en är ju bättre än ingen, dock sämre än två)

Men, och eftersom jag verkligen är inne i ett kreativt blogg-flow idag (tredje inlägget för dagen) och alltså är på väg att göra hattrick, så provar vi:

Lucka#1: (Just det, glömde säga, min kommer handla om skönlitteratur)

Midnattsbarnen av Salman Rushdie. En magisk bok. Faktiskt så bra att det tog mig flera månader att klara av att påbörja en ny bok, för det fanns liksom inget som kom upp i samma nivå, liksom. Jag fattar inte hur gubbstrutten kan skriva som han gör. Det är så.. svettigt.. Det bara osar svett och könsdrift här.. på det där rockiga och bra sättet, ja ni vet. Man får den där känslan av att: "okej, det här röjde fetdynga, men kan vi inte bara ligga nu".

Julbocken i Gävle

Vår ständiga följetong Julbocken i Gävle invigdes igår på Slottstorget och är nu inne på sin 43:e säsong. I år utan mordbränningsimpregnering. Dock kan man läsa i Svenskan att den har börjat blogga(!) På svenska och på engelska.

Konflikten mellan hinduer och muslimer

I DN kan man läsa om rötterna till konflikten mellan hinduer och muslimer, med anledning av de senaste dagarnas händelser i Bombay. 

Man får gå tillbaks till 1947 när den brittiska kolonialmakten avvecklades efter andra världskriget och regionen delades i två stater: Pakistan, som blev uttalat muslimskt, och Indien vars ledning ville skapa en sekulär stat som förhöll sig neutral till religionerna. Från Indien valde då miljontals muslimer att flytta till Pakistan, men de flesta blev ändå kvar. I ett fall gick det inte att uppnå enighet i hur territoriet skulle delas, nämligen Kashmir. Än idag är Kashmir en ständig källa till konflikt.

En bok som tar upp detta ämne (och i övrigt är mycket läsvärd) är Midnattsbarnen av Salman Rushdie.

På 80-talet skedde en radikalisering bland Indiens muslimer. I botten låg den olösta konflikten i Kashmir, där den muslimska befolkningen vägrade erkänna Indiens överhöghet.

Radikaliseringen bland Indiens muslimer fick en motreaktion i hindunationalismen, vars mest extrema element är inspirerade av Hitler och fascismen och vill stöpa om Indien till en uttalat hinduisk stat. Mellan 1998 och 2004 regerades Indien av hindunationalistiska BJP, vilket ledde till försämrade relationer med Pakistan.

80 procent av Indiens befolkning är hinduer. Hinduism är en mångfacetterad religion med ett myller av gudar. För den som har intresse att lära mer om hinduismen kan  jag rekommendera boken Guru av Zac Oýeah. Islam kom till Indien första gången på 700-talet och är idag den närst största religionen i landet. Idag finns 125 miljoner muslimer i Indien, vilket betyder att landet har en av världens största muslimska befolkningar. Många muslimer lever dock under fattiga förhållanden och diskrimineras i arbetslivet och av rättsväsendet.

Under 2000-talet har en rad terrordåd i Indien utförts av muslimska grupper. Terrordåden har även riktats mot en oskyldig befolkning. Det som från början var en frihetskamp i Kashmir har nu alltmer kommit att domineras av militanta islamister.