Nu om dagarna läses Chockdoktrinen av Naomi Klein. Den läses kritiskt som sig bör, då författarinnan ganska tidigt har placerat sig där hon vill höra hemma politiskt (här har jag på intet sätt sagt var jag hör hemma, men för den som undrar så är jag ganska grundad i socialdemokratiska värderingar, dock med reservationer). Det här förändrar dock inte min bestämda målsättning att plöja igenom boken, den är trots allt mycket läsvärd, och i min rastlösa iver att veta mer går jag genast in på nätet och söker på Milton Friedman. Detta står att läsa om honom i bl.a wikipedia (som måhända inte är en seriös källa):
Milton Friedman var en amerikansk nationalekonom och statistiker, professor vid Chicagos universitet 1948-1977, och är mest känd för sin teoretiska och empiriska forskning inom konsumtionsanalys, men även för sin demonstration av stabiliseringspolitikens komplexitet. Friedman stod för klassisk liberalism och libertarianism. Han var även en av västvärldens främste förespråkare av avregleringar och marknadsekonomi. Friedman var centralgestalten inom monetarismen och starkt kritisk till keynesianismen. Han menade att Keynes konsumtionsteori, som byggde på att konsumtionsbenägenheten avtog med inkomsten, inte höll, och därmed kunde Keynes förklaring av den stora depressionen på 30-talet inte stämma. Keynes medicin var att stimulera ekonomin med sänkta skatter och höjda utgifter i lågkonjunktur. Friedman menade att en sådan medicin inte är verksam hävdandes att tillfälliga inkomstökningar inte ger upphov till så stora konsumtionsökningar.
Friedman ansåg att en kapitalistisk marknadsekonomi är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för frihet. Han menade att fria marknader motverkar politiskt centralisering och kontroll.
I mars 1975 besökte Friedman Chile, höll en serie föreläsningar och träffade även Augusto Pinochet. Besöket i Chile blev kontroversiellt och ledde till kritik från hans politiska motståndare. Under besöket rekommenderades Chile att bryta hyperinflationen i landet samt liberalisera ekonomin. I en senare intervju uttalade Friedman att Chiles fredliga övergång från militärjunta till ett demokratiskt samhälle visade att ekonomisk frihet ledde till ett fritt samhälle.
Friedman argumenterade för att mänskliga rättigheter och en liberal demokratisyn var oförenlig med såväl socialism och fascism. Han förordade en frihetlig kapitalism och argumenterade mot alla former av statlig styrning. Att förena marknadsekonomi och statlig styrning till nån slags "statskapitalism" såg han som ett felslut.
Såhär utvecklar Naomi Klein sin tes i inledningen av Chockdoktrinen (i svensk översättning):
"I ett av sina mest inlytelserika arbeten formulerade Friedman det främsta taktiska receptet hos dagens kapitalism, vad jag har kommit att förstå som "chockdoktrinen". Friedman noterade att "[e]ndast en kris - verklig eller inbillad - kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag då det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga". Vissa människor hamstrar konserver och vatten inför stora katastrofer; friedmanianerna hamstrar frihandelsidéer. Och när väl krisen är ett faktum var det enligt Chicagoprofessorn nödvändigt att handla raskt, att införa snabba och oåterkalleliga förändringar innan det krisdrabbade samhället återgår till status quo och den "tyranni" som ett sådant tillstånd innebär. Han bedömde att "en ny regering har sex till nio månader på sig att införa större förändringar; om den inte tar tillfället i akt och handlar beslutsamt under denna tidsperiod kommer tillfället inte att återkomma". Detta, en variant av Machiavellis uppfattning att "grymheterna måste utföras på en gång", skulle visa sig bli ett av Friedmans bestående strategiska arv."
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_e.png?x-id=50880b7b-3093-489e-acda-048efaf177e1)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar