Jag är dömd att sitta mittemot en äldre dam som jag ler mot upprepade gånger på ett trygghetsingivande sätt, så hon inte ska tro det värsta om mig, tänker jag. Jag ler och jag ler och hon ser bara mer förskrämd ut så istället vänder jag mig mot fönstret som i vanliga fall skulle ha gjort mig hänförd över utsikten från Gullmarsbron, men nu är det mörkt och jag är ganska trött.
"Vi är två halvklot som skulle kunna utgöra ett harmoniskt helklot", säger hon. Du kan uttrycka dig med dödlig precision, Cordelia, tänker jag och gestikulerar vildsint mot akvariefisken som jag till alldeles nyligen var inbegripen i ett samtal med. "Vi är ett helklot. Vi utgör det redan", säger jag och försöker låta som om jag menar det samtidigt som något brakar till och bäddsoffan ger vika. Överdelen, på vilken jag till helt nyligen har stått och hoppat, vill inte ligga kvar i sin träskena utan letar sig ner mot golvet vilket resulterar i att jag missbedömer landningstidpunkten och sätter mig på häcken på bakre halvan av bädden vilket i sin tur resulterar i att Cordelia suckar och går in i badrummet. Bäddsoffan kan vänta tänker jag och tittar med längtan mot badrummet. Fisken är framme vid glaset igen, tittar spänt på mig och frigör två bubblor från sitt innandöme. Det är poesi, tänker jag och närmar mig akvariet sakta tills vi är riktigt nära, fisken och jag, med endast ett tunt glas mellan oss.
"Handlar du på hemvägen". Cordelias ton är uppfordrande. Med en resonans av bedjan. Jag hör hur hon ljudlöst går mot mig och jag slappnar av när hon vilar sin panna mot min skuldra. Jag blir plötsligt stöttepelaren i hennes storm av känslor.
"Jag fixar det", säger jag och känner mig med ens viktig i hennes liv.
"Du är viktig i mitt liv", kommer det som ett mummel från hennes läppar, "Det vet du, va", nånstans djupt inne mot min hals och sekunden efter frigör hon sig från min kropp. Vått dregel kvar. Som för att påminna mig att hon faktiskt njuter av att få sätta små avtryck på mig. Små minnen av henne när vi är från varandra. Jag tycker om hennes små kärleksbevis. Det finns en resolut bestämdhet i dom. Hon är från mig nu, inne i badrummet igen, rotar runt bland krämer spolar i toaletten och släpper sig. Det är charmen med Cordelia.
Det som är charmen med Cordelia, är förstås hennes häpnadsväckande bröst, men också hennes passion för varelser som kan leva i akvarium. Två akvarium med fiskar och ett med två sköldpaddor vilka inte nödvändigtvis är ett par. Men vi spekulerar.
Cordelia tycker om akvariefiskar. Det är en hobby för henne och ju färggladare desto bättre är hennes filosofi och hon har ett akvarium ståendes vid fotändan av bäddsoffan där vi sover med en lampa över som hon oftast har tänd nattetid, vilken avger ett svagt blått sken som får effekten av, när alla andra lampor är släckta i rummet, att väggarna är blått vatten och det faktiskt är vi som befinner oss under ytan. Hon tycker om att ha det så, det ger henne ett slags ro, och jag älskar henne för det, och jag älskar henne för hennes häpnadsväckande bröst, de kan jag inte komma undan.
Men det är dagen efter nu och jag sitter i en tunnelbanevagn mittemot en orolig äldre dam och på väg mot universitetet igen och det är mörkt ute och mina tankar är ganska stelfrusna.
Det som är charmen med honom, tänker hon medans hon står och häller upp kaffe i kaffebryggaren, är inte att han inte lagade min bäddsoffa. Hon sätter på bryggaren och stannar upp för att lyssna till det vanliga knakandet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar